Jag befinner mig ännu inte i Nairobi, men inte långt därifrån. Staden jag är i heter Nanyuki och ligger vid foten av vackra Mt Kenya som reser sig 5 199 meter över havet, bara några kilometer från ekvatorn och solen står i norr mitt på dagarna. Mycket har hänt sedan sist. Eftersom det är nästan sex veckor sedan jag skrev sist blir detta ett mycket långt inlägg. Jag rekommenderar er att läsa det i flera omgångar. Det blir nog för tröttsamt att läsa i ett svep.

4 maj: Efter att har skrivit klart det förra mailet blev det tyska paret och jag inbjudna till ett musikevenemang i Addis Abebas utkanter. Vi blev inbjudna av Fidel, vars bil vi försökt få upp ur leran några dagar tidigare. Huvudattraktionen på evenemanget var gruppen Necessary Noice från Kenya och Bebe Cool från Uganda. Jag uppskattade även buffén väldigt mycket.

5 maj: Det blev en lugn dag i Addis och jag passade på att byta kedja och däck på cykeln. Det var helgdag i Etiopien och som jag fick det förklarat så var den pga. den förra regeringens fall. På kvällen regnade det kraftigt och de kuperade gatorna spolades av flödande vatten.

6 maj: Åt frukost med det tyska paret innan jag på sen förmiddag lämnade Addis Abeba och cyklade söderut. Innan jag kom till Addis var det fastetid i Etiopien vilket betyder att man inte äter kött. Den första maj var fastetiden över. I Addis märkte jag inte så stor skillnad eftersom där alltid finns kött. Men nu när jag lämnade huvudstaden var skillnaden stor. I små butiker hängde kor, får och getter. Alla rätter man får består av enbart väl kryddat kött som äts med injera (stor pannkaka av fermenterad smet). Det gick lätt att cykla eftersom det var asfalt och mest nedförsbacke. På eftermiddagen stannade jag för att dricka en läsk i en liten restaurang. En av gästerna bjöd mig på mat, han kände även restaurangägaren och det hela slutade med att jag fick sova i den ännu ej färdiga restaurangen/baren/hotellet som de höll på att bygga. Blev dock antastad av myggor under natten.

7 maj: Efter att ha fått frukost fortsatte jag söderut. Efter ett tag blev jag stoppad av militär på vaktpost längs vägen. Han hävdade jag hade fotat deras etiopiska militära flygbas. Jag insåg att någon sett mig några hundra meter tidigare då jag tittat på en liten fågel i min kikare. Att jag var vid en militär flygbas visste jag inte, allt jag kunde se av den var en hög mur och eukalyptusträd. Jag sade till vakten att jag inte fotat någon flygbas. Han trodde mig inte och sade att jag var tvungen att stanna där. Efter ett tag kom en man som kunde bättre engelska och presenterade sig som chefen för säkerheten på flygbasen. Han sade att en av deras vakter sett mig ta foton av flygbasen. Jag sade att det inte var sant och visade min kikare och sade att man inte kan ta foton med den. Han kunde inte annat än att hålla med men frågade om jag inte även hade en kamera. Jag sade att jag hade en kamera men att jag inte använt den. Han ville se bilderna i min kamera och jag berättade för honom att det inte var möjligt eftersom de inte var framkallade än. Han sade att vi skulle åka till närmaste stad för att framkalla dem. Jag föreslog att vakten som sett mig skulle komma och bekräfta att det var kikaren jag använt och inte kameran. Chefen sade att vakten inte ville ställa upp på detta. Jag började bli trött på detta och svarade jag att jag inte ville ställa upp på att åka till staden. Jag påpekade återigen att jag bara tittat på en fågel i kikaren och frågade om fåglarna ingår i det etiopiska flygvapnet. Det gjorde de inte enligt chefen. Han sade återigen att vi var tvungna att åka till staden. Jag höll fast vid att jag inte ställde upp på detta och han verkade lite ställd och visste nog inte riktigt vad han skulle göra. Jag kände att jag hade övertaget och låtsades vara mer och mer upprörd över situationen. Faktum var att jag var rätt road av det hela. Säkerhetschefen frågade om jag var arg på honom och varför. Jag svarade att jag var arg eftersom de höll mig där utan anledning och inte lät mig cykla vidare. Chefen började ursäkta sig lite och sade att jag inte skulle vara arg på honom, han skötte ju bara sitt jobb. Jag sade att jag inte kunde hjälpa att jag kände mig irriterad. Strax efter det sade han att jag kunde cykla vidare. Jag tackade chefen och vakten och skakade hand med dem innan jag fortsatte. Chefen verkade lättad över att jag var gladare igen och bad om ursäkt en sista gång.

Målet för dagen var Safari Lodge i staden Nazret dit jag blivit inbjuden av Fidel för att återigen se Necessary Noice och Bebe Cool sjunga. Jag var framme på förmiddagen och blev bjuden på lunch av Fidel som faktiskt fortfarande sov när jag kom, efter ca 5 mils cykling. Safari Lodge är ett för dyrt lyxhotell för mig men jag kunde tälta gratis på en gräsmatta. På eftermiddagen tog jag ett dopp i poolen och senare dök det tyska paret upp, de hade tagit bussen från Addis. På kvällen gjorde vi en biltur tillsammans med Fidel till en plats utanför staden där vi väntade in hyenorna på kvällen. På natten höll Necessary Noice och Bebe Cool sina konserter och även denna gång var också buffén mycket bra.

8 maj: Det blev en lugn dag. Simmade lite i poolen. Umgicks med nya vänner. På eftermiddagen åkte Fidel och det tyska paret tillbaka till Addis Abeba. Jag tänkte stanna en natt till för att börja cykla tidigt nästa morgon. På kvällen blev det nästan tomt på hotellet. Artisterna hade missat sitt plan till Kenya och kommit tillbaka, så jag umgicks med dem och folket som jobbar med dem.

9 maj: Kom inte iväg så tidigt som jag hoppats eftersom det regnade på morgonen. Vid tiotiden på förmiddagen regnade det tillräckligt lite för att jag skulle fortsätta. Jag lämnade huvudvägen genom Etiopien och valde en annan mindre väg söderut. Det var skönt att slippa trafiken, men kvaliteten på asfalten var mycket dålig, med stora hål och jag fann mig oftast cyklandes i gruset på sidan om vägen. Efter några mil stannade jag för att äta på ett litet hotell. En tjej från Addis som besökte sin släkt som jobbade på hotellet kunde bra engelska och vi pratade ett tag. Hon översatte vad de andra gästerna pratade om. Alla gäster som kom och gick hade samma samtalsämne. De pratade om hur rik jag var och vilka enorma mängder pengar jag har. Detta stämmer överens med de frågor jag ofta får av etiopier. Frågorna handlar ofta om hur rikt och utvecklat mitt land är. Detta tror jag beror på att Etiopien fått för mycket pengar och hjälp från i-länder som berättar för dem hur fattiga de är och att de behöver utvecklas. Etiopierna verkar finna sig i detta och ropar gärna ut hur fattiga de är och att jag måste ge dem mina pengar och alla andra tillhörigheter. Att jag själv behöver dem verkar de inte tänka på. Utanför hotellet hängde ett tjugotal barn på staketet och en del vuxna försökte få en glimt av mig. Jag kände mig som en apa på zoo. Jag blev inbjuden på hotellet och tog en dusch, en dusch som skulle komma att bli den sista på tre veckor.

10 maj: Fortsatte söderut på en lika dålig asfaltväg som dagen tidigare. Passerade Asela, området varifrån alla kända etiopiska löpare kommer, inklusive Haile GebreSelassie och Kenenisa Bekele. Kanske jagade även de cyklister när de var små? De enda tillfällena då barnen sprang till skolan var när jag cyklade i samma riktning. I en by gick en liten pojke fram till mig och utan att säga någonting slog han mig hårt över ryggen med en käpp. Ingen av de vuxna verkade bry sig men jag slängde ifrån mig cykeln och jagade ifatt pojken, ännu var han inte så snabb. Jag tog tag i honom i hans arm och var sugen att slänga honom i lerpölen intill. Men jag nöjde mig med att se skräcken i hans ögon och lät honom gå efter ett tag. Detta ångrade jag dock genast eftersom han gav mig ett hånflin innan han försvann in bland husen. Jag önskade att jag hade placerat honom i horisontalläge i lerpölen. På kvällen tog jag in på ett litet hotell och fick flera trevliga vänner innan jag lade mig att sova.

11 maj: När jag passerat småstaden Asela slutade asfalten och en grusväg tog över. Men jag var glad att slippa den gropiga asfalten. Efter en regnig förmiddag med många uppförsbackar stannade jag i en by där jag blev bjuden på läsk av en lastbilschaufför som passerat mig i regnet. Han sade att det skulle bli mest nedför efter byn. När jag fortsatt uppför vägen kom jag snart upp till högsta punkten. Jag tittade på min GPS som nästan slutat fungera och såg till min förvåning att jag befann mig på 3 002 meter över havet. Efter det var det mycket riktigt mycket nedför och medvinden var stark. Framför mig fanns höga mörka berg med stora mörka moln över sig. Det kändes som om lågtrycket över bergen sög mig till sig. Trots att grusvägen var i dåligt skick gick det nästan alltid att hitta ett jämnt spår om man kryssade mellan groparna. Det gick snabbt utför och jag höll en lastbil bakom mig i ungefär en timme. Jag hörde på hans motorljud att han försökte komma ikapp. När han väl körde om mig och lämnade mig i ett dammoln bakom sig körde jag på en sten och fick punktering. När punkteringen var lagad kunde jag pga. vinden och nedförsbacken fortsätta förbi den by jag optimistiskt hade hoppats nå under dagen. När jag passerade en annan liten by roade sig barnen med att jaga mig och kasta sten på mig. Jag var trött på detta och stannade. Snart hade jag en klunga vuxna runtom mig. De kunde inte engelska men bagatelliserade det hela och tyckte att jag skulle fortsätta. En man som inte kom från byn passerade. Han kunde engelska och fungerade som tolk. Jag sade att jag ville att de stenkastande ungdomarna, som inte var så små, skulle komma och be om ursäkt. De vuxna sade att de inte var anträffningsbara och skyddade dem. Detta upprörde mig ännu mer. Efter ett tags diskuterande bestämde jag mig för att fortsätta cykla. Då slog en av de vuxna mig på axeln och sade "Go! Go!". Jag bad min tolk, som var på min sida i diskussionen, att be mannen att inte slå mig. Då sade mannen någonting som fick hela byn att skratta åt mig och som tolken inte ville översätta. När jag cyklade därifrån såg jag hur mannen hånflinade åt mig. Det var inte långt kvar till Dodola där jag stannade eftersom det redan var mörkt. Jag bestämde mig för att försöka öppna min GPS för att se vad som var fel med den. Enligt tillverkarna som jag skrivit till och frågat tidigare skulle GPS:en inte vara öppningsbar och inte lagningsbar. Efter behandlingen av folket i den föregående byn var jag dock på rätt humör för att öppna GPS:en. Efter kort tid och med hjälp av en kniv var den öppnad, något jag misslyckats med tidigare. Efter några minuter pillande med smådetaljer satte jag ihop den och den fungerade normalt igen.

12 maj: I Dodola hade jag kommit in på en ny grusväg som ledde mig österut. Vägkvaliteten var fortfarande dålig och nu började en ny klättring upp i bergen. Jag passerade genom utkanterna av Bale Mountains National Park. Skogen var mycket vacker med stora juniperus-träd (släkt med en) med hängande grenar och från dem hängde långa lavar. Det fanns även Johannesört i skogen, som i Sverige är små blommande örter, men som här bildar stora träd. I skogen såg jag babianer, guereza-apor och antiloper. När jag kom högre upp slutade skogen och jag kom in i ett betes- och odlingslandskap. Innan det blev mörkt slog jag upp mitt tält. En av de få gånger jag tältat i Etiopien utanför campingplatser. Medan jag slog upp tältet kom molnen krypande runt bergen och snart var jag inne i dem. När tältet var uppe och all packning inne började det regna. Jag tittade på min GPS som visade att jag var på 3 538 meter över havsnivån, mycket högre än jag väntat mig.

13 maj: På morgonen befann jag mig fortfarande i molnen och det droppade lite regn. Jag fortsatte uppför bergen på en pga. regnet mycket lerig väg. Snart var jag uppe på passet på 3 615 meters höjd. Sedan bar det nedför, men det var svårcyklat pga. leran. En bil på den hala, smala och leriga vägen saktade inte in utan gav mig en lerdusch när den passerade. Jag kom snart till ett busklandskap på en högplatå. Där fanns mängder av djur. Mest vårtsvin, babianer och Bergsnyalor. Den senare är en stor vackert tecknad antilop som bara finns att hitta i dessa berg. När jag kom till byn Dinsho tog jag mig till huvudkontoret till Bale Mountains National Park och kollade vilka priser som gällde i parken. Om ett par dagar skulle det tyska paret anlända och vi planerade att vandra tillsammans på högplatån i parken.

14 maj: På morgonen blev jag bjuden på frukost av en släkting till hotellägarna. Först åt vi bröd stekt i smör och drack gårdagens mjölk som blivit lite sur, som filmjölk. Efter det hade mamma hotellägare mjölkat klart och vi drack färsk mjölk till den normala kötträtten. Efter det dök grannarna upp som lite försent kom för att bjuda på frukost, någon slags deg med smält smör i mitten. Mycket mättande. I väntan på tyskarna lämnade jag min cykel i Dinsho och liftade till Goba. Jag hade hoppats att jag skulle kunna ta mig till skogarna på sluttningarna på andra sidan av nationalparken därifrån samma samma dag. Det visade sig dock inte möjligt eftersom alla transporter gick på morgonen. Det blev en lugn dag i den lilla staden. På kvällen beställde jag den normala kötträtten med injera på mitt hotell. Men det jag fick var utöver det vanliga. Köttet var väl stekt i små bitar och väl kryddat. Det serverades på övre våningen av en tvåvånig skål. På undre våningen fanns glödande kol som höll köttet varmt. Till detta serverades en god senapssås. Jag somnade mätt och belåten denna dag.

15 maj: Gick upp klockan halv fem på morgonen för att ta bussen till Harennaskogen på andra sidan nationalparken. Det var dock ingen buss utan en liten lastbil där folk satt på flaket. Jag hade tur och fick en plats i framsätet. Det var valdag i Etiopien och när det ljusnade såg jag långa köer utanför vallokalerna. Efter att ha cyklat genom Etiopien i nästan sju veckor var jag ganska säker på att oppositionspartiet skulle vinna. De hade ett enormt stöd på landsbygden och även i städerna. De få jag träffat som skulle rösta på den sittande presidenten argumenterade att oppositionspartiet inte skulle fungera eftersom det bestod av ett samarbete mellan många småpartier från olika delar av landet. Detta samarbete skulle inte fungera när de väl kom till makten, de skulle bli osams. Dessutom skulle de sprida lögner och propaganda i valdebatten. Andra sade att den sittande presidenten bara varit bra för sitt hemområde, Tigray, som blivit utvecklat under hans mandatperiod. Därför har oppositionspartiet så stort stöd. De har representanter från många delar av landet, som består av många folkgrupper och det talas mer är 80 olika språk i landet. (I skrivandes stund, 4 veckor efter valet, har så vitt jag vet ännu ingen vinnare korats och oroligheter pågår i Etiopien och människor har dödats)

Vid sjutiden lämnade lastbilen staden och vi åkte upp på den stora högplatån, ca 4 100 meter över havet. Där såg vi de etiopiska vargarna, världens mest sällsynta hunddjur, som bara lever på hög höjd i Etiopien. Deras päls är röd som på en svensk räv. En av vargarna passerade bara några meter framför bilen. Vid sluttningen på andra sidan platån väntade stora moln. Efter en bit ner på sluttningen kom vi in i en tropisk högalpin molnskog. Där klev jag av lastbilen. Träden var stora och grenarna täckta av mossor, lavar, lianer, orkidéer mm. Jag gick in i skogen som var mycket mörk och vacker. Jag följde djurstigarna. Guereza-aporna var vanliga. Efter ett tag blev vegetationen så tät att jag var tvungen att hitta en annan väg. Efter några timmars vandring fann jag mig själv ute på vägen igen, bara 300 meter längre ner än platsen där jag startat. Jag följde vägen nedför tills det blev kväll. Till och från regnade det lite grann. När det blivit mörkt hade jag besök av "bushpigs" och troligtvis en servalkatt utanför mitt tält.

16 maj: Normalt vaknar jag när det blir ljust men denna morgon vaknade jag av att lastbilen kom. Jag stoppade den och frågade om han hade tid att vänta medan jag packade ihop mitt tält. Troligtvis skulle det inte finnas mer transportmöjligheter denna dag. Chauffören väntade medan jag snabb plockade ihop mina saker. På vägen upp hade vi problem att passera ett lerigt parti på den branta vägen. Efter att ha placerat många buskar på vägen kunde vi dock köra vidare. Uppe på högplatån såg vi återigen några av de etiopiska vargarna. Det var kyligt men soligt. Tillbaka i Goba tog jag bussen till nästa by, Robe. Därifrån hittade jag en lastbil som kunde ta mig tillbaka till min cykel på hotellet i Dinsho. På denna lastbils dörr stod det "Göteborgs Lastbilcentral". Jag visste inte att de körde på ett så stort område. Chauffören var från Eritrea och när han fick höra att jag var från Sverige behövde jag inte betala de pengar vi kommit överens om. Han gillade Sverige och hans bror studerade där. När jag kom till Dinsho fick jag syn på det tyska paret som kommit med buss dagen tidigare. Vi åt lunch tillsammans. Senare dök även Tjecken Jan, som jag mött på Sinai och vandrat med i Siemen mountains i norra Etiopien upp, tillsammans med sin flickvän, Irene. På gatan såg jag ett barn med en grön träningsoverallsjacka med svensk reklam på. Den hade troligtvis kommit med en hjälpsändning och sålts på marknaden i byn.

17 maj: Grattis till alla norska läsare. Efter en regnig morgon besökte vi marknaden i byn. Där fanns mycket prylar, mat och kryddor. Jag såg hur man sålde kläder som kommit med hjälpsändningar. Bl.a. såg jag en svensk skolavslutningströja. Det är tråkigt att se att hjälpsändningarna inte går gratis till de fattiga utan säljs av en person som blir rik. På eftermiddagen såg jag ett paraply som det stod Sparbanken på. Senare tog jag, det tyska paret och det tjeckiska paret bussen till Robi igen, där jag varit dagen innan. Men innan bussen åkte hade vi en lång och högljudd diskussion med biljettförsäljaren. Biljetterna vi köpte fick vi betala extra för pga. våran hudfärg. När han dessutom ville att vi skulle köpa extra biljetter för vår packning fick det vara nog. När diskussionen äntligen var slut och bussen åkte hade vi bara betalat det vi skulle och inget mer. Vi kom till Robi för sent för att hinna med sista bussen till Goba. I regnet stod vi och försökte hitta en bil som kunde ta oss dit. Plötsligt frågar en man oss hur många väskor vi har. Vi tyckte det var en konstig fråga men mannen förklarade att en var stulen. Mycket riktigt hade de stulit en av tyskarnas väska med deras tält och sovsäckar. Det visade sig att alla omkring oss redan visste det och många hade sett stölden utan att säga något. Vi kontaktade polisen som kom efter ett tag. Några av vittnena visste vilka tjuvarna var och visade polisen deras hem. När polisen kom tillbaka hade de två pojkar i 15-årsåldern med sig och den stulna väska som fortfarande hade all packning kvar. Poliserna slog pojkarna i ansiktet några gånger. Sedan hjälpte polisen oss att hitta en bil som kunde ta oss dit vi ville. Det blev inte så billigt men vi var ju fem personer som kunde dela på de ca 60 kronorna. Ytterligare två etiopier hoppade in i bilen som vi privat hade hyrt. Vi undrade hur mycket av priset de var beredda att betala. Svaret blev att de inte ville betala något och att vi skulle betala allt eftersom vi var vita. Tjecken sade att de kunde lämna bilen, vilket de också gjorde. Chauffören lade sig då i och sade att de kunde följa med gratis. Vi fick veta att vi betedde oss dåligt, något som kändes löjligt att höra från en etiopier efter denna dag. Även poliserna följde med. Under resan handlade samtalsämnet om hur vi blir behandlade av etiopier. En av de etiopiska passagerarna lade sig i diskussionen. Han sade faktiskt bl.a. att tiggeri var en etiopisk tradition. När vi kom fram till Goba tackade vi poliserna en sista gång. Som pricken över i:et denna dag sade polisen att han behövde en kamera till sitt arbete och han tyckte att vi skulle ge honom en när vi kom tillbaka. Innan vi lade oss att sova åt vi den goda kötträtten med senapssås jag ätit några dagar tidigare.

18 maj: På morgonen gick vi upp tidigt för att hinna med lastbilstransporten upp på högplatån i nationalparken. Denna gång fortsatte vi inte till skogen på sluttningarna utan stannade på platån. Det var mulet och regnade då och då. Vi vandrade några kilometer till en camp på 4 100 meters höjd över havet. Längs vägen såg vi ett antal etiopiska vargar. När vi kom till campen var vi kalla och blöta. Det hade till och med snöat lite under vandringen. På campen fanns ett hus där vi flyttade in och spenderade resten av dagen.

19 maj: Efter frukost packade vi ihop och började vandra tillbaka till Goba som låg på ca 1 400 meters lägre altitud. Vi såg flera etiopiska vargar. Ett tag regnade det mycket kraftigt och det kom även lite hagel. Vid skymningen var vädret bättre och vi kom fram till Goba. På hotellets restaurang fanns holländska Flip som vi mött i norra Etiopien och som jag cyklat med till Addis Abeba. Han hade ätit den goda kötträtten och vi beställde densamma. Under måltiden gled samtalsämnet automatiskt in på etiopier. Vi förundrades själva över hur illa vi kunde prata om ett folkslag. Ingen av oss trodde innan att vi skulle kunna prata så om ett folk. Men vi kunde bara konstatera att etiopierna har förvandlat oss till personer vi inte vill vara, vi beter oss annorlunda i detta land än i andra länder, undviker kontakt med etiopier så mycket som möjligt. Något som inte går att förstå om man inte upplevt det själv. Tyskarna berättade om ett brittiskt par som de cyklat med från Sudan. Det brittiska paret hade cyklat från England i ett hjälpprojekt kallat "Cycling for Ethiopia". Projektet skulle samla in pengar till hjälp i Etiopien. Tyskarna berättade att efter att ha varit i Etiopien ångrade det brittiska paret att de gett dem pengarna. Det hade hellre gett pengarna till Sudan.

20 maj: På morgonen tog det tyska paret bussen till Shashamani längs Etiopiens huvudväg, där de hade sina cyklar. Därifrån skulle de fortsätta söderut mot Kenya. Det tjeckiska paret tog bussen till Addis Abeba. Flip och jag tog bussen tillbaka till Dinsho där vi hade våra cyklar. Det visade sig att vi hade samma idé. Vi ville båda cykla över högplatån i nationalparken. I Dinsho besökte vi parkens huvudkontor och när vi gick därifrån såg vi en serval.

21 maj: Efter att ha ätit hambesha till frukost, ett gott bröd som normalt bara de fattiga äter, cyklade vi iväg på en lerig väg, återigen mot Goba men denna gång på cykel. Flera gånger fick vi stanna för att ta bort lera som blockerade däcken. Det regnade till och från. Vi kom fram till Goba en tidig förmiddag. Vi åt den goda rätten igen och såg hur de etiopiska gästerna serverades Kitfu, vilket helt enkelt är råa köttbitar. De mer eller mindre räknar med att få maskar i magen som de sedan äter medicin för. Rökning är något som få etiopier gör. Däremot tuggar många chat, löv från en buske som stimulerar hjärnan.

22 maj: På morgonen startade vi klättringen med cyklarna upp mot högplatån. Det var fint väder och det mesta av leran på vägarna hade torkat upp. När vi kom upp på platån drog även moln in över oss och vi cyklade i tät dimma och lite regn. Vi såg flera vargar uppe på platån. Dessutom såg vi hur två klippörnar mobbade en ung lammgam. När vi kom till campen lagade vi en spagettisoppa av vad vi hade. Nyckelingrediensen var en ost som Flip tagit med sig från Holland, dit han åkt under två veckor från Addis. Maten fyllde våra magar väl, efter att ha cyklat mer än 1 400 höjdmeter under dagen.

23 maj: Under natten gick temperaturen ner till noll grader och vi hade en frisk solig morgon. Cyklingen gick lätt uppe på platån och vinden var med oss. Vi såg flera vargar. Efter ett tag kom vi till en avtagsväg som ledde upp till Etiopiens näst högsta berg. Jag ville cykla upp dit men Flip var inte sugen. Vi bestämde oss för att mötas senare. Jag började stigningen från ca 3 900 m cyklande men fick snart kliva av cykeln och leda den upp. Det var ansträngande, dels pga. att jag nu hade motvind, del pga. den tunna luften och dels pga. löst grus på vägen. En man satt vid vägen. Till och från hjälpte han mig att knuffa cykeln. Ibland var det till god hjälp men ibland blev det mer ansträngande för mig eftersom han sköt på snett och jag fick styra upp cykeln samtidigt som jag ledde den upp. Mannen blev ofta trött och jag märkte ofta ingen skillnad när han slutade skjuta på cykeln. Efter många pauser var vi uppe på toppen, 4 377 meter över havsytan. Utsikten var mycket sevärd. Nedanför mig låg högplatån med många små sjöar, där platån slutade tog molnen över som bredde ut sig som ett fluffigt golv bort till horisonten. Uppe på berget växte jätte-lobelior som ytligt påminner en del om små palmer. I toppen har de flera meter höga blomställningar med grålila blommor. Efter det cyklade jag ner till högplatån och följde Flips spår. Över vägen rann flera små bäckar. Vid platåns slut väntade molnen och jag cyklade ner för vägen som ormade sig ner i ett busklandskap som successivt övergick i högre och högre skog, tills jag var i Harenna-skogen där jag varit några dagar tidigare. I den enda byn längs vägen satt Flip och drack kaffe. Efter att ha fikat lite fortsatte vi ner. På kvällen stannade vi vid ett öppet gräsfält, 2 000 meter lägre än där jag stått uppe på berget tidigare samma dag. Från högalpint klimat till tropisk regnskog.

24 maj: Innan solen gått upp var jag ute och spanade över de öppna gräsfälten. I området skulle det finnas lejon och Afrikas enda skogslevande population av vildhundar. Allt jag såg var dock bara vårtsvin, babianer och "bushbock"-antiloper. Vid frukosten spanade jag över bergssluttningarna efter den mycket sällsynta Bale-markattan som bara finns i denna skog. Chanserna var små men efter ett tag fick jag faktiskt syn på en grupp av aporna långt borta. Även Flip fick se dem. Vädret var fortfarande fint och vi kom fram till den lite större byn Delo Mena på eftermiddagen. Där hjälpte en vänlig man oss att hitta vad vi behövde. Det visade sig att han var från Yemen. Han berättade för oss att vi inte kunde fortsätta eftersom en flod hade översvämmat vägen sju mil bort. Sist en bil passerade där var en vecka tidigare. När vi åt mat såg vi på CNN:s nyheters väderprognos. De sade att det var bra väder i hela Afrika förutom i Etiopien och norra Kenya där floderna var översvämmade. Flip och jag var inte sugna på att cykla tillbaka över bergen och hade samma tanke. Vi köpte 30 meter rep och fortsatte för att se hur floden såg ut. Längs vägen passerade vi två tillfälliga floder. De var mycket strömma och om det inte hade funnits broar hade det nog varit mycket svårt att korsa dem. Vi började tvivla på om vi skulle kunna klara att korsa den översvämmade floden som var permanent. Vi passerade genom en ca 4 meter hög skog med lika höga pelarformade termitstackar. Vi såg fler och fler färgglada fjärilar. Grusvägen var nyrenoverad och av utmärkt kvalitet, det var inga problem att cykla 50 km/h i nedförsbackarna. På kvällen hittade vi en plats att tälta på i skogen. Temperaturen var högre än vi var vanda vid och luftfuktigheten hög.

25 maj: Mitt på dagen kom vi fram till den översvämmade floden. Där fanns en bro men bara halva bron stod upp. Floden var ca 50 meter bred så vårt 30 meter långa rep var inte till någon hjälp. På andra sidan stod en lastbil. På vår sida fanns en hög med stora säckar. Folket bar säckarna, tre personer per säck, vadandes över floden. Flip och jag åt en lätt lunch medan vi studerade var de gick. Vissa partier var djupa och strömma medan andra partier var lugna och grunda. När vi ätit klart tog jag av mig till kalsongerna och gjorde en testvadning över floden utan packning. Det var tre djupa och mycket strömma partier där vattnet gick upp till min midja. Mitt i floden gick vattnet bara upp till anklarna. Jag bedömde att det skulle gå bra men att det var bäst att bära all packning separat. Efter att ha vadar över med cyklarna bar vi över packväskorna en efter en. När jag vadat över floden nio gånger inklusive testvadningen var allting på den andra sidan floden. Dessutom hade jag fått ett svalkande välbehövligt bad i det bruna vattnet. Flip ramlade nästan i de strömma partierna ett par gånger men klarade sig nätt och jämt och doppade ett par av sina väskor. Sedan fortsatte vi uppför en grusväg av lite sämre kvalitet. Det var varmt och vi hade lite vatten. Vägen bara fortsatt upp och efter ett tag grävde vi efter vatten som vi filtrerade. Mot kvällen kom vi upp på en platå och kom snart till en by där vi åt mat och tog in på ett hotell. Folket i byn var förvånade att se oss komma i riktning från den översvämmade floden. De berättade även om ytterligare en flod vi var tvungna att korsa. Bron var byggd i år men hade redan fallit sönder.

26 maj: På morgonen beställde vi te och fattigmansbrödet hambesha. På hotellet sade de att de hade normalt bröd så vi behövde inte köpa hambesha. Vi båda föredrog hambesha framför det vita normala brödet. Efter att ha frågat oss flera gånger om vi verkligen ville ha hambesha fick vi det. Mycket konstigt att stormrika vita människor ville ha det. Utanför stod en grupp människor i hopp om att få en glimt av oss. När vi lämnade hotellet kom en pojke som jobbade där ikapp oss och frågade om vi ätit hambesha. Vi svarade ja och då beklagade han sig och sade att de hade ju normalt bröd. Vi fortsatte genom ett mycket kuperat landskap. Vi såg en stor sköldpadda. I ett stort fikonträd med frukt fick jag syn på prins ruspolis turaco. En fågel som upptäcktes av en prins i slutet på 1800-talet. Men eftersom han dödades av en noshörning en vecka senare och inte gjort några anteckningar om var han funnit fågeln förblev den ett mysterium till 1970-tale, då den återupptäcktes på ett mycket litet område. Jag hade inte väntat mig att hitta fågeln och blev mycket förvånad när jag såg en grupp i trädet. Vi passerade tre fallna broar under dagen, alla var byggda i år. Som tur var hade floderna redan torka och det var inga problem att ta sig förbi dem. Senare var vi tvungna att korsa en mycket grund flod utan bro. Det var inga problem att leda cykeln genom vattnet. På kvällen slog vi läger i en trädplantering och distanta blixtar lyste då och då upp mitt tält.

27 maj: På morgonen kom en regnskur vilket gjorde vägen lerig. Under dagen blev jag sprayad med lera av 3 passerande bilar. Övriga bilar som passerade lyckades inte tajma passeringen av mig med en lerig vattenpöl. Efter ett tag kom vi ut på ett platt slättlandskap. Efter två månader i Etiopien trodde jag inte att platta landskap existerade där. Efter ett par mil kom vi in i en skog igen och landskapet blev kuperat. Till och från ser man hur folk kommer gående längs vägen, långt ifrån byarna. Det visade sig att de bor i skogen en bit bort från vägen. De kommer ut ur skogen och försvinner in en bit bort. På eftermiddagen kom vi till en mindre stad där vi åt mat. När vi lämnade staden såg vi hur folk köade för att få mat från USAID. Diverse sädesslag delades ut. Utanför staden såg vi hur stora gröna åkermarker växte igen. Vi kunde se ett tydligt exempel på hur etiopierna slutat jobba pga. hjälpsändningarna. "Varför odla själva när vi kan få gratis mat från andra länder?": en fras tjecken Jan personligen hört från en bonde. Dessa hjälpsändningar hämmar landet från att bygga upp en egen fungerande ekonomi, infrastruktur och industri. Man förväntar sig att andra länder ska ge dem allt och göra allt för dem. Hur kan en bonde konkurrera med gratis mat från andra länder? Eller klädtillverkare med gratis kläder från andra länder? Jan som jobbar som journalist intervjuade inför valet en politiker och ställde olika frågor om vad politikern hade för lösningar på olika problem i landet. Jan var chockad över att höra att alla lösningar mer eller mindre gick ut på att andra länder skulle göra det åt dem.

28 maj: Under början av dagen var vägen mycket dålig med stora stenar och mycket erosion. Landskapet var fortsatt kuperat. Vi passerade en grupp mycket välgödda dromedarer som var mycket mer muskulösa än de jag sett i arabvärlden. Byggstilen i byarna ändrade karaktär. Från de runda hyddorna av pinnar med tak av torkat gräs till rektangulära hus av lera med grönt gräs växande på taken. I vissa områden passerade vi flyktingläger med flyktingar från ett problemfyllt Somalia. De hade mycket enkla hus av kvistar, plast och kartong.

29 maj: Vi cyklade ungefär nio mil denna dag, mestadels svagt uppför. Flugorna var mycket talrika och alla ville sitta i våra ansikten. Flip hade tidvis ett hundratal flugor på sitt huvud. På kvällen gjorde vi en brasa och lagade spagettisoppa över elden. Vi hade placerat stenar i elden för att ställa kastrullerna på dem. Efter ett tag började några av stenarna att explodera och stora stenbitar flög flera meter iväg från elden.

30 maj: Under dagen passerade jag den första savannen under min resa. De ser ut som man är van att se dem på TV. På savannen såg vi två olika sorters gaseller. På eftermiddagen nådde vi huvudvägen och asfalt, något jag inte cyklat på på tre veckor. Men samtidigt som asfalten kom ledde vägen upp över ett berg. Efter ca en mil var vi framme i staden Mega där jag tvättade mig för första gången på tre veckor. Hotellet hade ingen dusch men kunde förse mig med en hink med vatten.

31 maj: Det började regna kraftigt strax efter vi lämnat Mega. Vi hade varsin regnponcho och fortsatte. Att se savannen under kraftigt regnfall var en ovan syn. På eftermiddagen klarnade det upp och vi fick en sval dag. Vi stannade i en liten by för lunch men ångrade det snart. Folket fick mig att känna mig som en apa på zoo, mer än någon annanstans. De närstuderade mig och pekade på olika kroppsdelar och diskuterade mitt utseende. Utanför restaurangen trängdes folk för att se oss, de blockerade dörren så att mycket lite ljus kom in. När vi ätit klart försvann vi snabbt därifrån. Vi träffade två hålländska par i varsina jeepar på väg norrut från Kenya. Vi frågade dem om den beryktat dåliga vägen i norra Kenya. De sade att de först försökt köra den men efter ett tag hade deras kamaxel gått av. Efter att ha lagat axeln vände de tillbaka och tog en omväg för att undvika denna över 50 mil långa sträcka av dålig och gropig grusväg. Vi har även hört om flera cyklister som ledsnat på denna strecka och tagit bussen istället. När vi kom fram till Moyale, Etiopiens gränsstad mot Kenya stannade vi där för dagen.

1 juni: Vi bestämde oss för att stanna en extra dag i Moyale för att putsa upp våra cyklar inför den kommande vägen. Dessutom passade vi på att handla mat, som är billigare i Etiopien än i Kenya. Sedan skulle vi växla våra sista etiopiska pengar (Birr) till Kenyanska shilling. Vi visste att de lokala växlarna skulle ge oss usla växlingskurser. Vi frågade en av våra vänner i staden vilken som var den rätta kursen. Sedan följde vännen oss till växlarna. Vi kunde inte komma i närheten av den riktiga kursen och växlade inga pengar. Våran vän blev hårt antastad av växlarna när han försökte hjälpa oss. De kallade honom bl.a. tjuv. Senare sade vår vän att de hade sagt till honom att växelkursen för vita människor var mycket lägre. Vi tog oss över till den Kenyanska sidan av gränsen och skaffade oss visum till Kenya. Det var snart avklarat och vi fick även vår etiopiska exitstämpel i våra pass. Detta för att det skulle gå snabbare att passera gränsen nästa dag. Sedan gick vi tillbaka till Etiopien Senare på eftermiddagen satte Flip och jag oss på ett kafé för en kopp kaffe. En växlare satte sig vid vårt bord. Han såg mycket opålitlig ut. Han gav oss de vanliga låga växelkurserna och vi sade nej. Han knappade på sin miniräknare fram och tillbaka och frågade hur mycket pengar vi hade. Efter ett tag visade han en siffra på sin räknare som var högre än vi räknat med att få. Faktiskt högre än den riktiga växelkursen. Vi accepterade hans bud. Han bad oss sitta kvar medan han hämtade pengar. Han försvann med ett språng, med studsande lyckliga steg. Han var snabbt tillbaka igen med pengarna och vi växlade enligt överenskommelsen. Jag granskade sedlarna noga och de verkade äkta. Växlaren var mycket nöjd och hade ett kroppsspråk som visade att han var mycket nöjd med affären. Han försvann iväg igen. När han kom tillbaka igen hade han dock insett sitt misstag. Han ville ha tillbaka sina pengar och sade att han betalat oss för mycket. Flip och jag sade att affären var avklarad och att vi inte tänkte ge tillbaka några pengar. Hade det varit ett annat land än Etiopien hade vi nog gett tillbaka pengarna men detta kändes som en skön sista revansch innan vi lämnade landet. Vi hade inga skuldkänslor eftersom växlaren faktiskt trodde att han lurade oss när han växlade pengarna, nu hade han lurat sig själv. Det var hans bud och vi hade bara accepterat det. Han fortsatte med att försöka få tillbaka pengarna men vi sade att om han var missnöjd kunde han gå till polisen. Efter ett tag gjorde han det. En mycket stor grupp människor hade samlats runt oss. När polisen kom frågade de vad som hänt och vi berättade historien. Vi frågade polisen om vi gjort något olagligt. Det hade vi inte så efter ett tag försökte vi lämna stället. Växlaren klamrade sig fast vid våra cyklar. När vi fått loss cyklarna gick vi med på att gå till polisstationen. Efter ungefär 10 minuter på polisstationen sade de att vi kunde gå. Växlaren var rasande. Jag hoppas att han inser att han gör samma sak mot västerlänningar varje dag genom att ge dem usla kurser. Men troligtvis ser han det inte så. Flip och jag var mycket glada på eftermiddagen och kvällen, vi hade fått en liten hämnd på hur vi blivit behandlade under de senaste två månaderna, utan att själva ha gjort något fel. Kurserna de ville ge oss låg som bäst omkring 8,7 Kenyanska Shilling per etiopisk Birr (normalt 8,0), den riktiga siffran låg kring 9,3. Vi hade växlat våra pengar till nästan 9,6 KSh per Birr. Jag försökte återskapa hur växlaren hade irrat bort sig i sin miniräknare men kunde inte förstå hur det gått till.

2 juni: Vi cyklade till gränsen på morgonen. Där fanns långa köer i migrationskontoren. Men eftersom vi gjort detta dagen innan behövde vi inte ens visa våra pass, varken på den etiopiska eller den kenyanska sidan. Vi bara sade att vi redan fixat allt och kunde fortsätta. Snart gick asfalten över till en sandig väg och vänstertrafik. En polis stoppade oss och sade att norra Kenya var ett osäkert område och att vi var tvungna att åka i konvoj. Området är till och från oroligt pga. att olika folkstammar krigar med varandra om boskap. Vi sade att vi inte kunde hänga med i bilarnas tempo i en konvoj. Polisen sade då att det var OK för oss att fortsätta ensamma. 
Till en början var vägen mycket bättre än ryktena sade och det var en lång nedförsbacke. Redan efter några kilometers cykling kände vi att vi blev mycket trevligare bemötta i Kenya än vi blivit i Etiopien. Det regnade dock igen på förmiddagen. Vi cyklade mer än 11 mil denna dag vilket var långt över förväntan efter att ha hört ryktena om vägkvaliteten. Men vi anade att den skulle bli sämre snart. Flips sadel gick av. Längs vägen låg mer skräp än i Etiopien. Etiopien är ett mycket rent land då man använder mycket få plast eller pappersförpackningar. Om man kommer över en plastflaska eller en konservburk behåller man dem för att användas som behållare till t ex vatten. På kvällen tältade vi i bushen och lagade spagettisoppa över öppen eld.

3 juni: Under dagen övergick bushen till en busk- och trädfri lavaöken. I och med detta blev vägkvaliteten också mycket sämre. Stora stenar var grundmaterialet och ytan var som en tvättbräda. Vi hade dessutom stark motvind. Vid ett tillfälle gick min främre pakethållare av pga. skakningarna från den dåliga vägen. Jag lagade den med en sked, ståltråd och tejp. Under dagen var vi förföljda av stora flugor, påminnande om svenska lusflugor. Så länge vi cyklade satt de oftast lugnt på våran packning. Men så fort vi stannade satte de sig på oss. Flip sade att det inte var någon fara. De gjorde ju inget ont. Jag var mer misstänksam mot dem eftersom jag vet att lusflugor kan bitas. Hursomhelst var de irriterande och när vi mötte en flock kor eller får försökte vi skaka av oss sa många flugor som möjligt, vilket fungerade rätt bra.

4 juni: Denna dag var vägen vi cyklade mycket dålig med löst grus, stora stenar och tvättbrädekaraktär. Dessutom hade vi mycket stark motvind. Varje kilometer kändes mycket lång. Flip sade att om han fick möjlighet så skulle han ta transporthjälp till nästa stad. Lusflugorna följde oss även denna dag. Flips ben var fulla av prickar från gårdagens bett. Jag hade klarat mig bättre. De var mycket svåra att döda. Oftast hann de undan slaget, det var viktigt att slå hårt så att de svimmade av och låg på marken någon sekund. Då gällde det att snabbt trampa på dem och vrida foten. Men ofta räckte inte denna behandling, de flög iväg till synes rätt oberört, om än grusigare. Det var ett lönlöst arbete att försöka döda dem eftersom vi hade hundratals som förföljde oss. När vi närmade oss staden Marsabit som låg uppe på ett berg började det gå uppför och vi kom in i ett naturreservat. Större delarna av reservatet var dock inte annat än betesmark för boskap. Vägkvaliteten blev bättre. Uppe i bergen passerade vi en stor vulkanisk krater och kunde se hur korna betade i botten av den. Innan det blev mörkt kom vi fram till staden och vi hade lagt nästan halva sträckan av den dåliga vägen bakom oss. En man berättade för oss att det varit en strid om boskap i staden mellan två folkstammar ett par dagar innan vi kom. Nu var det dock lugnt.

5 juni: Det var söndag vilket innebar att nästan allting var stängt. Jag behövde svetsa min pakethållare och ett internetbesök skulle vara bra för att kunna meddela att allt gått bra. Eftersom vi inte kunde göra detta på en söndag bestämde vi oss för att stanna en natt till. Det var rätt kyligt, mycket kyligare än vi väntat oss. Vi befann oss ju trots allt nere på ca 1 300 meters höjd. Vi besökte huvudkontoret till Marsabits nationalpark men insåg snart att parken bara var för människor med stora plånböcker, inte oss. Vi vilade oss mitt på dagen på vårt hotellrum. När vi skulle gå ut efteråt insåg vi att vi var inlåsta. En annan gäst sade att han försökt komma ut ur hotellet i två timmar utan att lyckas. Någon timme senare kom någon och låste upp. Det hade blivit ett missförstånd med nycklar.

6 juni: Tog cykeln till ett ställe där de kunde svetsa min pakethållare. De var mycket imponerade av min lagning med skeden, ståltråden och tejpen. Jag visade dem undersidan av skeden där det stod att det var 25 års garanti på den, som jag köpt för ca 1:60 kr i Etiopien. Så det var en bra sked. De svetsade och förstärkte min pakethållare. Efter det tog jag mig till postkontoret där de hade tillgång till Internet. Där kunde jag läsa att mina tyska vänner inte hade cyklat den dåliga vägen i norra Kenya utan tagit bussen förbi den. Efter en dag i denna lilla stad kunde vi konstatera att Kenya är mycket mer utvecklat än Etiopien. Fler produkter finns att få tag i och mycket av dem har Kenya producerat själva. Mobilnätet är väl utbyggt och Internet lättåtkomligt och billigt.

7 juni: Vi begav oss iväg före sju på morgonen. Flips mage var inte i toppskick. Vi cyklade ned för berget igen i stark motvind. På vägen såg vi spår och spillning från elefanter. När vi kom ner till låglandet blev vägen sämre igen men inte lika dålig som norr om Marsabit. Vi såg gaseller och strutsar längs vägen. Folkslaget som bodde i området, Rendillerna, hade färgglada kläder och utsmyckningar i fantasifulla kreationer. De hade stora hål i öronen. Jag mätte att det var 34 grader i skuggan under dagen vilket förvånade oss, det kändes svalare. På kvällen var det svårt att hitta en tältplats där vi kunde gömma oss. När det blivit mörkt fick vi besök av fårherdar som pekade på och ville ha allt i våra tält.

8 juni: I första byn vi passerade åt vi lite bröd och te till frukost. När jag skulle betala var priserna högre än de sagt till mig tidigare. Då pekade jag på menyn och sade att priserna inte stämde med vad de sade. De svarade att det var en gammal meny från ett tidigare år som inte gällde längre. Jag påpekade att det stod 2005 på menyn. Då sade de att det var från början av året, nu hade sockerpriserna gått upp. Till slut kom en gammal man och lade sig i och pratade med kaféägaren ett tag och sedan behövde jag inte betala mer än jag skulle. Flip och jag stannade sedan i en liten by för att äta en tidig lunch. När vi lämnade stället tyckte en av männen att jag skulle ge honom min kamera som present. Jag sade att jag ville ha min kamera själv för att kunna ta bilder som minnen. Han sade att det var inga problem. Det var vara att ta ut filmen så kunde jag behålla den. Jag sade att jag gärna ville fortsätta ta bilder. Då frågade han mig om inte min vän Flip också hade en kamera. Jag svarade att även han ville ta bilder under sin fortsatta resa. Senare under dagen passerade två tyskar i en jeep. Flip liftade med dem till nästa större by pga. sin dåliga mage och den dåliga vägen. Vi sade att vi skulle ses i byn när jag anlände där på kvällen dagen efter. Jag fortsatte cykla ensam.

9 juni: Vägen var till en början relativt bra och jag cyklade genom en fin bush. Små dikdik-antiloper, stora som harar, var mycket vanliga och sprang in i skogen när jag kom. Deras ben är inte tjockare än mitt lillfinger (obs: mitt lillfinger är inte abnormt tjockt). Jag stannade för lunch på ett ställe och beställde bröd. De kom tillbaka och sade att de inte hade bröd men att de hade injera. Jag förväntade mig att få den stora fermenterade pannkakan de äter till allt i Etiopien. Men till min förvåning är kenyanska injeror helt normala pannkakor. 
På eftermiddaggen blev vägen sämre, med mycket löst grus, och motvind. Många militära fordon passerade, både kenyanska och engelska. På kvällen kom jag fram i Archer's Post där jag skulle träffa Flip. Han och tyskarna hade varit på en safaritur under dagen i Samburu nationalpark och sett elefanter, zebror, bufflar, giraffer, gepard och mycket mera. Vi tältade på en campingplats på kvällen och kunde höra lejon ropa om natten.

10 juni: Jag gick upp tidigt. Efter att ha hört Flips berättelser om nationalparken ville även jag göra ett besök. Flip cyklade vidare söderut medan jag cyklade till nationalparkens entré. Eftersom cyklar inte är tillåtna i parken väntade jag där på en bil. Medan jag väntade tittade jag i min tubkikare utöver parken och såg elefanter, zebror, oryx-antiloper och gazeller på mycket långt avstånd. Efter ett tag dök en bil upp. Det visade sig vara parkchefen. Efter att ha spenderat mina sista dollar på entréavgiften skjutsade chefen mig in till en lodge i parken. Längs vägen såg vi giraffer, elefanter, gerenuker, dikdik-antiloper, impala-antiloper, babianer, markattor mm. Vid lodgen väntade jag till kvällen då andra turister åkte ut på safaris i parken. Sedan fotade jag de stora nilkrokodilerna som solade sig på en sandbank i floden och studerade elefanterna som betade och badade på andra sidan. På kvällen fick jag följa med ett spanskt par på en tur i parken. Vi såg många elefanter men inte så mycket annat. Sedan fick jag skjuts ut ur parken av en annan bil. Jag blev kompis med männen som jobbade vid entrén och de lät mig tälta där. På natten hörde jag åter igen hur lejonen ropade.

11 juni: Cyklade de sista milen till den efterlängtade asfalten som började i Isiolo där jag åt lunch. Därifrån började även en klättring uppför foten av Mt Kenya. Detta kombinerat med motvinden var mycket tröttsamt. Efter ett tag kom jag fram till en souvenirshop där de säljer fika och souvenirer till höga priser till turister. Jag sade att jag inte ville köpa något eftersom jag bara hade ca 20 kr kvar att leva av som skulle räcka i ytterligare en dag. Det slutade med att de bjöd mig på läsk, bröd och kaffe. Natten fick jag spendera i en av försäljarnas hus där vi åt middag. En rätt baserad på majsmjöl kallad ugali, mycket mättande.

12 juni: Lämnade stället mitt på dagen efter att ha sett två bussar fyllda av holländare stanna och handla. Innan jag cyklade därifrån fick jag ett halsband, en flaska mineralvatten och ca 10 kr att köpa lunch för. Vägen fortsatte brant uppför och vinden var ännu inte på min sida. Några timmar in på eftermiddagen nådde jag dock krönet av vägen på 2 550 m ö h. Vägen svängde och jag fick vinden snett bakifrån. Nu gick det snabbt nedför och jag hade till och från utsikt mot Mt Kenyas snöbefläckade topp på min vänstra sida. Snart kom jag fram till Nanyuki där jag nu befinner mig. Där letade jag reda på ett billigt hotel och efter att ha ätit middag hade jag absolut inga pengar kvar, jag fick t.o.m be om ca en kronas rabatt för att få råd med maten. Hotellvakten var full och försäkrade mig hela tiden om att jag var säker eftersom han vaktade stället.

13 juni: Det första jag gjorde på morgonen var att ta mig till en automat som tog emot mitt visakort. En sådan automat har jag inte haft möjlighet att besöka sedan södra Egypten, mer än tre månader tidigare. På vägen till automaten tiggde en pojke pengar. Jag sade att jag inte hade några vilket han uppfattade som ett stort skämt. När jag tagit ut pengar åt jag frukost. Sedan tog jag mig till ett Internetcafe där jag spenderade mer än nio timmar på att bl.a. skriva större delen av detta dagboksinlägg. Jag fick en bra mängdrabatt och betalade ca 40 kr för tiden framför datorn. Sedan var den dagen slut. På kvällen tog jag en dusch och upptäckte till min förvåning att även grannduschen startade när jag vred på kranen. Jag gick till grannkabinen och stängde alla kranar där. Sedan fortsatte jag min dusch utan att den andra duschen var på.

14 juni: Har nu suttit ytterligare mer än fyra timmar framför datorn för att skriva klart detta dagboksinlägg som nu äntligen är avklarat. I fortsättningen kommer jag nog att ha bättre tillgång till Internet och kommer att kunna skriva oftare. Imorgon fortsätter jag cykla söderut.