Stellan och jag befinner oss nu i Tulcea vid Donaus delta i Rumänien. Det passade bra att komma in på ett Internetcafé eftersom det just började regna efter många dagar med fint väder. Detta har hänt sedan sist:
22 maj: När vi var klara med Internetcaféet i Bacau hade det börjat regna och åska. Vi stannade ett tag tills det nästan slutat regna. Vi cyklade en bit utanför staden till bergkedjan Karpaternas första sluttningar. Där slog vi upp tältet utanför en restaurang.
23 maj: Vi började cykla uppför Karpaterna. Det var väldigt lättcyklat trots uppförsbacken. Mycket tack vare vägens goda kvalitet och jämna lutning. Det regnade mest hela dagen. På bergen växte fina blandskogar. Vi stannade för dagen nära passet på 866 m. ö. h. Där slog vi upp tältet mellan serpentinerna. På detta vis hade vi lastbilar som körde runt oss hela natten.
24 maj: Vi cyklade över passet och fortsatte ner mot Brasov i Transsylvanien. Det hade slutat regna men det hade blivit kyligt. När vi kom fram frågade vi oss runt lite om var man kunde se vilda björnar. Till slut lyckades vi hitta en som visste. Vi skulle åka till ett bostadsområde i stadens utkanter. Där skulle det finnas soptunnor där folk slängde sitt skräp och där björnarna åt upp skräpet. När vi kom fram till området vid niotiden på kvällen frågade vi en kille var soptunnorna och björnarna fanns. Han sa att vi skulle komma tillbaka vid elvatiden istället, då brukar björnarna vara framme. Vi väntade på en pizzeria i närheten. En halvtimme innan utsatt tid var vi på plats vid soptunnorna. Det var även en björn som redan i lugn och ro satt och åt ur en plastkasse. På plats fanns även en bil med tyska turister som studerade björnen från andra sidan bilrutorna. De tittade lite konstigt på oss när vi gick fram och tog några bilder av björnen, på några meters avstånd. Sedan försvann björnen in i skogen. De tyska turisterna sade att det fanns ett par björnar till ca 50 m längre bort, vid andra soptunnor. Vi cyklade dit och mycket riktigt satt där två björnar och mumsade på soporna. Det blev många bilder tagna. Som närmast var vi ca tre meter ifrån dem. En man på plats sade att det var ovanligt lite folk där och tittade på björnarna, troligtvis pga. kylan. Det var en lite overklig känsla, samtidigt som det kändes löjligt lätt att få se vilda björnar. Det var i alla fall en häftig upplevelse.
25 maj: Nöjda med vistelsen i Brasov fortsatte vi mot Donaus delta. Vi skulle korsa Karpaterna igen. Vi valde den lite längre vägen mot Bukarest eftersom den gick upp högre i bergen. När vi cyklade uppför kunde vi se hur bergstopparna på över 2 500 m framför oss fortfarande hade mycket snö kvar. Vi slog upp tältet på en äng.
26 maj: På morgonen vaknade vi av kofösarns skrik på korna. Korna gick lugnt omkring och verkade inte speciellt intresserade av oss. Vi fortsatte mot bergspasset på över 1 000 m.ö.h. Där fanns lite snö kvar i vägkanterna. Sedan bar det av nedför. Efter ett tag märkte jag att Stellan inte syntes bakom mig. Jag stannade och väntade in honom. När han väl kom berättade han att han blivit trängd av vägen av en minibuss och gjort en rejäl vurpa. Stellan var dock OK, förutom lite verk i handleden. I staden Ploiesti blev vi inbjudna av en kanadensisk turist att bo hos honom. Det visade sig vara en anglikansk kyrka. Där sov vi på golvet.
27 maj: Inte långt från huvudstaden Bukarest styrde vi nu istället österut mot Donaudeltat. Stellans vevlager till pedalerna hade gått sönder och vi letade upp en cykelbutik i Buzau för att köpa nya delar. Efter ett tag märkte vi att cykelreparatören hade skruvat fast de nya delarna i fel riktning. Oroliga att gängorna nu var förstörda bad vi honom ta ut dem igen. Ovillig att erkänna att han gjort fel gjorde han som vi sa. Senare visade det sig att han valt fel delar och vi var tvungna att byta igen. Cykelreparatören var upprörd och fortfarande ovillig att erkänna att han gjort fel. Troligtvis pga. den mindre folkskara som samlats för att titta på. När vi kommit ut ur staden fick Stellan ångra något han gjorde i Kiev. Han drog då nämligen ur dubbarna ur sitt bakdäck. Nu hade en lång krokig metallbit lyckats hitta ett av hålen efter dubbarna och trängt igenom däcket och punkterat slangen på tre ställen.
28 maj: Denna dag kom vi fram till Donaufloden vid Braila. Där tog vi en färja över Europas näst största flod (näst efter Volga som vi korsade i Ryssland). Det marktes på det rika fågellivet att vi närmade oss deltat. I nattens mörker hittade vi en sjö att tälta vid. Stellan somnade och snart hörde jag ett ljud som jag inte kunde komma på vad det var. Det var ett hummande ljud kombinerat med smaskande och plaskande. Efter ett tag var jag så nyfiken att jag gick ut med ficklampa för att ta reda på vad det var, men misslyckades...
29 maj: När jag öppnade tältet på morgonen hittade jag orsaken till ljudet natten innan. På sjön fanns uppskattningsvis några få tusen pelikaner. Senare på dagen blev vi ikappcyklade av en österrikisk cyklist. Han och hans två medcyklister (som kom senare) och följebil hade gjort en resa längs hela Donaufloden, från Tyskland till Rumänien. De var nu inne på sista etappen. På kvällen kom vi fram till Tulcea som ligger vid deltats början. Efter några misslyckade försök att pruta på logi slutade det med att vi sov på kajen, lutande mot våra cyklar. Som tur var var det varmt och skönt.
30 maj: Vi gick upp tjugo i sex på morgonen för att hitta en båt som kunde ta oss ut på en tur i deltat. Vi hittade en lagom stor båt och packade på allt inklusive cyklarna. Trots att guiden sade att det var ovanligt lite fåglar idag så blev vi imponerade av mängden olika hägrar och andra fåglar som fanns där. Turen tog ca 6 timmar inklusive lite motorproblem. Sedan började det regna och vi tog oss till det Internetcafé där vi sitter nu.
Snart fortsätter vi mot Bulgarien.
/ Daniel (som skrev inlägget) och Stellan
