Nu är jag tillbaka i Egypten igen efter ungefär tre månaders vistelse i Sverige där jag har jobbat ihop lite mer respengar som förhoppningsvis ska räcka ner till Kapstaden. Detta år kommer Stellan och jag att cykla separata vägar.

1 februari: Tidigt på morgonen blev jag skjutsad till Gävle centralstation av min pappa. Tåget gick 04:00 och jag var framme på Arlanda ungefär en och en halv timme senare. Jag checkade genast in och fick betala lite extra för att mitt bagage vägde lite för mycket. Jag hade köpt en chartrad tur och retur biljett till Hurghada vid Röda havet i Egypten. Returplanet till Sverige skulle gå en vecka senare. Men min plan var att inte följa med hem. Det blir ändå billigare så än att köpa en enkel reguljärbiljett. Det tog ungefär fem timmar att flyga ner till ett rätt kallt och blåsigt Egypten med dagstemperaturer på omkring 16-18 grader. I Hurghada blev jag avsläppt vid ett hotell som var lite för dyrt för mig. Men ca hundra meter bort hittade jag 4 Seasons Hotel där jag efter lite prutande fick ett bra pris. Jag bokade även in mig på morgondagens dykresa. Efter det var det kväll och jag letade upp en restaurang där jag åt kyckling med ris, två olika soppor och sallad för 8 egyptiska pund (ca 10 kr). Men för att komma till och från restaurangen var jag tvungen att passera många butiker där de sålde papyrus, parfym etc. Butikerna har en som jobbar utanför på gatan. Han tar kontakt, tar i hand, och frågar var man kommer ifrån. När jag svarar Sverige får jag en strof på svenska tillbaka, vanligtvis "Hej hej" eller "Hur mår du". Detta imponerar inte speciellt mycket med tanke på att alla kan det och att Hurghada kryllar av svenskar. Sedan blir man som vän inbjuden att "titta, du behöver inte köpa" i butiken. Han säger att det bara tar en minut. En egyptisk minut verkar vara ungefär femton svenska. Därinne tar en försäljare över och dörren stängs. Man ombedes att sitta ner och bjuds på en kopp te. Om man är i en parfymbutik blir man snart nerkladdad med diverse dofter och man får utnämna en favorit. Efter det frågas det hur mycket man vill ha och olika flaskstorlekar visas. När man säger att man inte vill ha (verkar vara bland det enda de inte förstår på engelska) tar de fram mindre flaskor och priserna går ner. Till slut har parfymen har hällts ner i en liten miniflaska och priset är nere i bara några få kronor. När man sedan lämnar butiken utan att ha köpt något är vänskapen borta, tills man kommer till nästa butik... När man ledsnat på denna cirkus (det går snabbt) och bara går förbi dessa inkastare låtsas de bli mycket upprörda och tycker att man är oförskämd och ropar saker efter en. På kvällen somnade jag doftandes som en parfymfabrik.

2 februari: Klockan 8:30 på morgonen befann jag mig vid dykcentrat redo för dagens dykning. Vi packade all utrustning och åkte till hamnen. Efter någon timmes båtfärd var vi framme på den plats där vi skulle dyka. Vi såg en hel del koraller och fiskar, bl a rockor, muränor och drakhuvudfiskar. Efter det dyket var det dags för lunch på båten och vi åkte till ett annat ställe för ett nytt dyk. Det blev ungefär som det första dyket men vattnet var mer strömt. I sin helhet tycker jag att dykningen var sämre i Hurghada än i Dahab på Sinaihalvön. På vägen tillbaka till hamnen kom plötsligt åtta delfiner och simmade i båtens kölvatten. Fler båtar samlades runt delfinerna och det blev lite av en hetsjakt på dem. På kvällen gick vi som dykt ut och åt tillsammans.

3 februari: Det blev en lugn dag med några timmar på stranden. I Hurghada är stränderna inte fria som i Dahab utan de stora hotellen äger dem. Jag lyckades dock slinka in gratis med en hotellgäst.

4 februari: Ytterligare en lugn dag i Hurghada, åtminstone om man bortser från alla försäljare. En man tyckte att jag absolut måste putsa upp mina nyinköpta sandaler, något han kunde hjälpa mig med. Det blev inte så.

5 februari: På förmiddagen tog jag mig till busstationen för att köpa en biljett till Kairo. Den kostade 57 egyptiska pund (ca 70 kr), mycket billigare än de priser jag blir erbjuden i varje gathörn längs gatorna i Hurghada. Eftermiddagen blev återigen en lugn dag och jag besökte ett akvarium där man kunde se fiskar från havet utanför.

6 februari: Badade lite på förmiddagen innan det var dags att packa ihop och åka till busstationen. Bussresan tog ungefär fem timmar och det var mörkt i Kairo när jag kom fram. Där tog jag taxi till Dahab Hotel som ligger mycket centralt i Kairo. Man bor på taket av ett 6-våningshus och betalar ungefär 25 kr per natt. Stället är inrett för att inge en känsla av att bo nära havet, inte mitt i en mångmiljonstad. Natten blev lite kall och jag sov med min fleecetröja på mig under täcket.

7 februari: På morgonen tog jag mig till den Sudanesiska ambassaden för att skaffa visum. Jag fick ett papper att fylla i. Sedan fick jag gå ett par kvarter bort och göra en kopia av papperet och mitt pass och gå tillbaka till ambassaden. Der fick jag betala visumet och blev ombedd att komma tillbaka kl två på eftermiddagen för att hämta ut mitt pass med mitt nya visum. Under tiden åt jag lite mat och besökte ett internetcafe. Klockan två hade jag mitt visum. Sedan kontaktade jag Esam, den sudanesiska man som tagit hand om min cykel medan jag varit i Sverige. Han hämtade mig på mitt hotell. Vi gick en bit genom Kairo. Skillnaden mellan de turistiska gatorna och andra gator är stor men ändå liten. Längs de turistiska gatorna möter man hela tiden människor som försöker få in en i deras butik. Längs andra gator stirrar folk på en som om de aldrig sett en västerlänning förut. Längs båda sorters gator möter man hela tiden folk som säger "Welcome!". Sedan följde jag med Esam hem och fick se att min cykel var välbehållen. Vi åt lite mat innan jag tog mig tillbaka till hotellet igen. På en kvällspromenad upptäckte jag att försäljarna i Kairo har en något annorlunda taktik än i Hurghada. De lovar billiga priser mot att man tar deras visitkort och gör reklam för dem i Sverige. Väl inne i butiken är det dock samma visa, man erbjuds te och får sitta ner. När man sedan går utan att ha köpt något är de inte lika angelägna om att vara vänner längre. Trots att de tidigare lovat att man inte behöver köpa något, bara titta... Denna natt sov jag med både fleecetröja och strumpor på.

8 februari: Det blev mycket internet denna dag, bl a för att skriva delar av detta dagboksinlägg. Lite duggregn kom mitt på dagen. På kvällen somnade jag med fleecetröja, strumpor och långkalsonger på.

9 februari: Besökte egyptiska museet. Där fanns tusentals statyer och prylar från de gamla egyptierna. Hjärtat i museet är rummet med sakerna som fanns i Tutanchamons grav. Där fanns mängder av guld, bl a en kista av guld, smycken och den berömda masken föreställande just Tutanchamon som väger 11 kg och nästan enbart består av guld. Sedan åt jag middag hos Esam.

10 februari: Innan jag började cykla igen så ville Esam visa mig Alexandria. Så vi började denna dag med att flytta mina väskor från mitt hotell till Esams lägenhet. Sedan tog vi oss till en station i närheten av pyramiderna varifrån det gick taxibilar och bussar till Alexandria. Vi tog en taxi som rymde åtta passagerare. Vi åkte ökenvägen som gick längs Nildeltats utkant. Efter 20 mil med en galen chaufför var vi framme och betalade ca 15 kr var. Sedan tog vi oss till en av Esams vänners lägenhet där vi åt middag. På kvällen tog vi en promenad längs Medelhavets strand och fikade på ett café.

11 februari: Esam visade mig runt i Alexandria. Vi såg bl a biblioteket som inte var något världsunder men som ändå hade intressant design. Vi gick längs den långa stranden till en borg. Alexandria kändes mycket lugnare än Kairo, trots att båda är mångmiljonstäder. Det kändes även lite mer europeiskt.

12 februari: På tidig eftermiddag åkte vi tillbaka till Kairo och jag började packa mina cykelväskor. Jag lagade även en punktering på bakhjulet. Innan jag lämnade Gävle blev jag medlem i "Team Posa Cykel" och skaffade ny utrustning till cykeln som ska hålla bra. Bland annat ett nytt däck som är mer punkteringssäkert. Detta satte jag nu på cykeln tillsammans med en ny kedja och nya kugghjul i bak, även dessa från Posa Cykel i Gävle. Denna natt sov jag i Esams lägenhet.

13 februari: Jag började dagen med att hjälpa Esam och hans familj (far, mor, två systrar och en kusin) att flytta. De flyttade från en lägenhet på nedersta plan till en större lägenhet några kvarter bort och tre trappor upp. Alla verkade nöjda. Jag passade även på att provcykla min cykel och upptäckte att främre växelmekanismen helt hade låst sig. Jag tog loss den, plockade isär, rengjorde och oljade in den. Efter ett tag började den bli rörlig igen. Jag tyckte att det var lika bra att göra detta med alla rörliga delar på cykeln så jag spenderade större delen av eftermiddagen tillsammans med min cykel.

14 februari: Esam och hans far skjutsade ut mig till Kairos utkanter så jag skulle slippa cykla i Kairo igen. Det räcker att ha cyklat in till centrala Kairo en gång. Nu kunde jag börja cykla österut mot Suez längs samma väg som jag kommit på tre månader tidigare. De första hundratalen meter kändes lite vingliga innan jag vande mig med tyngden av väskorna på cykeln igen. Efter ett antal mil kom jag hungrig till en restaurang. Där fick jag mycket mat. Efter ett besök på toan ville en man ha en dollar för det. Jag sade att han kunde få en egyptisk pund. Han ville ha fem. Det sa jag att han inte fick. Då visade han mig hur rena väggarna var inne på toan. Jag påpekade att själva toalettstolen inte var ren. En annan toabesökare passerade och betalade en egyptisk pund. Jag påpekade detta och efter ett tag gick toastädaren med på att jag skulle få betala samma pris. Lite senare kom han t o m och bad om ursäkt. Det hade blivit mörkt och jag fortsatte en bit till. Här och var längs vägkanten stod lastbilar som bytte däck. De använde de trasiga däcken som varningstrianglar genom att tända eld på dem. Efter ett tag satte jag upp tältet en bit ut i den grusiga öknen mitt mellan Kairo och Suez.

15 februari: Efter en kall natt vaknade jag och kollade termometern. Det hade varit en minusgrad under natten. Det blev en kylig morgon innan solen började värma. Jag kom till Suez som var en smutsig stad med fabriker och oljetorn med brinnande lågor i toppen, drog tankarna tillbaka till Montjegorsk i Ryssland. Därifrån cyklade jag söderut längs Röda havet med vinden i ansiktet. På kvällen kom jag fram till ett litet lastbilsfik utanför Ain Sukhna. Där fick jag vettiga priser på maten utan att behöva diskutera, ca 8 kr för en hel måltid med bröd och vatten. Den enda som kunde engelska på stället ställde lite frågor. När han förklarade för de andra att jag var på väg till Sydafrika visste de inte vad det var. Då sade han att jag skulle till Nelson Mandela och då förstod alla. Jag slog upp tältet strax söder om byn.

16 februari: På morgonen stod två hundar och skällde på tältet i tjugo minuter. När jag började cykla märkte jag att det var vindstilla och havet låg lugnt. Efter ett tag blev jag stoppad av vägarbetare som bjöd på mat, bröd, ost, skinka, surade grönsaker och någon slags söt massa att ha till brödet. Efter ett tags cyklande var jag hungrig igen och när jag kom till Safarana var det dags för mat igen. Jag åt två stora portioner spagetti Bolognaise och till min förvåning ville de inte ha mer betalt än vad som stod på menyn, något man annars ofta kan vänta sig i Egypten. Jag passade på att handla mat för morgondagen då kartan inte visade någon by på några mil. Jag köpte ost, kaffesvart honung, och dadlar. Bröd hade jag redan som jag tagit med mig från restauranger. Jag gjorde natt en bit söder om byn nära havet.

17 februari: Till frukost fick jag besök av två militärer som tittade in i mitt tält. När de försäkrat sig om att jag var ofarlig säkrade de sina automatvapen. De frågade vart jag skulle och lämnade mig snart ifred. Lite senare på dagen då jag svängde av på en grusig avtagsväg för att fika, fick jag besök av poliser. De frågade också vart jag skulle och försäkrade sig om att jag inte skulle fortsätt längs den väg jag satt på innan de lämnade mig. Det märks att det är ett militärt känsligt område jag rör mig i. På kvällen kom jag till ett kafé utanför Ras Gharib där jag fick mycket mat till ett bra pris, en halv kyckling, soppa, ris, potatis och sallad. Efter det cyklade jag in i byn och handlade. Nu väntade enligt kartan 15 mil innan nästa by. Detta var den första dagen sedan jag kom till Egypten som jag kände att det var varmt, ca 24 grader. Söder om byn hittade jag en buske en bit från vägen. Jag gömde mitt tält bakom denna.

18 februari: Det blev en varm dag (31 grader) genom ett monotomt landskap, havet på ena sidan och öknen på andra. Motvinden tilltog mer och mer under dagen. Längs vägen fanns rastplatser med tak utspridda med ca 2,5 mils mellanrum. Dessa passade bra för matpauser i skuggan. Jag tältade vid några akacior men var noga med att akta mig från taggarna på marken.

19 februari: Cyklade de sista 6 milen till Hurghada i motvind. Vid en rastplats stod en mejeribil. Jag fick bröd, en stor ost och en tomat av chauffören. I Hurghada tog jag in på samma hotell som jag bott på tidigare, de kände igen mig. Jag fick bo på första våningen så att jag skulle slippa bära cykeln mer än en trappa. När jag sedan gick längs gatorna i Hurghada var det flera som sa att de kände igen mig men de visste inte varifrån. Andra kom t o m ihåg mitt namn.

20 februari: Detta fick bli en vilodag. Benen behövde vila från cykling, rumpan från sadeln och huden från solen. Cyklade till utan packning till stans centrum för att fråga polisen om konvojerna till Luxor. Det verkar som om jag blir tvungen att åka konvoj oavsett vilken väg jag väljer till Sudan. Eftermiddagen har jag spenderat med att skriva klart detta dagboksinlägg.

Imorgon fortsätter jag troligtvis mot Luxor och Aswan innan jag tar mig in i Sudan.