Nu har jag kommit fram till Turkiets huvudstad, Ankara. Detta har hänt sedan jag kom till Istanbul:

25 juni: Medan jag skrev det förra dagboksinlägget fick jag ett e-mail från Stellan. Där stod det att han fanns på ett hotell (Hostel Cafe Chill Out) på den asiatiska sidan av Istanbul. Jag skrev ner adressen och gav mig iväg. Tidigare hade jag försökt korsa den södra bron över Bosporen och blivit stoppad p g a att det är förbjudet att cykla över den. Så nu tänkte jag försöka med den andra bron, den norra. Istanbul är med sina 16 miljoner invånare en rätt stor stad och det tog sin tid att komma dit. Väl vid bron växte bilköerna och jag blev stoppad igen. Det var förbjudet att korsa även denna bro med cykel. Men dessa bropoliser var vänligare och hjälpte mig att hitta en bil där jag kunde stoppa in min cykel och få lift till Asien. På den Asiatiska sidan om Bosporen tackade jag för skjutsen och visade mannen adressen till hotellet. "Men det ligger ju på andra sidan, den vi just kom ifrån" var hans kommentar. Lite konfunderad frågade jag om det fanns något annat sätt att ta sig tillbaka till den Europeiska sidan. Han sa att man kunde ta en färga som avgick en bit söder om den södra bron. Jag började cykla söderut igen men för säkerhets skull frågade jag fler människor om adressen. Alla sa att hotellet låg på den södra sidan. När jag till slut kom fram till färjorna var det inga problem att ta sig tillbaka till Europa, det kostade bara 900 000 TL. Sedan började jag återigen fråga efter adressen. Jag skulle åka mot Taksim och fråga vidare där om jag fortfarande levde, svarade en man. Efter att ha cyklat uppför en lång och mycket brant backe förstod jag vad han menade med det. Där frågade jag vidare. Ju fler olika personer jag frågade desto fler olika riktningar fick jag. Efter ett tags cyklande fram och tillbaka genom stadsdelen hittade jag hotellet som inte låg så långt ifrån Internetcaféet jag startade ifrån. På hotellet fanns Stellan tillsammans med två tyska cyklister. Stellan sa att han faktiskt trodde att han var på den asiatiska sidan när han mailade mig och att det var ett misstag. Det gjorde inte så mycket. Jag hade ju fått en tur på den asiatiska sidan.

26 juni: Midsommardagen. Stellan och jag gjorde ett besök i den gamla stadskärnan tillsammans med de tyska cyklisterna. Vi såg bl a Hagia Sofia (Heliga visdomens kyrka) och Sultan Ahmed Cami (Blå mosken) vilka båda är imponerande byggnader. Många kristna kyrkor i staden är dolda bakom byggnader och man måste passera små portar och gränder för att se dem. Detta eftersom det en gång fanns en regel i Istanbul att inga kyrkor fick synas väl från huvudgatorna. Gatan vi bodde vid i Istanbul, Galatasaray, hade flera korsande trånga gränder. Men att gå in i en gränd var som att gå in i en garderob i boken Narnia. Väl inne i gränden öppnade sig en ny värld. Ibland hittade man en stor marknad, ibland en massa restauranger, ibland ett rikligt krog- och uteliv, ibland en kyrka o s v. På kvällen såg Stellan och jag på hur Sverige sparkades ut ur fotbolls-EM av Holland. De ända övriga gästerna på stället där vi såg matchen var ett par holländare. De verkade nöjda med resultatet.

27 juni: USA:s president Bush kom till Istanbul för att ha ett NATO-möte där. Detta betydde att flera stadsdelar var avstängda och det fanns poliser överallt. Man var rädd för ytterligare ett bombdåd. Istanbuls invånare kände sig instängda i sin egen stad och Bush var inte välkommen. Han var ju inte så populär innan heller. Under dagen pågick lagliga demonstrationer mot Bush och NATO. Invånare jag träffade beklagade sig över att jag kommit just när Bush var där. Jag missade att se hur Istanbul egentligen är. På gatorna fanns mycket mindre folk än normalt. Arméer av kravallpoliser passerade då och då. Ibland körde en och annan polisbil förbi i hög fart.

28 juni: Idag skulle demonstrationerna mot Bush inte vara lagliga fick jag höra av några jag lärt känna. Gatorna var ödsliga jämfört med innan Bush kommit. Jag tog en promenad längs Galatasaray-gatan till Taksim-torget. Jag mötte ett par vänner som frågade vad jag gjorde där och om jag hade passet på mig. Det hade jag inte. Då sa de att om polisen frågade om mitt pass och jag inte hade det kunde jag få spendera natten i häktet. På torget fanns massor av poliser. Längs sidorna stod ambulanser uppradade och beredda. Överallt fanns journalister och filmteam. Den centrala ringen av torget var omringad av svartklädda kravallpoliser. Bland dem stod en gammal man utklädd till stålmannen, hans sätt att protestera. Efter en stund kom en polis fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Fortfarande utan pass svarade jag att jag kom från Sverige. Polisen frågade om jag var journalist. "Nej, turist" svarade jag. Han räckte fram handen och där låg tre pistagenötter. Jag tackade och åt upp dem. På väg tillbaka till hotellet stod en cykel med packning vid sidan av vägen. Området kring den var avspärrat och omringat av poliser och journalister. Från cykeln hördes en inspelad röst som jag tyvärr inte förstod.

29 juni: Sista dagen för NATO-mötet. På morgonen satt Stellan och jag utanför hotellet och åt frukost. Plötsligt kommer ett gäng ungdomar rusande in på våran gränd från huvudgatan, Galatasaray. Längs huvudgatan bakom dem ser vi hur tårgaspatroner viner genom luften. Snart fylls luften av en obehaglig rök. Ögonen tårades och hals och lungor kändes sura. Hostandes tog vi oss in i hotellet och personalen stängde dörren. Kvar utanför blev en kameraman som följt demonstrationerna. Han knackade desperat på rutan men när vi öppnade hade han svårt att ta sig in av egen kraft. Han kom krypandes på alla fyra. Efter lite vatten och en paus försvann han ut igen. Senare, efter tårgasfrukosten, gick jag ut för att se vad som hände på gatorna. Vid ett torg hade demonstranterna samlats på ena sidan och skrek slagord. På andra sidan fanns hundratals kravallpoliser. Mitt mellan dem fanns journalisterna. Plötsligt rusade demonstranterna mot polisen och började slå polisen med sina flaggor på plaströr. Journalisterna flydde och polisen svarade med tårgas. Demonstranterna flydde och polisen jagade efter. Snart kom dock polisen tillbaka. Det flesta tårögda och hostandes eftersom få av dem hade gasmask. Jag sympatigrät och hostade med dem eftersom även jag fått min andel gas. Under dagen lämnade Bush staden och eftermiddagen och kvällen blev lugn. Smaken av tårgas satt kvar i lungorna resten av dagen.

30 juni: Bush var borta och gatorna var fyllda med folk igen. Jag skaffade lite delar jag behövde för min fortsatta färd. Stellan lämnade staden mitt på dagen och jag ett par timmar senare. Jag korsade Bosporen med färja. Efter ca fem mils cyklande kom jag ut ur staden och kunde sätta upp mitt tält innan nästa stad tog vid.

1 juli: Fortsatte österut och passerade stad efter stad. Blev bjuden på mat på olika restauranger med bara fem kilometers mellanrum. På kvällen blev jag stoppad av gästerna på en restaurang. De bjöd mig på te, och sedan på mat. Men restaurangägaren ville också bjuda och i slutändan blev det nog han som stod för notan. Han erbjöd mig att övernatta i hans restaurang. Jag tackade ja och såg senare på hur Grekland slog ut Tjeckien i EM tillsammans med de övriga gästerna. På natten hade jag problem med att somna eftersom kyldisken i restaurangen lyste och drog till sig mygg genom öppna fönster och hål i väggarna. Det var för varmt för att fly ner i sovsäcken. Slutliga lösningen på problemet kom vid tretiden på natten. Den var att ligga direkt på det svala stengolvet gömd under sovsäcken.

2 juli: Fick frukost på restaurangen innan jag fortsatte. Snart började en klättring på vägarna uppför bergen. Detta kombinerat med värmen gjorde att svetten rann. Lyckan var gjord när jag hittade en gratisdusch för lastbilschaufförer längs vägen. Under dagen passerade jag även en liten by där det fanns en byggnad med en stor skylt på. Där stod det "Internet Café". Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att kolla min mailbox. Men det visade sig att den inte fanns några datorer där, bara te...

3 juli: Efter en rätt kylig natt (8 grader) fortsatte jag uppför vägen mot passet på 950 m.ö.h. Ibland, när jag cyklat tillräcklig länge uppför, och äntligen såg ett krön med en nerförsbacke efter såg jag fram emot att få rulla ett tag. Men när jag i "nerförsbacken plötsligt insåg att jag måste trampa för att komma ner, förstod jag att någonting var fel. Jag kollade bakåt och det visade sig att vägen lutade ännu mer nedför åt det hållet. Det var alltså en synvilla, det var fortfarande uppförsbacke. Senare stannade jag till vid en affär i en liten by för att köpa någonting att äta (hade inte blivit bjuden på mat denna dag). Till min förvåning fanns där en kvinnlig expedit. Sedan jag kommit in i Turkiet har detta varit en ovanlighet. Utanför Istanbul ser man mycket färre kvinnor än män på allmänna platser. Kvinnorna håller sig inne medan männen umgås ute. På kvällen gick jag ut på en kuperad torr äng för att slå upp mitt tält, ca 1 250 m.ö.h. I gräset fanns massor av snäckor som ramlade in i mina sandaler och krossades under min fot. Inte helt trevligt men bättre än en snigel på ögat i alla fall.

4 juli: Vaknade efter ytterligare en kylig natt (6 grader). Det var söndag vilket betydde att många familjer var ute på picknick. Detta betydde förstås gratis mat för mig. Under dagen passerade jag det högsta passet på vägen mot Ankara, 1 570 m.ö.h. Landskapet var kuperat, ibland med lövskog, ibland med tallskog och ibland med torra öppna slätter med enstaka buskar och träd. Dagen var svalare än tidigare dagar. Precis när jag var på väg ner i diket med min cykel för att hitta en tältplats passerade familjen, som bjudit mig på picknick tidigare under dagen, i sin bil. De vinkade glatt.

"Glömde" att fira amerikanerna denna dag.

5 juli: På morgonen vaknade jag till ljudet av fårens bjällror uppe i bergen. Satte mig utanför tältet och åt frukost. Snart satt en fårherde tyst bredvid mig. Vi hade inga gemensamma språk att kommunicera med men han verkade nöjd med att bara sitta där och titta. Efter ett tag kom en till fårherde och tittade. När jag packade ihop kom en tredje fårherde som också han studerade mig i tysthet. Innan jag lämnade dem sa jag hej då till dem, en av de få turkiska fraserna jag lärt mig. Nu var det mest nedförsbackar (oftast sådana man ej behöver trampa i) till Ankara. Där lyckades jag få ett rabatterat hotellrum med hjälp av en anställd på detta Internetcafe.

Jag har nu cyklat lite drygt 800 mil sedan starten av resan.

6 juli: Besökte en vän på hans jobb. Jag träffade honom dagen innan på mitt hotell. Han jobbade på ett datorföretag och det blev mycket te. Senare såg jag mig omkring lite i Turkiets huvudstad innan jag tog mig till ett internetcafé för att avsluta detta inlägg i dagboken som jag påbörjade igår. Stellan har meddelat att han befinner sig i Zonguldak vid Svarta Havet norr om Ankara.