Nu har jag kommit till Addis Abeba, huvudstaden i Etiopien. Etiopien har mycket som skulle kunna göra landet till en stor turistattraktion. Det finns höga vackra berg att vandra i, växt- och djurlivet är unikt, folket har en intressant kultur och det finns många historiska platser att besöka. Men det finns en faktor som förstör denna inkomstmöjlighet till ett fattigt Etiopien. Denna faktor är människorna.
Jag har inte mött en enda annan västerlänning i Etiopien som inte är trött på hur de blir behandlade i detta land. Det första jag som cyklist märkte var hur barnen ser mig som en leksak att jaga och skrika åt. Till en början tänkte jag att de bara var barn och inte visste bättre. Men när jag stannar för att prata med dem är deras första reaktion att springa därifrån. Så de vet att de beter sig illa. Vad som är mer irriterande är att de vuxna sällan griper in och säger åt sina barn att sluta. Tvärtemot verkar de vuxna roade av det hela och knuffar t o m ut sina barn på gatan för att tigga pengar. När man närmar sig en by hör man snart ordet “Faranji” skrikas, vilket är deras ord för en vit människa. Snart kommer alla barn i byn springandes ur husen skrikandes detta ord och tjoar.
Har man otur är det uppförsbacke och de börjar jaga en. Uppförsbackar är mycket vanligt i det bergiga Etiopien. Dessa jakter förvandlas snabbt till rena mobbingen. Det är inte ovanligt att ett trettiotal barn jagar en i en uppförsbacke där man inte har en chans att fly undan. Barnen tigger, skriker fula ord, hånskrattar och kastar sten efter en. Vuxna deltar ibland i skrikandet av fula ord och hånskrattande. Om man är tvungen att stanna i en by är man snart omringad av en stor skara människor, stora som små, som bara stirrar. Detta får mig att känna mig som en apa i ett zoo. De vet att det inte är snällt att stirra men de bryr sig inte. Få försöker prata med mig och om de säger något så handlar det oftast om att jag ska ge dem mina pengar, pennor, kläder och mitt vatten. Mina fristäder är oftast restauranger och nedförsbackar. De som jobbar i restaurangerna försöker ofta jaga bort de som står och stirrar.
Ibland använder de käppar eller sten som hjälpmedel men oftast lyckas de bara hålla folkskaran på ett tiotal meters avstånd där de står och stirrar in i restaurangen på apan som äter. Ofta kommer dock några vuxna in i restaurangen och beställer en kopp te så att de kan stirra från första parkett.
Nedförsbackarna fungerar som fristäder genom att jag där lätt kan fly från mobbingen. Till en början försökte jag ha förståelse för allt detta eftersom det inte är vanligt med västerlänningar i dessa byar. Men sedan jag insåg att de vet att de beter sig illa så har jag svårt att acceptera det.
Hur kan det då komma sig att en hel befolkning beter sig på detta sätt? Om man jämför med Sudans befolkning är skillnaden enorm. Där är de intresserad av mig som människa, bjuder in mig på mat och att stanna över natten. De försöker kommunicera med mig för att ta reda på vad jag är för slags människa. I Etiopien är de bara intresserade av mig som plånbok. Jag tror att allt detta beror på alla hjälpsändningar de fått från i-länderna. Det är sorgligt att se hur hela Etiopiens befolkning har tappat sin stolthet p g a detta. Så fort de ser en västerlänning blir de halta, får infektioner i ögonen eller blir sjuka och tigger pengar. Man kan se hur de anstränger ansiktena för att se ynkliga ut. I många fall är det uppenbart att de lever ett rätt gott liv, ändå tigger de. Etiopiens stora svälttid är över och få är i riktigt behov av att tigga. Ändå är “I am poor. Give me…” bland de vanligaste meningarna jag hör. Etiopierna var ett stolt folk och Etiopien är det enda landet i Afrika som inte koloniserats av europeiska länder. Men denna stolthet är totalt försvunnen.
Om all denna mobbing, stenkastning och allt tiggande är etiopiernas sätt att tacka västerlänningar för all den hjälp de fått under svåra tider, om detta är deras sätt att säga tack, då vill jag inte höra dem säga tack så mycket.
11 april: Hade tänkt lämna Gonder tillsammans med ett tyskt par, Stephen och Fritzi, som också cyklade. Men genom ett telefonsamtal fick vi reda på att färjan över Tanasjön bara gick på torsdagar. Vi ville åka denna färja och bestämde oss för att stanna en dag till, eftersom det bara var måndag och att ta sig till färjan skulle ta max två dagar. Istället hjälpte jag min tjeckiske vän Jan att köpa en häst. Han ville rida över de etiopiska bergen och dalarna. Ni kan läsa mer om hur det går för honom på www.expedice.org. I Gonder har jag träffat många cyklister. Utöver det tyska paret som cyklat från tyskland har jag även träffat en holländsk man och ett brittiskt par som även de cyklat från sina respektive länder till Etiopien.
På kvällen gick vi ut för att äta tillsammans. Även Jan följde med, även han har tidigare cyklat. Det visade sig att alla hade valt samma väg från Wadi Halfa i Sudan söderut längs Nilen. Alla utom jag som valt att cykla i sanden längs järnvägen. Ingen hade hört talas om någon som cyklat samma väg som jag, utan alla verkar välja den till större delen asfalterade vägen mot Khartoum via Dongola. De valde denna väg för att ha regelbunden tillgång till mat och för att det var en ny asfaltväg på sträckan genom öken.
12 april: På morgonen styrde Jan österut på sin häst och jag, det tyska paret och holländaren cyklade söderut tillsammans. Efter ett tag lämnade vi holländaren som ville cykla runt Tanasjön. Tyskarna och jag ville se sjön närmare och cyklade mot Gorgora varifrån en färja skulle ta oss över sjön. I Gorgora slog vi upp våra tält i en hotellträdgård några meter från sjön. På kvällen hörde jag en hyena ropa en bit bort. Senare på natten hörde jag hur något plaskade och frustade i vattnet. Jag tog min ficklampa och fick se två flodhästar på väg till sina betesområden. De sprang några meter på botten under vattenytan och kom upp då och då för att ljudligt fylla lungorna men ny luft.
13 april: Dagen innan färjan skulle ta oss över Tanasjön. Vi tog oss till biljettkontoret och blev överraskade över att priset var mer än fyra gånger så högt än det det sagt till oss per telefon två dagar tidigare. De sa att det var priset för vita människor. Vi sade att vi kände oss lurade och ville ha det pris vi blivit lovade. Vi hade inte kommit dit om vi visste att priset var så högt. Men de gav sig inte och tog inte ansvar för sitt misstag/lurendrejeri. Vi fick meddelande att vi var vita och det var bara att betala. Jag diskuterade ett tag med tyskarna och ingen av oss var riktigt sugen på att cykla tillbaka samma väg vi kommit för att cykla runt sjön så vi bestämde oss för att köpa biljetterna ändå. På eftermiddagen tog vi oss till en vik där jag misstänkte att flodhästarna höll till under dagen. Mycket riktigt, fanns där ett tiotal.. Två låg synliga vid ytan hela tiden medan de andra sov på botten och kom upp för att andas då och då. På kvällen gick vi till byn för att äta injera, den lokala maten. En slags stor pannkaka gjord på fermenterad smet med olika kryddstarka rätter på. Eftersom det är fasteperiod just nu under 55 dagar i Etiopien är allt vegetariskt. När jag kom till Etiopien blev jag snabbt trött på denna rätt eftersom man fick den överallt och min mage som inte var i perfekt kondition gillade inte riktigt kryddorna. Men nu, när magen blivit bra, uppskattar jag rätten mycket och tycks inte kunna föräta mig på den. Medan vi satt och åt kom två kor och en kalv vandrande genom restaurangen på väg till bakgården. När vi gick genom byn var vi som vanligt omringade av folk som stirrade på oss. Plötsligt hörde jag hur det small till och det gjorde ont i min fot. Någon hade kastat någonting hårt eller slagit mig med någonting på foten. Eftersom det var mörkt kunde jag inte se vem det var i folkmassan. Än idag, nästan två veckor senare, är jag öm i foten.
14 april: När vi kom till båten på morgonen fick vi reda på att vi var tvungna att betala extra för cyklarna. Detta hade de inte berättat för oss dagen innan, trots att de visste att vi hade cyklar. Så när vi, tre personer, gick ombord på båten hade vi tillsammans betalat för 15 personer. Båten lämnade hamnen och åkte långsamt mot nästa by.
Efter några timmar kom vi dit och när de öppnade bommen för de nya resenärerna rusade de och trängdes till båten för att få en bra plats. När vi lämnade hamnen igen var båten överfull och vi fick trängas. Några timmar senare stannade vi i ytterligare en by där vi mer eller mindre kraschade in i betongpiren. Där stod några tiotal personer och väntade. Vi förstod inte hur de skulle få plats men när de öppnade bommen rusade alla fram och trängde sig på båten. Den sista biten till Kunzula, där vi skulle övernatta, blev mycket trång. Jag var rädd att ändra position för det skulle nog bara resultera i att jag skulle förlora några centimeter sittplats. Jag hade betalat ett biljettpris som räckte till fem, men hade inte ens plats för mig själv. Jag satt nära fören och när jag tittade bakåt kunde jag inte se båten, bara konturen av den formad av människor. Kaptenen hade nog problem att se ut ur sin styrhytt eftersom det satt fullt med folk framför rutan. På slutet av turen kände den tyska tjejen, Fritzi, sig svag och sjuk. Väl framme i Kunzula (efter en relativt bra landning vid piren) tog vi in på ett hotell för ungefär 8 kr per rum. Vi misstänkte att Fritzi fått malaria. Stephan hade tidigare haft malaria, tyfus och amöbor samtidigt, strax innan jag mötte honom i Gonder.
15 april: Vi gick upp före solen för att hinna till båten för att åka sista biten till Bahir Dar vid sjöns södra sida. Som tur var fick vi gå ombord före alla andra för att packa våra cyklar på båten. När de sedan öppnade bommen kom de andra rusande i hög fart och trängde sig in. Detta resulterade i att en gammal dam, som inte kunde ta sig ombord själv, hamnade i vattnet mellan båten och piren, hängandes i en arm. Det såg ut att göra ont när de drog upp henne i hennes smala arm. Fritzi var fortfarande sjuk och Stephan kände sig inte bra heller. Fritzi fick som tur var sova i arbetarnas säng under däck medan Stephan och jag satt fastklämda mellan människor uppe på däck. Ibland passerade lokala fiskare i små båtar av bundet papyrus, liknande de man hittar längs Perus kust. Efter ett tag gick även Stephan ner under däck och sov i en säng. Efter ett kort stopp vid en ö kom vi äntligen fram till Bahir Dar. Där tog vi in på ett hotell tidigt på eftermiddagen. Efter det tog sig det tyska paret till ett sjukhus för att se om Fritzi hade malaria. Jag cyklade till platsen där Blå Nilen startar och rinner ut ur Tanasjön. Där såg jag några flodhästar som vilade sig i floden. Efter det gick jag omkring i området kring sjön och en liten flicka kom fram till mig och började prata på relativt bra engelska. Jag blev hembjuden till hennes familj. Där fick jag se den etiopiska kaffeceremonin. Först tvättar de de gröna kaffebönorna i vatten. Därefter steker de dem över glödande kol tills de blir svarta. När bönorna svalnat krossar de dem i en mortel och kokar kaffe på det. Det var nog det godaste kaffe jag druckit i Etiopien. De berättade att de ibland hade apor i fruktträden på morgnarna och att jag var välkommen tillbaka dagen efter. När jag kom tillbaka till hotellet berättade det tyska paret att Fritzi inte hade malaria, men att hon börjat på en antibiotikakur.
16 april: Stephan och jag gick upp tidigt för att titta på aporna i trädgården. Det kom aldrig några apor men innan jag lämnade familjen gav jag flickan och hennes bror vars en penna. De blev mycket glada och tyckte att jag skulle komma tillbaka på kvällen. Ibland kunde aporna även komma kvällstid. På eftermiddagen dök holländaren Flip upp igen. Vi trodde han passerat sjön snabbare än oss men det visade sig att även han blivit sjuk och därför tagit lång tid på sig. Det var bara jag som var helt frisk. Vi åt tillsammans på kvällen. Jag fick mycket mat eftersom de andra hade dåliga magar och jag fick deras rester. Flip berättade att han haft en fruktansvärd cykeltur från Gonder och berättade om hur han blivit behandlad av lokalbefolkningen och framförallt av barnen. Flip är över 50 år men såg minst tio år äldre ut när han berättade om barnen.
17 april: Holländaren Flip och jag lämnade Bahir Dar tillsammans medan det tyska paret ville vila en dag till. På väg ut ur staden delade sig vägen. För säkerhets skull frågade vi en man vilken väg som ledde till Addis Abeba. Han pekade på den högra vägen. Efter nästan en mil insåg vi att vi blivit lurade och det var bara att vända tillbaka. Flip var ännu inte bra i magen och vi cyklade sakta fram. På eftermiddagen började det regna. Vi stannade på ett lite kafé för att vänta ut regnet. Plötsligt slog en blixt ut ur temaskinen (liknande espressoautomater för kaffe) och elektriciteten försvann. Någon tiondels sekund senare hördes en åskknall. Blixten hade slagit ner i den lilla byn. När det slutat regna fortsatte vi. Snart började det dock regna igen men vi fortsatte cykla ändå. På kvällen kom vi fram till en lite större by där vi tog in på hotell. I Etiopien har jag nästan helt slutat tälta eftersom det är svårt att hitta en plats där man får vara ifred. Dessutom är det inte svårt att hitta ett rum för omkring 10 kr per natt. Denna dag var relativt bra, i en del byar blev barnen åtsagda av sina föräldrar att inte mobba oss och när det regnade fick vi vara helt ifred. Flip berättade för mig att när han skulle betala för hotellet i Bahir Dar så hade receptionisten gjort ett misstag och bara tagit betalt för tre nätter istället för de fyra som han bott där. Flip hade bott på ett lite lyxigare hotell som kostade ca 80 kr per natt. Han sade att om det hade varit ett annat land så hade han varit ärlig och påpekat att de glömt ta betalt. Men det gjorde han inte nu eftersom han var trött på att betala extra överallt bara för att han kom från ett annat land.
18 april: När vi gick ut ur hotellrummet på morgonen stod receptionisten från staden innan där och väntade. Han sade att Flip hade betalat för en natt för lite på hotellet och om han inte betalade för den natten så skulle receptionisten själv få stå för det. Receptionisten hade tydligen spenderat hela natten med att leta efter Flip i de olika byarna och hotellen. Flip betalade de ca 80 kronorna utan att protestera. Utan att säga tack frågade receptionisten om ersättning för transporten med buss. Flip hade tänkt betala detta ändå men p g a receptionistens oartighet blev Flip arg och vägrade betala detta. Mitt på dagen stannade vi i en by som heter Injibara där Flip hade hört att några amerikaner hade ett trädprojekt. Vi letade reda på dem och blev inbjudna. De bjöd på bröd med ost, salami och sallad. Ost var något vi båda längtat efter och det smakade mycket gott. De frågade oss hur lokalbefolkningen behandlat oss men visste redan svaret och beklagade sig. Efter maten tog de med oss ut ur byn för att visa sitt projekt. Projektet gick ut på att försöka få de lokala bönderna att återgå till att odla inhemska träd för trä-, kol- och fruktproduktion. I nuläget domineras landskapet på det etiopiska höglandet av australiska eukalyptusträd och amerikanska cypresser. Då och då kom regnskurar. Efter det var det redan sen eftermiddag och vi bestämde oss för att stanna i byn till nästa dag.
19 april: Denna dag upphörde mitt etiopiska visum att gälla. När vi lämnade byn på morgonen upptäckte vi att en etiopisk cyklist med minimal packning cyklade med oss. Han kunde dålig engelska men jag förstod att han hade cyklat i åtta dagar från Axum och att han också var på väg till Addis Abeba. Efter några kilometer stannade vi vid en kratersjö för att äta frukost. Där fanns Guereza-colobusapor i träden. Alla som varit i Furuviksparken utanför Gävle och sett de långhåriga svartvita aporna vet vad jag menar. Sedan fortsatte vi på en som vanligt kuperad väg. Efter ett tag fick Flip nog av behandlingen från lokalbefolkningen. Han sade att han skulle ta bussen till Addis från nästa by. Han sade till mig att jag inte behövde vänta på honom utan att jag kunde fortsätta i mitt eget tempo. “Vilket fruktansvärt folk” var bland det sista han sade innan vi skildes åt. Den etiopiska cyklisten och jag fortsatte tillsammans. Efter ett tag stannade han och vinkade åt mig att fortsätta. Så nu var jag ensam igen. På eftermiddagen passerade en stor bil framför mig. Ut ur den kom en tysk man och vi pratade ett tag. Det visade sig att han åkt båten från Aswan i Egypten till Wadi Halfa i Sudan tillsammans med Stellan, som jag cyklat med tidigare. Jag frågade vilken väg Stellan valt från Wadi Halfa. Tysken svarade att det bara fanns en väg därifrån, den via Dongola. Jag sade att jag cyklat i sanden längs järnvägen mot Abu Hamed. Tysken svarade att han kört den vägen tidigare och trodde att den var omöjlig för cyklister. När tysken åkt och jag fortsatte uppför en lång backe såg jag en buss passera och på taket fanns den etiopiska cyklistens cykel. Ett par byar senare stod han och väntade på mig. Vi cyklade tillsammans ett tag men jag var trött och stannade i en by för att övernatta. Den etiopiska cyklisten fortsatte. Jag tog en välbehövlig dusch på hotellet. Dörren in till den gemensamma duschen var ca 38 cm bred och jag fick gå sidledes för att komma in. Vattnet var iskallt. När jag tvålat in mig och satte på duschen igen tog vattnet slut. Där stod jag intvålad och försökte påkalla uppmärksamhet. Efter ett tag kom en tjej och jag förklarade på enkel ahmariska att vattnet var slut. Hon gick därifrån och ropade till någon annan att vattnet var slut. Jag antog någon skulle komma med en hink. När jag stått där och frusit ett tag och ingenting hänt kom en av killarna som jobbade där förbi. Jag förklarade igen att vattnet var slut och att jag behövde skölja av mig. Efter ett tag hade jag en hink med vatten och kunde bli klar.
20 april: Efter tre mils cyklande kom jag ikapp den etiopiska cyklisten. Vi fortsatte tillsammans. Jag fick uppleva en hel del stenkastning under dagen och en del regnskurar. Trots att jag cyklar på huvudvägen mellan två av Etiopiens större städer är det mycket lite trafik. Lokalbefolkningen använder sällan bilar eller bussar. På morgnarna är vägen fylld av folk på väg till sina arbeten. Många har packåsnor med sig som bär vatten, ved, kobajs, hö, mat mm. Andra bär det själva på huvudet eller ryggen, oftast kvinnor. Det är inte ovanligt att se riktigt gamla kvinnor gå med ett stort lass ved på ryggen. Vid hyddorna folk bor i ser man högar av hö och kobajs på tork. Kornas avföring används att elda med när den torkat. Från lastbilschaufförer ser man ofta att de gör ett V-tecken med pek- och långfingret. Detta är tecknet för oppositionspartiet som utmanar den nuvarande regeringen i valet, som går av stapeln den 15:e maj. Det är mycket populärt om jag svarar med samma tecken. Extra glada blir de om jag gör tecknet på eget initiativ. Detta visar att Etiopiens befolkning trots allt har hopp om en bättre framtid. När man cyklar på den kuperade högplatån är det inte ovanligt att se gamla skrotade stridsvagnar som påminner om inte alltför avlägsna krigstider. Längs vägen söderut från Gonder löper ett dike som snabb växer fram. Det är lokalbefolkningen som gräver det. Diket är till för IT-kablar som ska läggas där. Lokalbefolkningen får ca 80 kr per 10 meter dike de gräver. Diket är ca 30-40 cm brett och 120 cm djupt. På kvällen stannade den etiopiska cyklisten (han har för komplicerat namn för att jag ska komma ihåg det) och jag i byn Dejen som ligger på kanten av den kanjon som Blå Nilen skapat genom landskapet. Att cykla ner och uppför den fick bli morgondagens projekt.
21 april: Innan vi cyklade ner i kanjonen satte jag på nya bromsklossar på cykeln. Vägen ormade sig ner för sluttningen och längst ner väntade bron över blå Nilen, ca 1 200 höjdmeter nedanför byn vi startat från. Sedan väntade en lika hög klättring upp, 1 200 höjdmeter på andra sidan floden. Det var betydligt varmare där nere på den lägre altituden och Blå Nilen var brun. Vägen mellan Gonder och Addis Abeba var mestadels asfalterad men ned och uppför kanjonen var det grusväg. Den etiopiska cyklisten och jag jobbade oss sakta uppför vägen, ibland cyklande och ibland gående. När vi kom upp till kanten stannade vi i första bästa by och tog in på ett hotell. Det började åska. Ett par timmar senare dök Flip upp igen. Han hade ändrat sig och inte tagit bussen till Addis Abeba. Så nu var vi tre igen. Tidigare hade vi hört att folket i kanjonen skulle vara extra besvärliga med stenkastning och stoppa käppar i hjulen. Men ingen av oss hade några större problem, förutom några stenar.
22 april: Vi fortsatte alla tre tillsammans och vägen fortsatte mest uppför hela dagen men inte lika brant som i Kanjonen. Det högsta passet vi passerade var på över 3 100 meter över havet. Det var riktigt kyligt däruppe och fleecetröjan satt på större delen av dagen. I en by passerade vi en fotbollsmatch med stor publik. Någon fick syn på oss och ropade “Faranji” vilket ledde till att hela publiken började rusa mot oss. Som tur var var det nedförsbacke just då och vi hann undan med liten marginal. Sent på eftermiddagen började vägen söka sig neråt igen och vi stannade i Fiche för att övernatta där.
23 april: Det blev en mulen och kall dag. Vägen gick upp och ner hela tiden. Den etiopiska cyklisten verkade trött och hävdade att han hade malaria. Jag sade att han borde ta bussen till Addis Abeba för att uppsöka läkare. Detta ville han inte utan fortsatte cykla med Flip och mig. Jag tyckte det var lite konstigt att han orkade ta sig upp för alla dessa backar när han hade malaria, då man normalt blir helt orkeslös. När vi på kvällen kom fram till Chancho sade den etiopiska cyklisten att han frös och Flip lånade ut sin GoreTex-jacka till honom.
24 april: På morgonen såg vi inte till den etiopiska cyklisten som normalt är uppe tidigt. Vi visste inte vilket rum han bodde i så vi frågade personalen var han var. De sade att han redan cyklat iväg. Flip som ville ha tillbaka sin dyra regnjacka blev arg och letade reda på en lastbilschaufför som kunde hjälpa honom att köra ikapp cyklisten. Jag stannade kvar och vaktade cyklarna. Efter ett tag kom Flip tillbaka och såg nöjd ut, med jackan hängande på axeln. Han hade kommit ikapp den etiopiska cyklisten i sista uppförbacken innan Addis Abeba. Han såg inte ut att ha malaria längre. Allt detta hade varit ett spel för att lura oss på pengar eller andra saker. När Flip och jag började cykla gick det rätt snabbt och lätt. Det var visserligen en del uppförsbackar men vi hade medvind. Det var svalt och mulet. På slutet väntade en brant nedförsbacke in i Addis Abebas centrum. Där hittade vi snart ett hotell som var dyrare än hotellen på landsbygden. Men det fanns varmt vatten i duschen. Efter den varma duschen tog vi oss till en restaurang och åt pizza. Det smakade mycket gott.
25 april: Efter frukost gick jag till immigrationskontoret för att förlänga mitt visum som gått ut en vecka tidigare. Jag fick ett papper att fylla i och fick sedan ställa mig sist i en lång kö som inte tycktes röra på sig. Efter ca 6 timmars köande och en lunchpaus fick jag komma in i kontoret. Där fick jag betala 20 dollar för det nya visumet och de tog en digital bild av mig. De nämnde ingenting om att jag vistats den senaste veckan i landet utan giltigt visum. De sa att jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen nästa dag för att hämta mitt pass med det nya visumet. Efter det gick jag runt en del och tittade i staden. På kvällen gick jag ut och åt med några nya vänner jag lärt känna i kön till immigrationskontoret.
26 april: Det regnade kraftigt och åskade till och från under hela dagen. Spenderade många timmar framför Flips dator och skrev delar av detta dagboksinlägg. På eftermiddagen gick Flip och jag för att hämta våra pass. När vi skulle gå tillbaka regnade det så kraftigt att vi väntade under ett tak till det lugnade ner sig. När vi gick tillbaka till hotellet uppför de branta gatorna rann det vatten i strida strömmar på gatorna.
27 april: Tog mig till Sheraton Hotel för att ta ut pengar på mitt visakort. Detta hotell är tydligen det enda stället i Addis Abeba där man kan göra detta. När jag var på väg i regnet tillbaka till mitt hotell ropade någon på mig från andra sidan gatan. Det var den tyska cyklisten Fritzi. Hon, hennes pojkvän och Flip satt på ett kafé där och drack fruktjuice tillsammans. Jag gjorde dem sällskap. Det tyska paret hade nyss anlänt till Addis Abeba och tagit in på samma hotell som jag.
Jag stannar nog i området i några dagar till för att besöka en nationalpark i närheten innan jag fortsätter söderut mot södra Etiopien och Kenya.
Nästa gång jag skriver här befinner jag mig kanske i Nairobi…
