Nu befinner jag mig i Libanons huvudstad Beirut. Detta har hänt sedan sist...

24 augusti: Efter att Stellan och jag skrivit klart våra förra inlägg i dagboken tog vi oss ut ur staden Homs. Vi såg hur Libanons berg närmade sig i horisonten. När vi passerade en militäranläggning blev vi stoppade av några vakter som bjöd oss på kaffe. Det började skymma så efter kaffet började vi leta efter en tältplats. Vi hittade en mandelodling där vi slog upp vårt tält. Odlingen var nog redan skördad för året eftersom det var svårt att hitta mandlar, men de som fanns var goda.

25 augusti: På morgonen passerade vi den sista byn i Syrien innan Libanon. Där blev vi bjudna på kaffe och äpplen i ett apotek. Vid den libanesiska gränsen stämplade vi ut oss ur Syrien men hittade ingen station att skaffa det libanesiska visumet och stämpeln. Vi fortsatte lite konfunderade. Efter ca en mils cykling in i landet hittade vi stationen. Att få visumet var inget problem, så snart vi betalat för det. Stellan hade flera pyspunkteringar under dagen. Efter tullstationen stannade vi för att laga en av punkteringarna och blev inbjudna till en familj där vi övernattade.

26 augusti: Vi kom iväg på eftermiddagen. Vid ett stopp hittade vi flera olika sorters mandelträd som alla var mer eller mindre bittra. Vid en liten by stannade vi vid ett Internetcafé och blev snart inbjudna att bo hos en av dem som befann sig där. Vi tackade ja och gav oss iväg till hans hus. Där fick vi dusch och mat.

27 augusti: Efter att ha cyklat ca fyra kilometer på morgonen upptäckte Stellan att hans kamera var borta. Vi cyklade tillbaka till huset där vi bott under natten. Vi kom fram till att kameran måste ha blivit stulen på den platsen. Vi misstänkte att något barn tagit sig in på gården och tagit kameran när ingen såg. En av sönerna i familjen körde oss runt i byn för att hitta polis men det gick inget bra. Vi tyckte oss ana en viss ovilja att hjälpa oss. Vi blev kvar flera timmar i byn för att försöka få hjälp. På eftermiddagen kom den största brodern i familjen (han som bjudit in oss dagen innan) hem och han kunde engelska. Vi sade att vi ville göra en polisanmälan. Det var han inte intresserad av eftersom han skulle bli misstänkt p g a att stölden skedde i hans hem och att han då skulle hamna i fängelse. Jag sade att vi behövde polisanmälan för att få ut ersättningspengar på försäkringen i Sverige. Efter långa diskussioner gick han med på att hjälpa oss med polisanmälan, men det fanns många krav på vad vi fick säga och inte säga till polisen. Vi bestämde att vi skulle gå till polisen tillsammans dagen efter. När vi gick iväg därifrån dök plötsligt hans mindre broder upp i en bil och plockade fram kameran ur handskfacket. Han sade att de hittat kameran i en plastpåse. Vi fortsatte lättade vår resa men samtidigt undrande om vad som egentligen hänt. Misstankarna var att någon i familjen tagit kameran och att hotet om polisen till slut pressade fram kameran igen. Vi hann inte långt innan det blev kväll och vi svängde av mot en åker för att slå upp tältet. Men vi blev stoppade av en familj som byggde hus längs den lilla vägen, där övernattade vi.

28 augusti: Vi cyklade längre och längre söderut in i dalen mellan Libanons två bergskedjor. Vi såg lite snö som fortfarande fanns kvar vid topparna. Till slut nåde vi staden Balabak. Där besökte vi ett område med gamla ruiner från romarriket. Vi fick betala samma inträde som araberna istället för turistpriset eftersom vi kommit från Sverige med cykel. Sedan blev det falafflar innan vi lämnade staden igen. På vägen genom staden blev vi vid ett par tillfällen erbjudna att köpa hasch vilket vi snabbt tackade nej till. Vi cyklade västerut mot bergen och började cyklingen uppför innan vi blev inbjudna av en man att övernatta på balkongen i ett hus i byn Deir El Ahmar. Han berättade även att där fanns världens bästa hasch i området. Vi ignorerade detta och undrade om det hade något samband med att det verkade finnas många holländska turister i staden nedanför. Vi hade flera gånger under dagen fått frågan om vi var holländare.

29 augusti: Under hela dagen cyklade vi sakta uppför den torra bergssluttningen mot passet. Sluttningen ligger i regnskugga. Många bilar stannade för att prata med oss (det var förståss personerna i bilarna som pratade). När vi kom upp på passet, 2 600 meter över havet, var det kvällssol. Några nötförsäljare bjöd oss på så mycket nötter att vi kunde äta oss mätta. Vi tyckte det var kyligt så vi satte på oss våra fleecetröjor. När vi cyklade nedför igen på den västra sidan av berget passerade vi igenom ett moln, det första moln (värt att kalla moln) jag sett sedan Turkiet. Sedan hittade vi en avtagsväg där vi slog upp vårt tält. Det kändes kallt och efter att ha tittat på termometern förstod vi varför, det var bara 16 grader ute.

30 augusti: Vi fortsatte nedför berget mot en mäktig utsikt. Nedanför oss låg en stad, Bsherri, på klipporna och nedanför den sträckte sig ett molntäcke ut över Medelhavet. Stellan drabbades av fem punkteringar på kort tid. Vi passerade en skidanläggning. En bit längre ner kom vi fram till en cederskog, en spillra av den skog som en gång sträckt sig från västra Nordafrika till Himalayas sluttningar. Där spenderade vi några timmar. Det var skönt att gå i en skog för första gången på länge. En bit nedanför skogen tog vi av på en liten grusstig längs bergväggen för att besöka en grotta. Men grottan blev en besvikelse. Det fanns visserligen en del stalagmiter och stalaktiter men vi tyckte det var lite väl mycket betong. Betongen var där för att göra grottan mer lättåtkomlig men förstörde känslan av att vara en naturlig grotta. Men vi var ändå rätt nöjda eftersom vägen till och från grottan var mer intressant. Sedan cyklade vi ner till staden Bsherri där vi åt falafflar och blev inbjudna av en kille att övernatta hos honom. Hans storebror ursäktade sig för att det var så stökigt i huset. Men han förklarade att det berodde på att deras mamma var död och deras syster inte var så stor än, så det fanns ingen kvinna som kunde ta hand om städningen.

31 augusti: På morgonen kom brödernas faster in i huset och städade lite. Vi kom iväg mitt på dagen och innan vi lämnade staden besökte vi ett museum. Museet handlade om poeten Gibran som var född i Bsherri och bl a skrivit "The Prophet" som enligt lokala källor är översatt till alla världens språk. De sade att alla skandinaver kände till honom och hade läst boken. Vi sade att det inte stämde. Istället för att cykla nedför mot kusten valde vi att följa bergskedjan söderut mot Beirut. Detta innebar att det blev mest uppför under dagen. Vi passerade en by där vi såg en kyrka uppkallad efter St Daniel (som mitt namn). Senare fick vi veta att alla familjer döpte en av sina söner till Daniel. Vi anade att hösten var på gång i Sverige och övriga Europa då vi började se en del flyttfåglar på väg söderut. Vi tältade på ca 1 600 meters höjd längs vägen.

1 september: På morgonen och förmiddagen drog hundratals bivråkar förbi oss på väg söderut. Då och då hörde vi hur skott avlossades och ekade mellan bergen. Vi blev stoppade vid ett hus och blev bjudna på kaffe och lite mat. Vi frågade vad de jagade i bergen. De svarade att det var mest ungdomar som roade sig med att skjuta fåglar. Det var visserligen olagligt men det gjorde ingenting eftersom fåglarna ändå skulle dö när vintern kom. Jag sade att de inte dog när vintern kom utan flyttade söderut. Men jag fick veta att jag hade fel och att alla fåglar skulle dö ändå, så varför inte skjuta dem. På eftermiddagen började vägen svänga nedför igen. Vi tog oss nedför bergen på en slingrande väg och bromsarna gick varma. Längs vägen fanns en del skyltar om skid- och skoteruthyrning och enligt lokala källor skall snötäcket vara upp till tio meter tjockt under vintern. Det var svårt att tro när man passerade i det torra varma landskapet. Vid ett vägskäl i byn Tourzaya frågade vi efter vägen till Beirut och det slutade med att vi blev inbjudna att tälta på deras balkong. Vi fick god mat och efter det guidade de oss på en tur till ett kloster i närheten. I klostret fanns helgonförklarade St Charbel begraven. Han har varit död i 106 år nu men är fortfarande aktiv med att uträtta mirakel. Enligt guiden hade han de senaste tre veckorna uträttat inte mindre än 18 mirakel, bl a att bota sjuka och återuppliva döda. I klostret fanns även ett rum fyllt av kryckor och proteser från människor som inte behövde dem längre p g a St Charbels mirakel. Jag undrade tyst för mig själv om mannen som lämnat två benproteser hade fått nya ben men ville inte fråga. På kvällen på balkongen kom dimman krypande uppför berget, något som kändes kallt och ovant.

2 september: Cyklade ner sista biten mot kusten till staden Byblos där vi besökte mannen, vi bott hos, på hans jobb. Vi uträttade lite ärenden i staden innan vi fortsatte kustvägen mot Beirut. Luften var kvav, salt och fuktig. De sista fyra milen mot staden var vägen kantade av hus och man märkte inte när en stad slutade och en annan började. I Beirut kunde vi se spåren efter bombningarna, under 1980-talet, på gamla byggnader, stora hål i väggarna på vissa byggnader och spår efter granatsplitter på nästan alla gamla hus. Men det mesta i staden har blivit restaurerat och ser väldigt nytt ut. Vi blev inbjudna att övernatta i en sönderbombad byggnad med några uteliggare men vi valde att leta upp ett hotell istället.

3 september: Stellan och jag har under dagen uträttat en del ärenden. Jag ville till syriska ambassaden för att fråga lite om mitt visum. Vi ska ju tillbaka till Syrien igen efter Libanon. Jag fick veta att det inte fanns någon syrisk ambassad i Libanon. Lite senare, när jag via Internet läste DN fick jag svaret på varför det är så. Just idag fanns en artikel om att FN uppmanar Syrien att lämna Libanon. Syrien har 17 000 soldater (något vi sett mycket av) i landet och dominerar även landet politiskt. Detta p g a att Syrien inte godkänner Libanon som självständigt land utan anser det vara syriskt. Därför har Syrien inte heller någon ambassad i Libanon.

Libanon är ett land med ungefär lika många kristna som muslimer och är därmed arabvärldens mest kristna land. Detta märks inte mist på att det finns många amerikanska produkter i landet. I det muslimska Syrien såg man väldigt få amerikanska produkter men väldigt många produkter som var snarlika dessa. Man kunde t ex lätt ana vad de syrisktillverkade läskedryckerna hade som förebild. De var snarlika sina amerikanska föregångare i både design och smak. Något som imponerat i Libanon är språkkunskaperna. De flesta pratar rätt så bra engelska. Tänker man då på att engelskan är de flestas tredjespråk efter arabiskan och franskan så undrar man ju vad de håller på med på språklektionerna i t ex turkiska skolor. I Turkiet var engelskkunskaperna dåliga. Även i Syrien är engelskkunskaperna bättre än i Turkiet och det gick att konversera på engelska med många i Syrien.

Nu är det kväll och Stellan och jag kommer att stanna en natt till i Beirut innan vi fortsätter österut mot Syrien och Damaskus.