22 februari: Stellan och jag stannade kvar en extra dag i Murmansk för att fixa en del saker. På eftermiddagen blev vi återigen bjudna till Alexandrs stuga på pannkaka.
23 februari: Vi började resan söderut mot Moskva. Men redan efter några kilometer gick Stellans pakethållare sönder. Som tur var var vi inte så långt från Alexandrs stuga så vi gick dit. Vi blev välkomnade. Alexander bad sin granne att ta med sig pakethållaren och svetsa den på sin firma. Det kunde ta några dagar så vi blev kvar i stugan över natten.
24 februari: Pakethållaren blev inte fixad denna dag så vi tillbringade dagen i och omkring stugan. Vi fick inte åka tillbaka till Murmansk för Alexandr. Han tyckte att vi redan sett allt sevärt där.
25 februari: När vi vaknade på morgonen var pakethållaren lagad. Vi lämnade stugan mätta och började cykla söderut.
26 februari: Resan fortsatte söderut och staden Montjegorsk tornade upp sig i horisonten med sina höga skorstenar som spydde ut svart rök. Luften luktade konstigt och man hade en konstig oljig smak i munnen. Skogen var död. Denna stad var mycket värre än Nikel som vi blivit varnade för tidigare. När vi passerat staden var det dags att slå upp tältet. Vi kokade nudlar på relativt vit men grusig och smakrik snö.
27 februari: Flera mil söder om Montjegorsk hade vi fortfarande en oljig smak i munnen och skogen bestod av torra träd. Men på sina ställen kom nya unga träd upp ur marken. Kanske det nordiska samarbetet som ger filter till ryska fabriker gett ett visst resultat. Vid ett tillfälle när en lastbil passerade small det till alldeles bredvid mig. Det var slangen i däcket som sprack. Det pep i öronen ett tag men lastbilschauffören verkade inte tycka att det var något större problem med punkteringen. Han hade ju många däck kvar. Han bara stannade ett tag och konstaterade att det var trasig innan han fortsatte igen…
På kvällen åt vi på ett kafé och när vi skulle åka därifrån kom modersinstinkten fram hos ägaren. Vi fick inte tälta ute när det var mörkt och kallt, trots våra protester. Det var farligt med björnar, vargar och banditer sade hon. Inte som i Sverige. Så det var bara att övernatta i ett rum utan lyse som det var ca 5 minusgrader i. Det fanns en TV där inne men inget eluttag.
28 februari: Efter några kilometers cyklande blev vi stoppade av ett par lastbilschaufförer. De var mycket imponerade av oss och sade att vi skulle komma i en välkänd rekordbok och de ville ha våra autografer. Men först skulle vi bli bjudna på något i lastbilen. Intet ont anande hoppade vi in. Där fick vi vars en brödskiva med en cirka 5 cm tjock rå laxskiva på. Laxen var kryddad med grovkornigt salt. När vi ätit klart var det dags för autografskrivande och vi fick laxen vi inte “orkat” äta upp i present. Vi upptäckte senare att färsk rå odlad lax var perfekt för vintercykling, den fryser inte. När det är –20 så smakar den som GB:s laxglass. Söder om Kandalakscha kom vi till en stationär poliskontroll (Avto stop) vid vägen. Vi blev stoppade och för första gången hittills gick det inte helt smidigt. De undrade varför vi hade arbetsvisum när vi var på cykelsemester. Det kunde (ville) vi inte svara på och vår ryska försvann. Vi blev kvar ett tag medan de ringde runt. Under tiden hade de underordnade poliserna mycket roligt åt att vi cyklade och de ställde massor av frågor och ryskan kom tillbaka. De skrek ibland till andra bilister som passerade och berättade om oss. Chefspolisen frågade mig om jag hade en bomb från Tjetjenien i min väska på styret. Jag svarade att min kamera fanns där. Han frågade om det var en videokamera. Nej, en fotokamera, svarade jag. OK tyckte han utan att titta i väskan. En polis kom på att det hette ju Avtostop (bilstopp), varför hade de då stoppat oss som cyklade? Efter ungefär en halvtimme släppte de oss igenom kontrollen, glatt vinkande.
29 februari: Vi har lämnat Kolahalvön och dagar och nätter är kalla. Här och var passerar vi lastbilschaufförer som eldar på och under motorerna för att få igång dem. På morgonen när vi klev upp var det – 30 grader utanför tältet. Det var is i termosen. Vi stannade på ett kafé och lämnade cyklarna utanför fönstren, så vi kunde ha dem under uppsikt. Vi tittade ut då och då för att se om de var kvar. En annan kafégäst påpekade att vi inte behövde vakta dem. “Ingen stjäl ju en cykel på vintern” sade han. Kanske hade han rätt? På kvällen slog vi upp tältet strax norr om polcirkeln i Ryska Karelien. Skogarna såg mycket friskare ut här än tidigare.
1 mars: Den ryska regeringen har bestämt att våren börjar idag. Det är skönt eftersom vi börjat tröttna lite på vintern. Vi gladdes åt att passera polcirkeln, nu är det kräftans vändkrets nästa…
På kvällen kom vi till ett motell som vi tog in på. Det skulle bli skönt att få duscha och torka kläder. Något vi inte gjort på över en vecka. Duschen var kall och salt, men det var skönt ändå, efteråt i alla fall.
2 mars: Det mest spännande som hände denna dag var att vi mötte trettiotalet vita bussar eskorterade av en polisbil. Vi roade oss med att försöka komma på orsaken till denna kolonn. Idéerna blev mer och mer galna.
3 mars: Det var soligt och varmt, nästan plusgrader, och vårkänsla i luften. Vi såg spåren av två lodjur som korsat vägen. Senare när vi satt och vilade mot en plogvall kom en militärklädd man med breda skogsskidor mot oss. När han fick reda på att vi var svenskar drog han kniv mot mig och sade: “Titta jag har en Morakniv, en present från en svensk.”
4 mars: De senaste dagarna hade vi passerat ett öde område utan caféer och affärer och därför blev det många besök på sådana ställen denna dag. Finns det ett café längs vägen så måste man besöka det enligt Stellan.
5 mars: Denna dag hade jag inte haft så mycket att skriva om, om jag inte spillt kokande vatten på handen. På en 10x3 cm stor yta på handen skållades huden. Jag lindade in handen och när jag nästa gång tittade in fanns där en nästan centimeterhög blåsa över hela området. De närmaste dagarna kan jag roa mig med att tömma den på vätska.
6 mars: På morgonen var det den normala proceduren med att äta frukost (nudlar) och packa ner tältet innan vi fortsatte söderut. Denna dag skulle vi nå fram till Europas näst största sjö, Onezjskoje. Stellan bröt sin första eker. På ett café träffade vi en lastbilschaufför som bjöd oss på öl. Han tyckte inte heller om Montjegorsk för bilen blev svart när man passerade staden. Vi gjorde ett försök att hitta Internet i Medvezjegorsk men det hade de inte på lördagar. Vi fortsatte till nästa by, Pindosji och tog in på vandrarhem. Där var de snälla och tvättade våra kläder. Duschen var varm…
7 mars: Det märktes att vi kommit ifrån huvudvägen till St. Petersburg. Trafiken var mycket lugnare men väglaget isigare. Jag fotade en sluss i kanalen som förbinder sjön med Vita havet. Jag hann ta två bilder innan en polis kom och sade att man inte fick fota där. Det var intressant att slussen var bemannad med tanke på att kanalen var frusen.
8 mars: Vi passerade genom riktigt fina skogsområden. Kanske såg det ut så här i Sverige innan vi fick ett “bra” skogsbruk. Naturen var helt annorlunda mot den kring Montjegorsk längre norrut. Vi stannade på ett café i en liten by för att fira att vi cyklat 200 mil sedan resans start. Uppståndelsen kring våra cyklar var stor och vissa invånare tyckte att vi skulle stanna och dricka vodka (eller portvin) med dem. Vi fortsatte. På kvällen när vi skulle göra mat i tältet hade bensinköket slutat fungera. Troligtvis pga. kylan. Vi knaprade i oss ett par paket okokta nudlar innan vi somnade.
9 mars: Efter en chokladkaka och en ostbit till frukost cyklade vi de sista 3 milen till Pudosj och letade upp Internet. Stellans cykeldator föll av och efter någon sekund på vägen var den mosad av en Lada. Internetbesöket blev inne på någon postanställd kvinnas kontor. Vi hann inte läsa alla mail innan de stängde. Vi tog oss till ett annat ställe utan Internet men med bra textprogram. Efter ett tag fick vi låna en dator på en karateklubb där vi skrev detta inlägg. Sedan fick vi övernatta på ett disco. Som tur var var det inte disco denna kväll.
Reflektioner: Ryssland har förändrats en hel del längs vägen sedan vi först kom in i landet. I början var det många militära städer och de andra städerna bestod enbart av betongblock. Dvs. snabbt byggda städer vid en industri. De städer och byar vi passerat genom den senaste veckan har mest bestått av gamla träbyggnader och villor. Skogarna i norr bestod av antingen fjällbjörk eller döda barrträd. Nu har vi passerat genom riktigt fina blandskogar med höga och gamla träd. Men stora timmerlastbilar rullar konstant på vägarna och snart kanske det mer liknar Sverige. Vi har kommit på vart alla våra gamla lastbilar tar vägen. De kommer till Ryssland och här får de en ny chans. De chaufförer som kör en gammal Volvo eller Scaniabil är mycket stolta. De är mycket bättre en de inhemska Kamaz-bilarna. Man ser ofta den västeuropeiska reklamen kvar på bilarna. Vi har sett en buss från Vänersborgs linjetrafik. Även finska plastpåsar får ett nytt liv här, t.ex. de som blivit över efter julhandeln.
/ Daniel (som skrev inlägget) och Stellan
