Nu befinner jag mig i Derinkuyu i centrala Turkiet. Här har funnits mycket att se och jag har blivit kvar i detta område längre än planerat. Här kommer en resumé om vad som hänt sedan det senaste dagboksinlägget i Ankara.

7 juli: Gjorde ingenting särskilt denna dag i Ankara förutom att se mig omkring lite i centrum. Blev bjuden på te i en bokaffär. Ankara är till skillnad från Istanbul ingen stor turistort. Jag såg få andra personer som verkade komma från andra länder än Turkiet.

8 juli: Lämnade Ankara i sydlig riktning sent på eftermiddagen efter att ha tagit farväl av alla nyfunna vänner i staden. En bit utanför Ankara stannade jag vid en kombinerad mack - affär - restaurang och åt. Jag blev erbjuden att sova i deras lastbilsmotell och även sovplats för arbetarna. Jag tackade ja.

9 juli: Jag fortsatte söderut på det Turkiska höglandet. Landskapet var bergigt och färgerna varierade mest i många nyanser av brunt. Vägen jag cyklade på var väl trafikerad. I alla länder under resan har det förekommit en del tutande på mig. Men Turkarna vinner överlägset i tutande. Jag kan komma på tre huvudanledningar till att tuta. En är att heja på och uppmuntra mig. En annan att göra mig uppmärksam på de kommer, så att jag inte plötsligt kör ut på vägen. En tredje anledning till att tuta verkar vara att de vill att jag ska flytta mig ännu mer, trots att jag cyklar på väggrenen, t ex ut i diket. Jag vet ej om de har fler anledningar till att tuta men de flesta av dem verkar hitta någon av dessa anledningar. Detta innebär att det är ett evigt tutande längs trafikerade vägar. Oavsett anledning blir det jobbigt efter ett tag. Speciellt när de stora lastbilarna tutar. Deras tutor har ofta en enkel melodi och låter högt och illa. Lätt att få huvudvärk.

Snart kom jag till den stora saltsjön, Tuz Golu, i centrala Turkiet. Den hade vita stränder av salt och klarblått vatten. Jag hade blivit rekommenderat att se solnedgången där så jag slog upp mitt tält där. Solnedgången var speciell med många färger.

10 juli: Vaknade halv sex på morgonen och tog en promenad på saltstranden. En del råttor och en sköldpadda låg döda på stranden med ett saltlager på sig. Innan jag fortsatte upptäckte jag att jag hade pyspunka på cykeln. När jag tog ut innerslangen ur däcket upptäckte jag att de tidigare lagningarna hade smält fast på däcket. Det måste ha varit varmt någon dag. Senare på dagen passerade jag en mindre sjö, även den salt. Där stod hundratals flamingos och filtrerade ut småkryp ur saltvattnet. Längre söderut övergick bergens bruna nyanser till tegelrött, en del berg glimmade i solljuset pga. de speciella glasartade stenarna som fanns där. På kvällen blev jag inbjuden att bo på ett hotell. Jag bodde tillsammans med en Iranier som var Irakisk mästare i bodybuilding och som nu var flykting i Turkiet.

11 juli: Jag fortsatte österut mot det område i Turkiet som kallas Kapadokya. Det är ett både geologiskt och historiskt intressant område. Jag valde en liten omväg som enligt min karta skulle vara mer sevärd. Dessutom var den mindre trafikerad vilket betyder mindre tutande. Det var dock svårt att förklara för de Turkar jag mötte att jag inte cyklade fel väg för att komma dit jag ville och att jag valt vägen för att den är vackrare. Efter ett tags cyklande upptäckte jag att min främre pakethålare hade gått av. Efter att ha ägnat ca en timme åt att fixa detta tog det inte lång tid tills jag upptäckte att klipporna i landskapet hade mycket speciella former, lite påminnande om raukarna på Gotland. Ju längre jag cyklade desto större och mer speciella blev formationerna. I byn Selime hade klipporna formen av stora sockertoppar som människor en gång i tiden karvat ut sina boplatser i. Mycket fantasieggande och det kändes som man befann sig i en sagovärld. Jag somnade i mitt tält på en kamping nedanför klipporna. Priset hade jag prutat ner från tre miljoner till noll turkiska lire. Jag fann mig själv springa omkring som ett barn bland de olika grottorna som ibland var labyrintartade.

12 juli: Besökte på förmiddagen en kanjon med branta klippstup på sidorna. En grupp japanska turister blev intresserade av mig och det blev mycket fotande. Barnen i dessa områden med mycket turister, har lärt sig några få engelska fraser. Så man får ofta säga ”Hello” och berätta vad man heter. Dessutom har de lärt sig att fråga efter godis, men använder det franska ordet ”Bonbon” för det. Kollade Internet i en liten by. Jag hade fått ett e-mail från en turkisk vän och guide jag träffat på hotellet i Istanbul. Han skrev att i Kapadokya fick jag bara inte missa de underjordiska städerna i Derinkuyu och Kaymakli. Jag tänkte att jag skulle kolla upp var de låg när jag väl fått upp mitt tält på kvällen. Efter att ha upptäck att det går riktigt sakta att cykla i detta område hittade jag en tältplats söder om Nevsehir. Jag hinner inte långt eftersom jag hela tiden hittar saker som måste undersökas närmare och fotas. Innan jag somnade kollade jag upp var de underjordiska städerna låg och upptäckte att den ena fanns i den byn jag befann mig i när jag läste mailet och den andra i staden innan.

13 juli: Eftersom min vän skrivit att jag bara måste besöka en av de underjordiska städerna vände jag och cyklade tillbaks samma väg som jag kommit dagen innan. Efter 13 km var jag framme vid den underjordiska staden i Kaymnakli. Såg några urkarvade grottor med mycket glassplitter och skräp i. Inget speciellt jämfört med vad jag sett tidigare. Jag var besviken och tänkte åka därifrån. Då upptäckte jag en entré i en bergvägg. Efter att ha betalat entrébiljetten och gått in förstod jag varför detta var ett måste. Om inte en stad, så fanns där i alla fall en helt underjordisk by, uthuggen ur den relativt mjuka berggrunden. När man slog i huvudet (det gjorde man då och då) lossnade små gruspartiklar från taket. Folket hade bl.a. använt dessa grottstäder för att gömma sig undan de anfallande Araberna under 600-talet. Åtta våningar var utgrävda och fyra av dem var öppna för allmänheten. Det var som en labyrint med rum och tunnlar, upplysta med lampor på väggarna. Jag upptäckte snart att det fanns tunnlar som inte var upplysta och man såg ingenting när man gick in där. Jag gick ut igen och frågade biljettmannen om det var OK att komma tillbaka på samma biljett. Det var det. Jag hämtade pannlampan som fanns i mina väskor på cykeln. Tillbaka i grottsystemet kunde jag nu utforska de mörka delarna av grottorna där inga andra gick. Efter att ha varit på de flesta (alla?) ställen jag kunde komma åt i grottan fortsatte jag norrut. Efter 13 km passerade jag platsen där jag tältat natten innan. När jag kom till Uchisar cyklade jag upp mot en hög klippa som var fullproppad med grottboningar. Uppe på toppen fick man en otrolig utsikt över orådet. Landskapet var fullt av mycket speciella klippformationer och de flesta hade grotthål i sig. Landskapet låg som en karta framför mina fötter och jag försökte memorera vägen till de mest spektakulära formationerna för närmare inspektion och fotografering. Senare träffade jag en grupp fransmän som bl.a. frågade mig vilken som var den vackraste platsen jag besökt under resan. Svaret blev utan att tveka eller ljuga att jag befann mig på den platsen just då. Sedan fortsatte jag mot byn Goreme som var en levande by med urgröpta sockertoppsklippor överallt. Grottor fanns överallt. När det blivit mörkt letade jag reda på en grotta som jag gissar att de flesta inte skulle kunna ta sig upp i, belägen ovanför en annan grotta. Där lämnade jag min cykel och packning innan jag nattetid och med pannlampa undersökte de grottspäckade klipporna i området. En mycket speciell upplevelse. Sedan tog jag mig tillbaka till grottan där jag tillbringade en varm natt.

14 juli: Många små mygg höll mig vaken stora delar av natten och när det började ljusna kl 5 började man att fylla en luftballong inte långt bort från min grotta. När jag åt frukost passerade fyra franska turister som jag bad att fota mig med min cykel i grottan. De såg lite konfunderade ut men tog ett par bilder med min kamera. Sedan jag packat ihop och fått ner cykeln från grottan besökte jag museet i Goreme. När jag lämnat Goreme gjorde jag ett par korta besök vid klippformationerna och grottorna i Zelve och Urgup. Efter det valde jag en avsides och nästan trafikfri väg mot Derinkuyu, en stad jag tidigare passerat och där det ska finna en underjordisk stad. Utmattad av branta uppförsbackar och motvind slog jag upp tältet tidigt. Dessutom hade jag sömn att ta igen från den tidigare natten. I närheten av min tältplats fanns en bergstopp som verkade lockande. Jag gick upp dit för att titta på utsikten innan jag somnade i mitt tält.

15 juli: Jag fortsatte på den lilla vägen mot Derinkuyu och i den mycket lilla byn Mazi frågade jag efter vägen. Det visade sig att de också hade en underjordisk stad. Snart dök två kanadensiska cyklister upp och vi besökte grottorna tillsammans med den lokala guiden. Denna underjordiska stad var inte alls så turistanpassad som den jag var vid tidigare. Inget lyse fanns (det var avstängt) och ofta var man tvungen att klättra upp eller ner i trånga schakt. Det var ganska sofistikerat uppbyggt med lyftschakt, kommunikationshål, kyrkor och rökutsläpp i köken. Sedan lämnade jag de kanadensiska cyklisterna som skulle åt andra hållet och fortsatte mot Derinkuyu. Där besökte jag ytterligare en underjordisk stad. Denna gång tog jag med mig pannlampan eftersom stora delar av den inte skulle vara öppen för allmänheten. Grottstaden var mycket djup och till skillnad från de tidigare grottstäderna fanns mellan de smala tunnlarna stora salar med pelare. Tyvärr var de delarna av grottan som inte var upplysta avspärrade. Efter det tog jag mig till detta Internetkafé där jag nu sitter. Imorgon kommer jag att lämna ”sagolandet” Kapadokya. Jag hade tänkt spendera ett par dagar här men blev kvar i fem dagar. Fortfarande finns mycket mer att se här...