Nu befinner jag mig på ett internetcafé i Eregli. Jag har inte cyklat så långt sedan jag sist skrev. Här kommer en resumé över vad som hänt efter besöket i den underjordiska staden i Derinkuyu.

15 juli: Efter besöket på Internetcafeet i Derinkuyu var det redan mörkt ute och det var dags att hitta en tältplast utanför staden. När jag cyklade i mörkret såg jag hur en Jerboa hoppade på vägen framför mig, upplyst av en lastbils strålkastare. En Jerboa är en liten gnagare som ser ut som en miniatyrkänguru. Den hoppar på sina långa bakben och har en lång svans med tofs på. Några sekunder senare hade en lastbil passerat med ett vrål och Jerboan låg platt på marken. Jag stannade vid en mack för att fylla på vattenflaskorna och blev bjuden på vattenmelon. Där fanns flera personer och alla verkade inte jobba på macken. Efter ett tag började de fråga om jag skulle tälta där. Jag sa ja. Då sa de att de kunde tälta med mig. Lite fundersam på vad detta betydde (min turkiska är inte helt bra) sa undrade jag hur jag skulle få in fyra personer till i tältet. Men det visade sig att de hade ett eget tält.

16 juli: Fortsatte söderut mot nationalparken Ala Daglar. När jag närmade mig bergen i parken kom jag även närmare de mörka molnen jag sett på avstånd i ett par dagar. Jag fick min första regnskur sedan Bulgarien. Efter att knappt ha sett ett moln på ca en månad kändes det till en början kallt men efter ett tag uppskattade jag det. En lastbilschaufför erbjöd mig skjuts men jag tackade, till hans förvåning, nej. När jag kom fram till byn Demirkazik vid nationalparkens utkant blev jag visad en tältplats av andra campare. Det visade sig att alla som var där var klättrare. Jag hade kommit till en populär bergsklättringsplats. Jag träffade även en italienare som jag tidigare mött i Uchisar, Kapadokya. Senare fick jag prova på att klättra på en bergvägg med svårighetsgrad 7 av 10. Jag kom en bit upp men blev tvungen att se mig besegrad av bergväggen. De andra klättrarna sa att jag behövde träna mer teknik. På kvällen försökte jag att få duscha på hotellet intill campingen. Eftersom chefen var där just då vågade de inte låta mig duscha. Men eftersom jag inte duschat sedan Ankara fann jag en nödlösning, gräsbevattnarna. Efter en kall och obekväm dusch i den hårda vattenstrålen som ständigt ändrade riktning kände jag mig som en ny människa.

17 juli: Hade bestämt mig för att vila från cyklingen några dagar här i nationalparken. Gick upp kl 05:00 och började gå upp för en brant ravin. Ravinen delade sig och jag visste inte vilken som var den rätta vägen upp på högplatån. Jag chansade på ena hållet. Ca trettio vildgetter skrämdes av mig och rusade uppför den mer eller mindre lodräta och 100 till 200 meter höga bergväggen. Mycket imponerad av deras uppvisning fortsatte jag min vandring. Men snart blev det brantare och brantare och svårare och svårare att ta sig vidare. Jag antog att det var fel väg och att den började bli för farlig och återvände neråt igen. Stenar rullade nerför sluttningen och ovanför motstående bergvägg stod vildgetterna som med stort intresse studerade varje steg jag tog. Ännu mer imponerad av deras prestation hittade jag en ny väg uppför ravinen. Denna väg visade sig även den vara fel. Tredje försöket att hitta rätt väg lyckades och jag kom upp på högplatån där jag återigen träffade italienaren. Han verkar dyka upp överallt. Jag spenderade några timmar där uppe innan jag valde en annan och lättare väg ner tillbaka till campingen. Stället var fullt av tält. Det visade sig att Turkiska klätterfederationen skulle ha klätterkurs och 150 personer hade kommit för att delta. De bjöd på mat.

18 juli: Vaknade 04:30 och gjorde mig redo för ett nytt besök uppe i bergen. Den Kaspiska snöhönan spelar tidigt på morgonen och för att höra det måste man vara uppe i tid. Men när jag tittade ut ur tältet såg jag att bergen var klädda i mörka moln. Det blev en lång sovmorgon istället. På eftermiddagen blev vädret bättre och jag följde med några klättrare för att klättra. Jag provade på en klippvägg med svårighetsgrad 6 av 10 och det gick bra. Även dessa klättrare sa att jag skulle bli bra med lite teknik.

19 juli: Vaknade kl 03:00 och tittade ut utan att klä på mig ut. Återigen var bergen täckta av moln. Återigen blev det sovmorgon. Kl 09:00 började molnen skingras och jag begav mig upp i bergen. Hade tänk att gå en längre runda denna dag men pga. sovmorgonen bestämde jag mig för att bara strosa omkring lite. Efter några timmars strosande kom jag högre och högre. Jag mötte flera grupper av vandrare och även magra hästar som hade så mycket packning på ryggen att det såg ut som om de skulle välta. Jag började inse att det var dags att vända för att hinna tillbaka innan skymningen. Framför mig låg ett pass mellan två berg som jag bestämde mig för att nå innan jag vände. Väl uppe på passet såg bergstoppen väldigt intressant ut. Jag hade gått i sju timmar och klockan var fyra på eftermiddagen. Ca 20:00 skulle det börja skymma. Jag bestämde mig för att nå toppen innan jag vände. Det tog 40 minuter. Utsikten var bra från bergstoppen som når 3 723 m över havsytan och ca 2 100 meter högre än campingen. Jag spenderade en halvtimme däruppe innan jag återvände neråt igen. Klockan var nu alltså efter fem på eftermiddagen, åtta timmar efter start och tre timmar innan skymningen. Neråt gick dock lättare. Många branter bestod av löst grus. På detta kunde man ”skida” nerför berget. Man tog långa steg och gled ca en meter på varje steg. Det gick fort och efter mindre än tre timmar var jag nere vid campingen igen. Fötterna hade fått många nya blåsor. Senare blev jag bjuden på mat av klättrarna. Men brödet i affären var slut och detta tycktes göra de annars skickliga turkiska matlagarna hjälplösa. Här äter man alltid bröd till maten och använder ibland brödet till att skopa i sig maten. Utan bröd var de (konstigt nog) fantasilösa och tyckte att det var en mindre katastrof.

20 juli: Gick upp 03:40 och utan att titta ut ur tältet visste jag att vädret var bra. När jag började gå upp mot bergen gnistrade stjärnorna. Kl 05:00 började det ljusna och jag var på den plats där jag hoppats få se och höra de Kaspiska snöhönorna spela. Efter en lång kall väntan utan resultat fortsatte jag upp längs en bred dal. Hoppet om snöhönorna var uppgivet. Troligtvis var det för sent på säsongen för att de ska spela. Solen steg högre och högre och temperaturen steg. Mitt på dagen hade jag hunnit en bit upp i bergen och hörde plötsligt ett svagt ljud. Jag letade med tubkikaren längs bergssluttningarna och fann snart en snöhöna med två ungar. På vägen tillbaka valde jag att gå längs en lång ravin. Den slingrade sig mellan bergväggarna och var ibland mycket smal. Jag kom till ett mindre stup där jag var tvungen att hissa ner ryggsäcken med hjälp av det utfällda stativet och en bärrem innan jag kunde klättra ner. Väl nere vid campingen var fötternas blåsor fler och större. På kvällen blev jag bjuden på mat tre gånger av olika klättrare.

21 juli: Denna dag skulle de turkiska klättrarna bestiga samma topp som jag besteg två dagar tidigare. För att hinna detta startade de kl 02:00 på natten. Själv tog jag sovmorgon. Under dagen tog jag en cykeltur på en grusväg i bergen, men duggregn fick mig att vända. När klättrarna kom tillbaka från sin vandring hade duggregnet övergått till skyfall. De var blöta och sura. Dricksvattnet hade pga. regnet blivit grumligt, eftersom det var orenat källvatten. Många som druckit av det var sjuka. Av en slump hade jag inte druckit av det efter regnets början och jag klarade mig.

22 juli: Lämnade till slut nationalparken och fortsatte cykla söderut. Det var skönt att vila från vandringarna som fortfarande kändes i vaderna. Det blev väldigt mycket te under dagen. Tackar man nej och säger att man fått nog frågar de igen om några minuter. Tackar man nej igen tror de att man inte förstår dem och man får te ändå. Under dagen hade jag lätt uppförsbacke men med kraftig motvind. Lite väster om Ciftehan blev jag bjuden på te vid en mack och jag slog upp tältet i närheten.

23 juli: Efter att ha blivit bjuden på frukost vid macken fortsatte jag cykla. Innan jag kom fram till staden där jag nu befinner mig (Eregli) hann jag få en punktering. Nu ska jag äta någonting innan jag fortsätter en bit utanför staden.