Nu befinner jag mig i Gaziantep i Turkiet nära gränsen till Syrien. Här kommer en redogörelse för vad som hänt sedan Eregli.

23 juli: När jag skrivit klart dagboksinlägget på Internetcaféet tog jag mig ut ur staden på en liten väg. Det dammade mycket om de få bilar som passerade. Snart blev det mörkt och jag satte upp tältet vid sidan av en åker en bit från vägen.

24 juli: Vaknade på morgonen av att ett par fårherdar befann sig utanför tältet. De hade lite förståelse för att jag inte kunde mycket turkiska. De frågade på, trots att jag tydligt visade att jag inte förstod. De verkade tro att om de frågade tillräckligt högt så skulle jag förstå. Senare kom en äldre gubbe som var bättre på att improvisera och det gick mycket bättre att konversera. Cyklade mot Akgöl, en grund sjö som så här års till större delen är torr. Snart försvann vägen och jag cyklade på torr lera som tidigare i år varit sjöbotten. Jag kom fram till en bäck som jag var tvungen att korsa. Efter det var jag lerig upp till knäna. Till slut kom jag fram till den del av sjön som fortfarande hade vatten. Där fanns en del flamingos och vadarfåglar. Det var varmt och vattnet tog slut. Tog mig ut till vägen igen och cyklade vidare i hopp om att hitta drickbart vatten. Jag kom till en mack där jag stannade och drack. Var trött, hade huvudvärk och kände mig lite sjuk. De som jobbade på macken föreslog att jag skulle sova ett tag i deras skjul. Jag tog det som ett tecken på att jag verkligen behövde sova och gjorde det. Någon timme senare blev jag väckt för ett glas te. Jag sa att jag kände mig lite febrig. De gjorde en provisorisk dusch av vattenslangen så jag kunde svalka mig lite. Jag kom inte längre denna dag och slog upp tältet bakom macken. På kvällen blev jag bjuden upp på balkongen på villan intill. Där spelade och sjöng fadern i familjen medan de andra och jag pratade och åt.

25 juli: Kände mig lite piggare men inte helt bra. Fortsatte mot Karaman längs en lång och tråkig raksträcka, några Smutsgamar seglade över vägen. Träffade en 57-årig engelsman som jag slog följe med till staden. Där tog vi in på ett hotell efter en lång tids sökande. Vi fick hjälp av ett par lokala invånare att hitta ett billigt hotell men tror att det hade gått bättre om vi gjort det själva. Hostade under natten.

26 juli: Kände mig trött. Fortsatte söderut mot Silifke men kom inte långt. Tre gånger under dagen stannade jag för att sova. Jag hade ingen ork i benen och det blev inte bättre av alla uppförsbackar och motvinden. Hade ingen aptit men försökte att äta ändå. Slog upp tältet tidigt på kvällen och somnade direkt. Även denna natt vaknade jag då och då av hosta.

27 juli: Efter att ha passerat ett bergspass på 1 650 m ö h kom en välbehövlig nedförsbacke. Jag var fortfarande trött i benen men behövde inte trampa mycket på två tre mil. Efter att ha färdats i hög hastighet ganska länge såg jag att vinden kammat mittbena på mina underarmar. Folk jag mötte berättade för mig att det var varmt. Men det visste jag redan. När jag kom till staden Mut blev jag erbjuden att sova hos tre studenter. Eftersom jag fortfarande var orkeslös och inte hade mycket aptit kunde jag inte motstå erbjudandet.

28 juli: Jag hade hoppats på nedförsbacke denna dag eftersom jag var på väg mot havet. Men så blev det inte och vinden fläktade visserligen i ansiktet men bromsade även cykeln. Fortfarande fanns ingen kraft i benen. Längs vägen fanns en flod med klargrönt vatten. Stannade i en liten by för att äta. De tyckte att jag skulle stoppa in min cykel i en bil och lifta till Silifke. Jag förklarade att jag hellre cyklade. Men de sa att det skulle komma uppförsbackar. Jag försökte förklara att jag nyss korsat Turkiet som är fullt av uppförsbackar. De insisterade på att jag skulle åka bil men gav snart upp. Blev erbjuden att följa med på vildsvinsjakt istället och tackade ja. Männen i byn skulle avliva ett vildsvin som tydligen skulle vara en plåga i byns vinodling. Jag fick sitta upp bakpå en motorcykel och vi åkte iväg till vinodlingen. Där fanns redan ett gäng män med gevär. Odlingen fanns på andra sidan floden. Den var inte speciellt välskött och jag skulle tro att det finns effektivare sätt att öka utdelningen än att skjuta en gris. Men det är säkert roligare att skjuta grisen. På andra sidan kom fyra män med gevär som skulle skrämma fram vildsvinet. Efter ett tags resultatlöst rotande i buskagen började en del ledsna. Några skott avlossades mot vattnet innan aktionen avbröts. Jag övernattade på balkongen hos en av invånarna i byn. Hostan kom som vanligt på natten.

29 juli: Cyklade sista biten in till Silifke och passerade några uppförsbackar längs vägen. Kände mig lite bättre men magen var lite konstig. I Silifke blev jag inbjuden av tre killar att bo i en lägenhet. När vi pratar får jag ständigt påpeka att jag kommer från Sverige och inte Schweiz. Har man tur kommer de ihåg detta till nästa mening. Detta är mycket vanligt i Turkiet. Men detta problem har funnits sedan Stellan och jag kom in i Ryssland. På alla språk i de länder vi har varit har Sverige och Schweiz liknande namn. Jag blev glad när vi kom till Rumänien och fick reda på att Sverige hette Suedia och Schweiz Helvetica. Men detta hindrade dem inte från att blanda ihop länderna. Här i östra Turkiet har det blivit allt vanligare att folk blandar ihop länderna igen och många tror att det är samma land. Ofta får jag höra hur fina klockor vi gör i Sverige och vilka höga alper vi har.

På kvällen skulle jag och de tre killarna gå ut och gå på stan som man gör på kvällarna. Men denna kväll hade killarna planerat att tjejerna skulle flockas runt oss på grund av mina blåa ögon och mitt blonda hår. Det blev inte så. Hostade hela natten.

30 juli: Kände mig äntligen bättre och kraften var tillbaka i benen. Cyklade österut längs Medelhavskusten. Strax innan Mersin stannade jag för att ta ett svalkande dopp i havet. Men vattnet var för varmt för att svalka. När jag kom upp ur havet väntade en man med vattenslang och sköljde bort saltet. Jag fortsatte och det var varmt och fuktigt. Stannade för att ta en vattenpaus vid en mack. Ägaren tyckte att jag såg ut att behöva en dusch så jag fick min andra avsköljning för dagen. Senare blev jag även erbjuden en tredje dusch på en annan mack men jag tyckte att det fick räcka med två denna dag.  När jag slog upp tältet öster om Adana hade jag cyklat drygt 17 mil sedan morgonen.

31 juli: Jag kom ikapp en man med punktering under dagen. Jag stannade och lagade den åt honom och han blev glad. En del jag mött här i Turkiet vill att jag ska ta dem hem till Schweiz. Även detta har blivit vanligare här i öst. Jag säger att jag är på väg till Afrika och att de kan få följa med dit. Jag har även märkt att många ger mig enkla presenter i hopp om att få någonting tillbaka. Ofta vill de ha mina slipade solglasögon eller min kikare. Jag försöker förklara för dem att jag behöver allt jag har med mig och inte kan ge bort utrustningen. Jag styrde inåt landet igen, bort från havet och tältade en bit norr om Osmaniye.

1 augusti: Jag fortsatte mest uppför hela dagen. Men detta gjorde inte så mycket eftersom vinden, för första gången på länge, var på väg att samma håll som jag. Blev stoppad flera gånger under dagen och blev bjuden på mat. Nära bergspasset på 1 100 m ö h hittade jag en grillfest. Jag blev snart inbjuden. Det var ett gäng män som hade fiskat i en flod och som nu grillade en del av fångsten. De hade nog fiskat med nät, 15 man tog med sig ca 10 liter fisk var. Det var gott med fisk, något jag inte ätit på över en månad. Innan de 15 männen försvann i en skåpbil fick jag lite bröd, en gurka och sju tomater. I Turkiet är det mycket ovanligt att se en måltid utan tomater. Sallader har tomat som bas och dessutom får man extratomater till maten. Äntligen fick jag en sval natt i mitt tält efter många svettiga nätter på låglandet.

2 augusti: Cyklade sista biten in till Gaziantep. En stor stad som länge fångat mitt intresse. Detta eftersom många turkar inte verkar gilla den. När jag tidigare under min resa genom Turkiet rabblat de städer jag tänkt passera har alla sagt att jag gjort ett bra vägval. Ända tills jag nämner Gaziantep. Då rynkar de på näsan och nämner andra ställen jag kan åka till istället. Jag vet inte varför men får kanske reda på det snart, när jag lämnat detta Internetcafé...