Vi har nu varit uppe på Nordkap och är nu på väg österut mot Ryssland.
29 januari: Vi lyckades få tag i ett åkeri som hade en lastbil som skulle till Hammerfest. Den 30:e skulle den gå upp till Haparanda och sedan vidare till Hammerfest den 1:a februari. Det skulle gå bra för oss att följa med.
30 januari: Stellan och jag gjorde oss i ordning och fick skjuts av Henrik till åkeriet, men lastbilen hade redan åkt. Som tur var så skulle Kent (tillfälligt inneboende hos Henrik) hem till Haparanda just denna kväll, så vi fick skjuts av honom. På kvällen visade han oss runt i hela Haparanda (Happis) och vi tog även en liten tur in i Finland.
31 januari: Vi tog det lugnt hela dagen. På kvällen hyrde vi en film tillsammans med Kents kompisar.
1 februari: Vi tog oss till platsen där lastbilen skulle utgå ifrån. Vi fick skriva på en lapp som frigjorde åkeriet från allt ansvar om något skulle hända på vägen upp. Vi åkte upp genom Sverige och Finland, till Norge. Utetemperaturen i inlandet gick ner till ungefär -40 grader. Termostaten i lastbilen orkade inte med och vi fick välja mellan att vända fläktarna mot oss och ha det någorlunda varmt eller vända dem mot vindrutan och ha sikt ut på vägen. Vid midnatt kom vi fram till Skaidi där vi hoppade av innan lastbilen fortsatte till Hammerfest. Vi slog upp tältet och lagade lite nudlar innan vi lade oss att sova.
2 februari: På morgonen gjorde vi ett försök att få lift med en lastbil vidare upp mot Nordkap. Den skulle inte dit så vi bestämde oss för att cykla de sista 15 milen. Uppe på ett fjäll stannade ett par i en bil och bjöd på kaffe, de tyckte att vi såg ut att behöva det. När dagen var slut hade vi kommit en bit norr om Repvåg där vi slog upp vårt tält i en svacka vid vägen. Det kändes skönt att ha kommit igång med cyklingen.
3 februari: I väntan på att Stellan skulle vakna tog jag en promenad på morgonen. Gick ner mot havet och hörde några pipande ljud men kunde inte komma på vad det var. Efter en stunds letande fick jag syn på tre uttrar som simmade in mot land. De kom upp ur vattnet och ålade sig på ryggen i snön och verkade trivas med livet. Jag gick tillbaka till tältet för att berätta för Stellan och hämta kameran. Stellan låg kvar. När jag kom tillbaka hade uttrarna flyttat på sig men efter en stunds letande hittade jag dem igen. Jag smög närmare. Till slut stod jag ca fem meter ifrån dem och de verkade mer nyfikna än rädda. Efter det packade vi ihop och fortsatte med cyklingen. Vi cyklade igenom den nästan 7 km långa tunneln under havet ut mot ön där Nordkap ligger. I början gick det lätt när vi var på väg ner mot 212 m.u.h. Det gick tyngre uppför. På kvällen gick vi fram till en stuga i Sarnes för att fråga om varmvatten till termosen. Vi blev inbjudna på middag och vi fick övernatta där.
4 februari: Stellans födelsedag. På väg mot Nordkap genom Honningsvågs utkanter blev vi varnade av en del människor att sista biten av vägen kunde vara stängd och att vädret kunde bli svårt. Mitt på dagen har de kolonnkörning ut dit med en plogbil i spetsen. Vi fortsatte ut mot udden. När vi hade 13 km kvar kom vi till en stängd bom. Vägen var stängd och kolonnen hade redan passerat. Vädret och väglaget var dock bra, så vi gick under bommen och började ta oss uppför berget. Snart började det snöa och mörkret lade sig. Vinden tilltog. Sikten försämrades snabbt och snart var det enda vi kunde se varandra och närmaste vägpinne. Vägen drev igen på vissa ställen medan vinden höll den öppen på andra. Ofta fick vi leda cyklarna genom djup snö. Ibland hamnade jag utanför vägen utan att märka skillnad. Stellan som hade pannlampan på sig kunde styra mig rätt igen. Ca en km från målet blåste det stormstyrka i sidled och snön gick över knäna. Vi fick hjälptes åt att bära cyklarna en bit i taget. Väl framme på Nordkap kunde vi utmattade sätta upp tältet i lä, på verandan av en vinterstängd byggnad.
5 februari: På morgonen var vädret bättre och vi tittade oss omkring på udden, innan vi begav oss söderut igen. Äntligen hade resan börjat på allvar! En plogbil kom och röjde vägen så de var bra väglag igen. Efter en stunds cyklande mötte vi kolonnen och en turistbuss. När den körde förbi vinkade vi och guiden framme i bussen bara gapade. Hon verkade förvånad över att möta cyklister på väg från Nordkap. När vi kom tillbaka till Honningsvåg sa en del som vi mötte att vi var årets första cyklister på Nordkap. I Sarnes frågade vi återigen efter vatten och fick återigen stanna över natten, men i en annan stuga. Då bodde vi hos en dansbandsfantast som hade ca 200 CD-skivor med Svenska dansband.
6 februari: Vi fortsatte söderut och tältade vid en vik. Hela den mörka delen av dygnet bjöd på ett aktivt norrsken, trots starkt ljus från fullmånen.
7 februari: Efter en stunds cyklande frågade vi efter vatten och blev inbjudna på fika och tårta, en liten försening av Stellans födelsedagskalas. När mörkret lagt sig och vi kommit fram till Olderfjord blev vi återigen bjudna på tårta. Vi fortsatte en bit till på cykel innan vi slog upp tältet bakom en stuga i Kistrand.
8 februari: En kall dag. I Indre Billefjord var Stellan riktigt kall om fötterna och vi tänkte gå in i en affär för att tina dem. Eftersom det var söndag var det dessvärre stängt. Men vi hade tur och träffade ett par som var ute på promenad. De bjöd in oss på kaffe och soppa. Inne i stugan eldade de på i kaminen och vi blev snabbt mycket varma. När kläderna var torra gav vi oss av igen, extrautrustade med ullvantar som de gav oss. När vi kommit ett par mil söderut kom de ikapp oss med bil och frågade om det gick bra. Det sa vi att det gjorde och de vände tillbaka igen. Att det gick bra var sant, förutom att växlarna frös fast hela tiden. De tyckte att vi skulle försöka sova inne denna natt. När vi kom till Lakselv blev vi inbjudna att bo i en stuga (vi hade frågat efter vatten), ute var det -22 grader. Vi nämnde att Stellan nästan förfrusit foten och då sa mannen i stugan att han hade en skoteraffär med bra skodon. Vi åkte dit och Stellan är numera en lycklig ägare av ett par skoterkängor som han fick till ett bra pris.
9 februari: Nu sitter jag på Norska arbetsförmedlingen och skriver detta. Idag mötte vi en annan cyklist på väg norrut, Stephen, från Storbritannien. All hans utrustning var bättre än vår, fast han hade samma huvudsponsor. Allting han hade var det senaste och lättaste. Bl.a. var växlarna inbakade i bensin för att fungera ner till -50 grader och så hade han en apparat som han andades igenom för att värma upp inandningsluften. Kläderna var superlätta och vindtäta.
Nu laddar vi för att bege oss österut mot Ryssland och ännu kallare områden.
Reflektioner: Vi har kommit på en del för- och nackdelar med vintercykling under resan. Man blir t.ex. mycket varmt bemött av folk som tycker synd om en, många bjuder på kaffe och fika. Det finns väldigt lite mygg, speciellt när det blåser. Det är väldigt fint med snötäckta fjäll kombinerat med norrsken och fullmåne. Man slipper turistruschen. Vatten är alltid lättåtkomligt, man behöver inte lämna tältet på morgonen för att få tag i sno, man kan fråga i en stuga efter vatten eller bara smälta lite snö. Man behöver inte oroa sig för att maten i packningen ska bli dålig. Man kan nog även vänja sig att äta frusen ost. Det blev visst inget som var negativt!?
/ Daniel (som skrev inlägget) och Stellan
