Nu har vi kommit till Dahab på Sinaihalvön i Egypten. Här kommer en resumé över vad vi gjort sedan sist.

27 september: Vi hade köpt en tvådagarsbiljett till ruinerna i Petra. Så även denna dag vandrade vi omkring i detta område. Vi besökte två ruiner som var placerade uppe på olika bergstoppar. På den andra bergstoppen hade vi utsikt mot Israel. Då och då hördes muller därifrån. Det var israelerna som övade med sina f-18 plan sade en beduin. Vi stannade till kvällen och såg hur solen gick ner över Israel och hur fullmånen samtidigt gick upp bakom oss. Det var en lång vandring tillbaka och det blev mörkt. Denna kväll var det en nattshow vid Petras huvudattraktion. Man hade lyst upp den med levande ljus och månen hjälpte till uppifrån. Vi skulle egentligen ha betalat extra för denna show men fick se den ändå eftersom vi (medvetet) inte hunnit ut därifrån innan den började. Vägen därifrån genom den långa smala kanjonen var även den upplyst med levande ljus ungefär var femte meter. Jag kom ihåg hur mamma alltid har sagt att man inte ska lämna tända ljus ensamma, sa jag funderade på att hjälpa organisatörerna och blåsa ut dem, men lät ljusen vara tända.

28 september: Vi lämnade Wadi Musa och Petra på morgonen och cyklade söderut igen. Snart blev vi stoppade av en man som jobbade på museet i Petra. Han kände igen oss och bjöd på te. Han sade att hans son skulle gifta sig och att vi var välkomna som gäster. Det skulle komma ca tusen personer. Vi var sugna på att se detta men valde at fortsätta. Vi cyklade först upp till bergskrönet en bit, följde det och mot kvällen cyklade vi ner på andra sidan. Öknen som tidigare varit stenig började bli mer och mer sandrik och vi passerade en del sanddyner. På kvällen tältade vi en bit ifrån vägen efter att ha fått ett par kvällsmackor av en lastbilschaufför.

29 september: Vi cyklade till reservatet Wadi Rum, en mycket vacker plats med berg som reser sig upp till 800 meter över de röda sanddynerna. Bergen i sig hade mycket speciella former och såg nästan ut som ut och invända grottor med stalaktiterna på utsidan. När det regnar (vilket det inte gör ofta) ska bergssidorna enligt uppgift fyllas med tusentals små vattenfall, något man nästan kan gissa sig till. Stället är populärt bland klättrare och vi träffade många sådana från Israel. Jag tog en kort nattpromenad innan jag lade mig at sova.

30 september: På förmiddagen sökte vi upp reservatets ekolog och pratade med honom ett tag, han var kusin till ekologen vi träffat i Wadi Dana. Vi fick följa med på en tur med fyrhjulsdriven bil över sanddynerna genom öknen. Något man annars måste betala för. Han visade oss bl.a. ett uppfödningsprojekt för den Arabiska oryxen. En art som är utdöd i Jordanien. Han visade oss även inristningar i bergen som var upp till 6 000 år gamla. En beduin bjöd på te, ekologen berättade att en av beduinerna hade 38 barn med tre fruar. Innan ekologen lämnade oss vid campen sade han att vi kunde följa med och räkna stenbockar uppe på ett berg tillsammans med honom om vi ville, den 4:e oktober. Det ville vi. På natten gick Stellan och lade sig medan jag tog en nattpromenad. Månen var nästan full vilket gjorde att man inte behövde någon lampa för at se vart man gick. Jag gick runt ett av de större bergen. Då och då var jag tvungen att tömma skorna på sand.

1 oktober: Klockan halv åtta på morgonen kom jag tillbaka från min nattvandring. Jag hade då gått ca tre mil, vilket tog sju timmar. Stellan sov fortfarande. Under dagen vilade jag en del. På eftermiddagen gick Stellan och jag till en vattenkälla längs en bergssida.

2 oktober: Gjorde inte så mycket under dagen. Några ukrainsk-israelitiska klättrare skulle åka hem och jag såg att de slängde ett par vandringsskor i soporna. Jag som var i behov av skor gick dit och kollade. Det var precis min storlek och bra kvalitet, jag förstod inte varför de slängde dem, men jag var glad. På eftermiddagen tog jag och Stellan en promenad längs ett berg. De nya skorna fungerade perfekt.

3 oktober: På förmiddagen vandrade jag upp längs en kanjon i bergen. När jag kom tillbaka såg jag att de israelitiska klättrarna förberedde en grillfest. En av dem hade sin födelsedag denna dag. Stellan och jag köpte kyckling och var med på festen. Vi gav jubilaren en osthyvel som vi köpt på IKEA i Moskva. De visste vad osthyveln var till för men började genast diskutera hur den skulle kunna användas som klätterredskap.

4 oktober: Denna dag skulle vi ha följt ekologen på stenbocksräkning men han meddelade att han var sjuk och att det därför inte skulle bli av. Vi bestämde oss då för att fortsätta våran resa söderut. Från campen cyklade vi ut på de sandiga bilspåren genom öknen. Ofta fick vi dra cyklarna i den mjuka sanden. En beduin såg oss släpandes på cyklarna och körde fram med sin fyrhjulsdrivna bil. Han frågade mig vart vi skulle och jag svarade att vi skulle till Aqaba. Genom öknen frågade han tillbaka och erbjöd sig att köra oss billigt. Jag sa att vi hellre cyklade. Han svarade då att det skulle ta två dagar genom öknen. Jag bara höll med om det och såg samtidigt hur hoppet om snabba pengar försvann ur hanns ögon. Vi fortsatte, ibland var bilspåren tillräckligt hårda för att cykla på och ibland var det lättare att dra cykeln eller cykla på sidan om. När mörkret kom slog vi upp tältet. Ett par beduiner fick syn på oss och stannade sin bil. De gjorde upp en brasa och bjöd på te innan de fortsatte.

5 oktober: Vi fortsatte genom öknen och snart blev vägen lite bättre och vi kunde cykla det mesta av den ut till den stora asfaltvägen. Sedan gick det uppför ett tag. Men när det väl lutade nedför gick det snabbt att komma ner till Röda havet och Aqaba. Där tog vi in på hotell. När solen gått ner på kvällen och det blivit mörkt såg vi en skylt som visade 39 grader. Det var svårt att tro det, det kändes inte så varmt. Vi gick till en pakistansk restaurang tillsammans med en tysk som bodde på samma hotell som oss. Innan vi gick in blev vi stoppade av jordanier. Han sade att han kände igen tysken som varit inne i hans affär tidigare under dagen. Han sade att han gillade tyskar och frågade Stellan och mig var vi kom ifrån. När vi var från Sverige sken han upp ännu mer och sade att han gillade tyskar men att svenskar hade en plats i hans hjärta. Tysken såg bara måttligt road ut.

6 oktober: Vi började cykla mot Israel på förmiddagen och kom fram någon timme senare. I den jordanska gränsstationen var vi tvungna att ta av alla väskor från cyklarna och köra dem genom röntgenapparaten. Vid den israeliska gränsen var vi dessutom tvungna att köra även cyklarna genom röntgenapparaten, utöver väskorna. Dessutom var vi tvungna att öppna alla väskor och de letade igenom dem. Vi fick många frågor om våra planer i Israel och om vår tidigare resa. De var speciellt intresserade av att vi varit i Syrien och Libanon. De frågade vad vi gjorde där, var vi varit, om vi lärt kände någon där och om vi fortfarande höll kontakt med dem. När vi väl kommit igenom väskkontrollen fick vi lämna ifrån oss passen och alla frågorna upprepades igen. Vi fick dessutom berätta hur länge vi varit i varje land sedan Norge och hur länge vi tänkte stanna i Israel. Kändes inte så välkomnande. Vi sade att vi skulle stanna i Israel bara en natt och sedan fortsätta till Egypten. Sedan fick vi lite mer frågor om Syrien och när de insåg att vi cyklat även där tappade de kontrollen och började fnittra. En av tjejerna var tvungen att lämna rummet för att samla sig. Sedan fick vi vänta ett långt tag till innan en ny kvinna kom och ställde samma frågor igen. När hon frågade hur länge vi skulle stanna i Israel svarade vi två dagar. Då frågade hon varför vi bara skulle vara där i två dagar när vi varit tio dagar i Norge, två månader i Ryssland o.s.v. Sedan väntade ännu mer. En i personalen tyckte synd om oss och gav oss smörgåsar. Hon sade att det tog sådan tid för att de måste kolla en del om Syrien och Libanon. Efter ca tre timmars väntan fick vi passen tillbaka och kunde fortsätta in i landet, till Eilat. Det var stor skillnad mot de länder vi nyss passerat. Det kändes som att komma till en amerikansk stad. Vi tog in på ett hotell.

7 oktober: På förmiddagen cyklade vi till den egyptiska gränsen. Vi ställde oss i fösta bästa kö. Efter ett tag insåg vi dock att det var bokningskön till Hilton Hotel. Dit ville inte vi så vi ställde oss i kön för incheckning i landet istället. Där sade de att vi inte behövde visum till Sinaihalvön men att vi behövde det om vi skulle till resten av Egypten. Det skulle ju vi. Vad vi hört innan var att man inte behöver visum till Egypten. Det var visst bara delvis sant. Problemet var bara att vi skulle bli tvungna att åka tillbaka till Eilat och besöka konsulatet där för att få visumet. Dessutom var det helgdagar och konsulatet skulle inte vara öppet på två dagar. Eftersom det var dyrt i Eilat bestämde vi oss för att cykla in till Sinai och komma tillbaka senare. Direkt efter gränskontrollen passerade vi det stora Hiltonhotellet och cyklade vidare. Efter ett tags cyklande var det mörkt och vi slog upp tältet på stranden. På andra sidan havet syntes Saudi-Arabien. Plötsligt hördes en stor knall och ett muller, som kraftig åska. "Ska det låta så?" frågade Stellan. Ljudet kom från Israels håll och jag trodde det kom från Israels bombningsövningar med sina F-18 plan. Sådant hade vi hört tidigare från Jordanien, men då lät det inte så kraftigt. Efter ett tag hördes två muller till. Denna gång lät det som det kom från andra hålet. Vi tyckte det var märkligt och lade oss att sova.

8 oktober: På morgonen cyklade vi till första bästa ställe för att äta frukost, en liten restaurang med några hyddor som hyrdes ut till gäster. Där träffade vi några israeler som berättade att det vi hört kvällen innan var två terrorattentat som sprängt Hilton Hotell (som vi köat till dagen innan) och ett annat ställe längre söderut. Troligtvis var det Al-Qaida som låg bakom sade de. Vi hade alltså tältat mitt emellan dessa bomber. Vi stannade på detta ställe under dagen och såg hur buss efter buss passerade och evakuerade israeler. Attentatet var ju riktat mot dem. Sinaihalvön, som tidigare varit fylld med israeliska turister på deras sista semestervecka för året, tömdes nu snabbt på folk. Platsen där vi befann oss hade tidigare haft 30-talet gäster. Nu fanns bara vi och två par till kvar. Ägaren, som var från Sudan, tyckte inte det var bra för hans "business". Stellan och jag spenderade dagen med att snorkla över korallreven utanför stranden.

9 oktober: Vi gjorde inte mycket annat än att snorkla och umgås med de andra på stället och de som jobbade där.

10 oktober: På morgonen tog vi en taxi tillbaka upp till gränsen. Ena sidan på Hiltonhotellet var borta. Även den egyptiska gränsstationen, ca 100 m bort, hade pga. tryckvågen fått sina fönster ur läge och det var sprickor i väggarna. Det var nästan tomt vid gränsen, förutom de som jobbade där. Det gick alltså fort att passera. På den israeliska sidan fick jag köra min kamera två gånger genom röntgenapparaten. De tyckte den såg för proffesionell ut och inspekterade den ett tag innan de lät mig gå vidare. Vi var på plats vid det egyptiska konsulatet när de öppnade kl 9. Vi fyllde i ett papper och väntade en timme innan vi fick våra visum till Egypten. När vi kommit tillbaka till Egypten blev vi intervjuade av egyptisk TV. De frågade oss om vi var oroliga efter vad som hänt och vad vi tyckte om det. När vi kom tillbaka till restaurangen snorklade vi lite innan det blev kväll.

11 oktober: Vi cyklade söderut till Nuweiba. Det var öde längs vägen. Vi passerade turistort efter turistort och det var nästan tomt från turister. Kändes nästan som spökstäder. I Nuweiba pratade vi med dykare på ett dykcenter. De bjöd på kaffe och mat. Natten spenderade vi i en hydda på stranden tillsammans med många myggor.

12 oktober: På morgonen bjöd dykarna på kaffe. De berättade att det fanns en alternativ väg till Dahab. Det skulle vara en liten grusväg med en lite svårare passage på slutet, där det oftast bara passerar vandrare och kameler, men det skulle nog gå bra och vi skulle slippa cykla över bergen. När vi cyklat en bit träffade vi en tysk som slog följe med oss. Vi kom in på grusvägen som hade en del partier med mjuk sand. Då och då passerade vi beduiner som stod på korallreven och fiskade. Vi passerade en vägkontroll där de gick igenom våra väskor. Lite senare träffade vi en man som frågade vart vi skulle. Jag sade att vi skulle till Dahab. Han frågade om det skulle gå bra att ta cyklarna över kamelpasset. Det visste inte jag men sade att jag hoppas det. Det hoppas jag också svarade han. Efter några timmar kom vi fram till en lite större beduinby med många kameler och en hel del turister. Därifrån ledde en smal stig på den steniga och blockrika stranden nedanför ett berg. Vi trängdes bland kameler som transporterade turister till andra sidan. Oftast var vi tvungna att leda cyklarna men korta sträckor gick att cykla. Det blev mörkt. Efter ett tag stannade jag och sade att de omöjligt kan leda kameler där vi var. Vi kollade runt lite och kom fram till att vi missat stigen någonstans. Vi drog tillbaka cyklarna en bit och hittade stigen igen. Den hade svängt upp på ett litet berg. Väl över berget kom vi till en ny beduinby. Därifrån var det cykelbart igen och efter några kilometer kom vi till asfalt och kom snart fram till Dahab. Där letade vi efter ett ställe att duscha och sova på. Vi hittade ett ställe där vi fick specialpris.

13 oktober: Stellan och jag letade reda på en dykarskola (en av 73 på orten) och började en dykarkurs för att förbättra våra dykarcertifikat. Vi gjorde tre dyk. Det första var mest för att uppfriska minnet på oss eftersom det var ett tag sedan vi dök sist. På det andra dyket lärde vi oss att navigera under vattnet. Det tredje dyket gjorde vi på natten.

14 oktober: Denna dag gjorde vi två dyk till. Vi åkte iväg en bit med bil för att komma till ett bra ställe. På det första dyket skulle vi öva djupdykning. Vi simmade ner till en smal skreva i korallrevet, kallad the kanjon. Där såg vi en muräna. Sedan simmade vi ner i skrevan till 30 meters djup och simmade under en båge av koraller. Det andra dyket var ett s.k. multi-level dyk. Vi gick ner från stranden och simmade ut några meter och dök sedan rakt ner under en annan båge av koraller. Därefter kom vi till ett stup som störtade ner till 120 meters djup. Vi simmade längs klippväggen ett tag, under oss var det bara blått.

15 oktober: Denna dag gjorde vi det sista dyket på kursen. Det s.k. naturalistdyket. Vi simmade omkring och tittade på olika sorters djur som finns vid ett korallrev. Sedan var kursen klar. Vi bokade in oss på en båttur som skulle gå till ett vrak, Thyistlegorm nästa dag. Thyistlegorm var ett skepp som blev bombat och sänkt 1941 av ett tyskt flygplan under andra världskriget.

16 oktober: Vi vilade upp oss under dagen. På kvällen packade vi ihop de saker vi behövde för dykturen. Klockan 11 på natten åkte vi iväg till Sharm el Sheik på Sinais sydspets. Där bordade vi en av många båtar och lade oss att sova på däck.

17 oktober: Klockan fyra på morgonen lämnade båten hamnen. Vi kunde fortsätta att sova, än väntade några timmar innan vi skulle komma fram. Väl framme vid vraket gjorde vi oss i ordning och dök ner till det 126 meter långa skeppet. Vi simmade längs utsidan, först i stark motström. På vägen tillbaka på andra sidan skeppet kunde vi avslappnat följa med strömmen. Under det andra dyket simmade vi inuti vraket. En stor det av lasten bestod av lastbilar lastade med motorcyklar. Vi simmade omkring i olika rum på olika våningar innan det var dags att komma upp igen. Sedan lämnade vi vraket och åkte till ett annat ställe för att dyka bland korallreven. Under detta dyk såg vi bl.a. en havssköldpadda, jättemuränor, rockor och napoleonfisk. Efter dyken åkte vi tillbaka till Dahab och det var kväll.

18 oktober: Har vilat mig mest hela dagen och skrivit klart detta dagboksinlägg.

Imorgon fortsätter jag troligtvis att cykla i riktning mot Kairo.