Stellan och jag har nu, efter drygt 100 mil på cykel, kommit till Murmansk och bor hos en rysk konstnär.
16 februari: Vi besökte det ryska konsulatet i Kirkenes för att fråga om det är tillåtet att cykla över gränsen till Ryssland. Anledningen till denna fråga var att man inte får gå över gränsen och många vi mött har sagt att man troligtvis eller säkerligen inte får cykla över den heller. Om så var fallet skulle vi bli tvungna att lifta över gränsen. På konsulatet hade de inget svar på frågan och kunde inte ta reda på det heller. Sedan cyklade vi till biblioteket för att besöka Internet. Efter att ha skrivit det senaste dagboksinlägget tog vi oss tillbaka till huset vi bodde i och tillagade skogsharen vi fått tag i dagen innan. Det var gott.
17 februari: På väg mot den ryska gränsen blev vi stoppade av en bil. En snäll dam kom ut och bjöd in oss i bilen och bjöd på varm choklad och ostmackor. Hon gjorde en liten intervju och tog några bilder av oss som hon skulle försöka göra en artikel av i den lokala tidningen. Nu började vi på allvar närma oss Ryssland och vi skulle få se om allt som folk sagt till oss om Ryssland stämmer. Under vår resa genom Norge har vi ofta fått höra att i Ryssland (speciellt i Murmanskområdet) skall det vara mycket problematiskt. Det är ett mstarkt militärt område med mycket tjuvar och banditer. Vi skulle alltså få problem med både militärer och rånare?!
Väl framme vid gränsen frågade vi den norska tulltjänstemannen om man fick cykla över gränsen. Det visste han inte men han skulle ringa den ryska sidan och fråga. Att ingen tycks veta om man får cykla över gränsen eller inte tyder på att inte många gör det här. När tulltjänstemannen pratat klart sade han att det skulle gå att cykla. Vi kom igenom den ryska tullen snabbt och smidigt och det var mest glada miner och mycket nyfikna frågor om cyklarna. Det var tur att de inte tittade I våra väskor eftersom det stod på en skylt att man bara fick ta med sig en lagom stor mängd filmrullar och jag antar att de inte skulle tycka att mina 110 rullar var lagom. Vi fortsatte mot Nikel. Man märkte ganska snabbt att man bytt land. De flesta bilarna var gamla Lador och lastbilarna var gamla och slitna. Till och med naturen hade ändrats. Det var mycket mer tall och asp och mindre björk. Tallen bildade trädgräns istället för fjällbjörken. Kanske berodde det på att renbetestrycket inte är så stort på denna sidan om gränsen. Vi passerade ytterligare en tullstation innan vi kom fram till Nikel. Vad vi hade hört om ryska städer var att de skulle bestå av enbart höga betongbyggnader och inga villaområden. Det stämde precis. De flesta var grå men en del var målade i glada färger. Runt Nikel fanns flera kvadratkilometer död skog. När vi frågade efter ett ställe att bo på blev vi inbjudna att bo hemma hos en kompis till den vi frågade. Vi handlade lite mat i en affär. I affären fanns alla varor bakom diskar längs väggarna. Man fick peka på vad man ville ha och då plockade tre olika expediter fram varorna och skrev upp priserna på små lappar. Vi fick varorna (utom chokladen) och lapparna och gick till kassan mitt på golvet i affären. Man lade lapparna i en skål och kassörskan summerade dem och tog emot pengar. När vi betalat kunde vi hämta chokladen och gå.
18 februari: Vi fortsatte österut mot Murmansk och passerade flera, helt militära, städer. På kvällen började vi leta efter ett ställe att övernatta på. Eftersom vi i Norge blivit starkt avrådda att tälta innan Murmansk pga. den militära aktiviteten letade vi efter något hotell. Nästa stad vi kom till var förstås helt militärt även den. Vi hade inget tillträde. Vi gick och pratade med vakterna och frågade om de visste var man kunde bo. De sa att det fanns ett hotell om 30 km längre fram, något vi inte hade lust att cykla till på natten. De bjöd in oss i vaktstugan på te och ryska arméns energikakor. De sa att det var OK att tälta i området. Vi slog upp tältet ett par kilometer bort. Allt vi hört om den ryska armén kändes löjligt. Det är nog mest amerikansk propaganda som har givit dem dåligt rykte.
19 februari: Det var kallt och blåsigt och vi gjorde flera fjällpassager denna dag. Oftast kom den hårda vinden rakt från sidan och snöflingorna stack på de små ytor av huden som var vindexponerade. Vägarna började driva igen. När en plogbil passerade blev det helt vitt av snörök i ett tiotal sekunder. Jag lutade mig mot vinden för att hålla mig kvar på vägen. Men jag var tillräckligt varmt klädd och tyckte faktiskt det var härligt när naturen tog i. Efter ett tag kom jag på att man kunde vrida ryggen snett mot vinden så att den fungerade som ett litet segel och dubbarna i däcken fick bli köl. På så sätt fick jag hjälp av vinden tills vägen svängde och vinden kom rakt framifrån. På kvällen kom vi till en militäranläggning, vi stannade och frågade efter vatten. De bjöd in oss på te och mat och vi fick bo över natten där. Vi tog lite gruppbilder, egentligen är det nog inte tillåtet för turister att fota inne på militärområden, men de verkade glada ändå.
20 februari: Jag blev lite förvånad på morgonen när jag kom ut och det var plusgrader och tösnö ute. En stor kontrast till dagen innan. Idag skulle vi hinna de sista milen till Murmansk. En stor skillnad mot att cykla i Norge är att många tutar och vinkar glatt åt en här I Ryssland. På eftermiddagen kunde vi se hur Murmansk, med ca 500 000 invånare, tornade upp sig på andra sidan fjorden. Biltrafiken blev mycket intensivare och mer närgången. I Lakselv i Norge hade vi fått en adress till en känd konstnär, Alexandr Balasjov, i Murmansk, som vi kunde bo hos. Nu gällde det att hitta honom (bland alla tjuvar och banditer). Vi testade att ringa men ingen svarade. Vi frågade en tjej om var gatan låg och när hon tröttnat på att försöka förklara för oss, så gick hon med oss hela vägen till huset, ca 3 km. Vi var välkomna till konstnärens son, Roman Balasjov, som bodde där. Han var också konstnär.
21 februari: Roman och Alexandr tog oss på en rundtur med Ladan i Murmansk och visade oss deras utställning på en galleria. Alexander målade landskap och Roman surrealistiska tavlor. Sedan visade de oss ett museum med utställningar om bl.a. andra världskriget. Efter det åkte vi till Alexandrs stuga för att äta och prata. De sa att det hade visats en dokumentär om svenska fängelser på TV. Många ryssar hade tittat sig omkring hemma och konstaterat att de gärna skulle tillbringa resten av livet i ett svenskt fängelse. Efter att ha blivit bjudna på pannkaka, enligt rysk tradition speciellt för denna helg, åkte vi tillbaka till lägenheten för att skriva detta inlägg.
Hittills under resan har ryssarna inte lyckats leva upp till det vi fick höra om dem tidigare. Armén har givit oss allt annat än problem och folket i allmänhet har varit mycket hjälpsamma och glada.
Nu väntar drygt 400 mil söderut genom Ryssland.
/ Daniel (som skrev inlägget) och Stellan
