Nu har jag kommit till staden Fort Portal i västra Uganda. Detta har hänt sedan Huvudstaden Kampala.

25 juli: Det blev en sista dag i Kampala där Ingela och jag uträttade en del ärenden.

26 juli: Vi lämnade Kampala och cyklade västerut mot "Mabamba wetland" vid Victoriasjöns norra sida. Där skulle vi bl.a. försöka se en mycket speciell och ovanlig fågel, Träskonäbben. Det är en mycket stor, storkliknande blågrå fågel. Näbben ser ut som namnet antyder, som en träsko (storlek 40) som sitter fast i fågelns ansikte. Innan vi kom fram till papyrusträsket hittade den lokala guiden oss. Han sade att han skulle möta oss när vi kommit fram och vi skildes åt. När vi hade ett par kilometer kvar kom guiden ikapp oss på motorcykel och vi åkte sista biten tillsammans. Guiden tyckte att vi skulle åka ut i en båt genast. Men Ingela och jag tyckte att det var bättre att vänta till nästa morgon eftersom det skulle bli mörkt snart. Guiden sade att vi kunde tälta i hans trädgård. Innan vi cyklade dit tittade jag ut över träsket. Långt borta fick jag syn på Träskonäbben. Guiden trodde knappt det var sant. Efter att ha tittat på fågeln ett tag cyklade vi till guidens trädgård och slog upp vårt tält.

27 juli: Trots att vi redan sett Träskonäbben dagen innan bestämde vi oss för att följa med på en båttur i träsket. Dels för att se fågeln närmare och dels för att båtturen lät trevlig. Vi satte oss i en långsmal båt tillsammans med guidens fru, som också var guide, och en paddlare. Vi gled sakta fram bland smala rensade kanaler bland höga papyrusstrån. Vattnet var lågt och ofta fastnade vi på den leriga bottnen. Efter ett tag hittade vi en Träskonäbb som vi kunde titta närmare på. Oftast stod den helt stilla och vi fick känslan av att det var en förhistorisk fågel vi såg framför oss. Sedan åkte vi vidare och hittade ytterligare en Träskonäbb. På eftermiddagen lämnade vi stället och cyklade till Mpanga Forest där vi slog upp vårt tält och begav oss ut på en promenad. Vi hann dock inte långt innan regnet började ösa ner och vi vände om.

28 juli: Vi cyklade vidare åt sydväst och korsade ekvatorn som var gul. Efter ett tag svängde vi av asfaltvägen och kom in på en grusväg som ledde genom ett planare landskap med mycket gräsmarker. En stor skillnad mot det tidigare kuperade och skogsklädda landskapet. Efter några mil kom vi fram till ett färjeläger där vi väntade ca 30 minuter på att dagens sista färja gratis skulle ta oss ut till Ssese Islands. En ögrupp med 84 öar i nordvästra Victoriasjön. När vi kommit iland på den största av öarna var vi hungriga och åt middag på en liten restaurang, det blev fisk. Sedan fortsatte vi cykla några kilometer innan det började skymma och vi gömde vårt tält bakom några buskar, på ett fält med högt gräs. Där fanns många och stora myggor.

29 juli: På morgonen fortsatte vi cykla genom höga skogar och grässlätter över den kuperade ön. Vägen var grusig och röd. Vi passerade även enstaka småbyar. Efter ungefär tre mil kom vi fram till Hornbill Camp där ägaren Loek hjärtligt tog emot oss. Loek är en holländare som bosatt sig i Uganda. Det märktes att han trivdes bland turisterna som kom till hans camp, det var inte bara affärer. Campen låg i en vik och hade en strand av fin vit sand. Det kändes som man kommit till havet. På eftermiddagen tog vi det lugnt vid campen och badade lite.

30 juli: På förmiddagen hjälpte vi till att lasta Loeks båt med diverse packning, bl.a. stora säckar med mjöl. Loek skulle köra ut två kvinnor till en annan ö där de skulle jobba med välgörenhet och som lärare i en skola. Loek erbjöd oss att följa med. Vi tackade glatt ja och tyckte att det var ett bra sätt att få se öarna och Victoriasjön. Båten var smal men ca 16 meter lång. Efter ungefär två timmars båttur, mellan skogsbeklädda öar, släppte vi av kvinnorna på en ö. Sedan körde vi tillbaka till våran egen ö, men till en annan vik. Där skulle vi lasta tegel som Loek skulle använda till att bygga nya hyddor på sin camp. Vid stranden väntade två stora högar med tegel och några lokala invånare. Efter att Loek bestämt hade förhandlat med dem om deras löner ställde vi upp oss i två rader mellan båten och land. Raderna bestod av sex personer i varje rad, där de första personerna stod vid tegelstenshögarna och den sista i båten. Mellan dem stod vi andra utspridda i vattnet med ca 3-4 meters mellanrum. Sedan kastade vi tegelstenarna mellan varandra så att högarna successivt flyttades från land in i båten. Vi kunde inte ha båten för nära land då den skulle fastna på bottnen när den blivit tungt lastad. Jag stod mitt i en av raderna och fick tegelstenar kastade till mig som jag sedan snabbt kastade vidare till nästa man. När jag kastat min sten vände jag mig för att ta emot nästa sten. När tempot var som högst var nästa tegelsten redan på väg genom luften mot mig när jag vände mig om. När vi flyttat alla tegelstenar till båten åkte vi tillbaka till campen.

Som tack för hjälpen bjöd Loek oss på en mycket god lunch. På eftermiddagen tog vi det lugnt. Vid skymningen ställde jag mig ute i vattnet och fiskade. Jag såg hur fiskar kom upp till ytan lite då och då men fick inget napp. På kvällen fick vi veta att vi blivit bjudna på middag i restaurangen av en amerikan som varit där dagen innan. Vi var mycket glada över detta men hade inte utbytt några adresser så vi kunde tacka honom. Senare skulle vi få veta att Ugandas vicepresident dog denna dag i en helikopterolycka i norra Uganda. Han var en viktig person för fredsprocesserna i södra Sudan och norra Uganda och hans död var ett stort bakslag.

31 juli: På förmiddagen cyklade vi tillbaka till färjeläget på andra sidan ön. Det var söndag och bara en båt skulle gå. Vi hade bråttom och kom fram tio minuter efter den tid folk hade sagt att färjan skulle gå. Efter att ha väntat där i en dryg timme kom färjan. Vi gick ombord och såg på hur färjan fylldes av människor och bilar. När vi nått fastlandet cyklade vi på en grusig och dammig väg till staden Masaka där vi stannade för natten.

1 augusti: Efter frukost i Masaka åkte vi vidare västerut. Längs vägen såg vi grupper om hundratals krontranor, Ugandas nationalfågel. Dessutom stannade vi till och blickade ut över en våtmark. Där fick vi syn på ytterligare en träskonäbb. Efter ett tag och en regnskur svängde vi av in på en grusväg som ledde söderut mot nationalparken Lake Mburo. Vi såg en del djur förutom boskapen i området. Korna är av den långhornade Ankol-rasen och har enormt tjocka och långa horn. Vissa av korna har horn som var och ett med god marginal överstiger en meters längd och är över 10 cm tjocka. När vi kom fram till nationalparkens entré bestämde vi oss för att tälta utanför parken eftersom det snart var kväll och på så sätt kunde vi spara camping- och entréavgifter för en dag i parken. När det blivit mörkt gick vi ut på en nattvandring med ficklampor och fick syn på en genett och en del antiloper. Längre bort hörde vi zebror.

2 augusti: Som tur är så får man cykla i denna nationalpark, så på morgonen tog vi oss in i parken. Vi såg olika antiloper, zebror, bufflar, vårtsvin mm. När vi kom fram till en campingplats vid sjön såg vi även flodhästar. Vi fortsatte till en annan camp som låg mer avsides längs sjön och vi var de enda som bodde där. På eftermiddagen cyklade vi längs en av skogsvägarna. Vid ett ställe stannade vi för att titta på några fåglar i ett träd. Plötsligt sade Ingela att det nog var bäst att vi fortsatte cykla. Jag förstod inte riktigt varför men i samma ögonblick som jag satte mig på cykeln tittade jag in bland buskarna på andra sidan vägen. Där låg en flodhäst inte mer än fem meter ifrån oss. Vi tyckte att det var bäst att låta den vara ifred. När vi cyklat klart tog vi oss tillbaka till campen. Ute i vattnet låg flodhästar och grymtade. Jag ställde mig och fiskade ett tag utan att få napp förutom att träden som hängde ut över vattnet tog två av mina fiskedrag. Efter en fisklös middag och en kort nattvandring lade vi oss att sova. Flodhästarna grymtade vidare ute i vattnet och vågade sig nog inte upp på land för sitt nattliga bete.

3 augusti: Ingela och jag cyklade en längre runda i nationalparken. Det visade sig dock att de flesta djuren fanns i närheten av sjön där gräset var grönt. Det fanns mycket akaciataggar på marken och Ingela fick fyra punkteringar. På eftermiddagen fotade jag mindre skygga vårtsvin som betade på huvudcampens gräsmatta. Ett av svinen tyckte nog att jag kom för nära, gnällde till och gjorde en liten skenattack mot mig. Jag backade några steg. Innan det började skymma cyklade vi tillbaka till våran campingplats och jag ställde mig och fiskade. När det blivit rätt mörkt fick jag en liten, knappt 20 cm, tulapia. Den stekte vi i olja till våran middag. Även denna natt grymtade flodhästarna från vattnet.

4 augusti: På morgonen packade vi ihop våra saker och cyklade till campen vid huvudkvarteret som inte låg direkt vid sjön. På vägen dit såg vi leopardspår och vi stannade till vid ett papyrusträsk och satte oss och tittade på djuren som kom och gick. Zebror, antiloper, bufflar, vårtsvin och en flodhäst låg och sov i en lerpöl. Då och då skvätte han vatten över sig med svansen. På eftermiddagen gick vi till ett annat papyrusträsk. Även där kunde vi se en hel del djur komma fram till det öppna området. Efter ett tag försvann de dock.

Kanske pga. vittringen från Ingela och mig. Vi gick en bit längs det öppna området. Jag fick syn på något som jag trodde var ett dött djur i leran. Vi gick närmare. När vi var 15-20 meter från djuret reste det dock på huvudet och vi kunde se att det var en eland-antilop. Den satt fast djupt i leran. Vi trodde inte att vi kunde hjälpa den upp. En eland kan väga över 900 kg även om denna individ var betydligt mindre. Elanden var mager och lerig och det enda som hade lyster var de stora bruna ögonen. Den verkade trött. Efter ett tag kom vi på att vi kunde lägga ut ett par stockar i leran som vi kunde stå på när vi försökte hjälpa den upp. Vi fick tag i ett par lämpliga stockar och placerade dem bredvid elanden. Den gjorde ett kort försök att ta sig upp. Jag tog tag i de raka, spiralvridna hornen och försökte dra upp den och hoppades att djuret skulle hjälpa till. Det gick inte och jag vågade inte dra så hårt i hornen då jag var rädd om elandens uttröttade nacke. Inifrån papyrusträsket grymtade en flodhäst. Ingela och jag tog av oss våra bälten och satte ihop dem. Sedan lyfte jag elanden i hornen så gott jag kunde medan Ingela placerade bältet under djurets bröstkorg. Det tog ett tag för henne att få in bältena genom leran och vi var snart båda mycket leriga. När bältet var på plats drog vi. Jag i hornen och Ingela i bältena. Efter ett tag fick vi upp frambenen ur leran. För att få loss bakbenen fick vi gräva med händerna i leran. När vi äntligen fått upp elanden ur leran släpade vi den en bit på marken till fast mark. Där försökte vi hjälpa elanden att ställa sig. Den var för klen och utmattad för detta efter att ha kämpat i leran. Ibland stångade den mot oss, detta tog vi som ett gott och livskraftigt tecken. Efter att lönlöst ha försökt få djuret att stå bestämde vi oss för att låta elanden vara ett tag. Både för att få vila sig och för att få återhämta sig från den eventuella chocken den fått av att ha blivit behandlad av människor. Vi satte oss i skuggan av några buskar en bit bort för att se vad som skulle hända. Andra djur började så sakta komma ut ur skogen igen. Det tittade på elanden och var rädda för den. Kanske luktade det människa. Elanden gjorde ett par försök att ställa sig upp men misslyckades. Efter det andra försöket blev huvudet liggandes mot marken. Den måste ha varit mycket utmattad. Efter en dryg timme gick vi fram för ett sista försök att hjälpa elanden upp på sina ben. En gång kom vi så långt att elanden hade alla fyra ben under sig. Men benen bara vek sig och djuret föll ihop. Vi hörde hur ett åskmoln närmade sig. Vi insåg att bara vila kunde hjälpa elanden nu så vi tog oss tillbaka till campingplatsen där vi duschade av oss den tjocka svarta leran. Många tankar snurrade i huvudet. Skulle elanden klara sig? Kunde den känna någon form av tacksamhet eller hade den bara varit rädd? På kvällen provade jag att fiska vid huvudkampen utan att få napp. När det blivit mörkt gick vi ut på en nattvandring och såg enstaka bufflar, zebror och antiloper. När vi lagt oss att sova hörde vi hur en flodhäst betade i gräset utanför tältet.

5 augusti: Vi gick upp före soluppgången. Efter en snabb frukost tog vi oss till stället där vi dragit upp elanden dagen innan. På avstånd kunde vi se att den fortfarande låg där. Om den var död vet jag ej. Men eftersom den fortfarande låg där antog jag att den var död eller skulle dö snart. Det kändes tråkigt. Vi tog oss tillbaka till campen och packade ihop våra saker och lämnade nationalparken. När vi kom ut på asfalten igen svängde vi västerut och kom snart till staden Mbarara. På vägen passerade vi många tegelbrännerier. De består av staplade högar av lerbrickor som skall bli teglet. Detta är täckt med ett lager jord och underst eldar man ett par dagar tills teglet hårdnat. Vanliga transportsystem man ser i Uganda (även västra Kenya) är cyklar. Ofta ser man cyklar med en överlast av bananer eller andra frukter. Även mjölk och vatten transporteras i stora dunkar. Annat man kan få se på cyklar är, ihoprullade plåttak, en bord-och-stolsgrupp, sängar, plankor, fåtöljer och mycket mer. Vid gränsområdet mellan Uganda och Kenya var cykeltaxi (bodabodas) vanliga där kunderna transporteras på en färgglad sittdyna på pakethålaren. Här är det vanligare med mopeder (kallas fortfarande bodabodas). Mopedförarna försöker spara bensin i nedförsbackarna genom att stänga av motorerna och rulla ner. I Mbarara tog vi in på ett hotell för natten.

6 augusti: Vi åt frukost på ett bageri innan vi cyklade vidare. Vi såg att flaggorna vajade på halv stång. Detta innebar att man nu var inne på dag fem av de tre sorgedagarna man hade efter den bortgångne vicepresidenten. Vi svängde av huvudvägen norrut och kom till våran förvåning in på en mycket fin asfaltväg med mycket lite trafik. Dessutom var det medvind och relativt platt. Först på eftermiddagen övergick vägen till en röd grusväg. Vi passerade ekvatorn norrut. Detta var fjärde gången jag passerat ekvatorn under denna cykeltur. På kvällen kom vi fram till en liten lugn flod där vi hittade en plats att sätta upp tältet på. På natten såg vi Galagoer (små nattaktiva primater) uppe i träden.

7 augusti: På morgonen åt vi frukost vid floden och ett par uttrar tittade nyfiket på oss från vattnet. Vägen blev mer och mer kuperad med branta upp- och nedförsbackar. Ibland var vägen räfflad som en tvättbräda. Detta ledde till att min främre pakethållare återigen gick av. Denna gång använde jag en gaffel som stöd istället för de vanliga skedarna. Gaffeln spände jag som vanligt fast med ståltråd och tejp. Detta skulle få hålla några dagar till innan jag svetsade. Vi kom fram till den lilla byn Bigodi och tog in på ett hotell. I närheten finns ett papyrusträsk som vi ville besöka.

Efter att ha lagt in våra saker i hotellrummet gick vi till träskets informationscenter. Där ställde vi diverse frågor och fick veta att det skulle kosta oss ca 180 kr att gå en guidad tur där. Mycket pengar i Uganda. Vi frågade om det var möjligt att gå utan guide. Mannen svarade att det var svårt eftersom det fanns så många stigar att gå vilse på. Vi såg på klockan och såg att det bara var ett par timmar kvar med dagsljus och tänkte att det vore bättre att gå nästa dag. Efter besöket på informationscentret gick vi vidare en bit. Efter några hundra meter hittade vi en stig som ledde bort från vägen. Vi gissade att det var stigen till papyrusträsket. Vi bestämde oss för att ta oss en kort titt för att se hur det såg ut. Vi vandrade genom, skog, träsk och odlingsmarker. Efter ett tag insåg vi att vi skulle klara hela rundan innan det blev mörkt, så vi fortsatte. Plötsligt dök mannen vi pratat med tidigare. Han hade en annan man med sig med en pinne som han viftade med. De frågade var våran guide var. Vi sade att vi inte hade någon. De sade att vi var tvungna att ha guide och att vi var kriminella inkräktare. Vi sade att vi inte hade fått någon info om att det var förbjudet att gå där utan guide, bara att det var svårt. Mannen ljög och sade att han informerat oss om att det var förbjudet och ringde polisen när vi inte ville betala för en guide vi inte hade. Vi gick tillsammans ut till vägen igen där polisen väntade. Vi försökte förklara våran sida av historien medan de andra överröstade oss.

Folk samlades runt oss. De från infocentret ljög för polisen och sade att vi visste att det var olagligt att gå där. Vi gick alla tillbaka till byn och efter mycket diskuterande som inte ledde någon vart var vi arresterade. Polisen sade dock att han nöjde sig med att ta våra pass så att vi kunde sova på vårat hotell istället för i arresten. Så gjorde vi.

8 augusti: På morgonen gick vi till polisstationen för att möta den polis vi stämt träff med. Han var sen och vi fick vänta i över en timme innan han kom. Vi sade god eftermiddag men han påpekade att det fortfarande var morgon och att han hade patrullerat hela natten. Sedan gick vi till hans kontor där vi kunde prata i lugn och ro. Vi kunde berätta våran sida av historien. Han sade att han själv inte hade något emot oss men att han är tvungen att utföra sitt jobb. Han rekommenderade oss dock att betala för oss så kunde vi sedan åka. Men vi ville inte betala, speciellt inte efter den behandling vi fått och blivit kallade för kriminella. Han sade att vi var tvungna att vänta på rättegång och riskerade två veckors fängelse och tyckte det var bättre att betala. Vi sade att vi hellre satt i fängelset (vilket var uppriktigt). Rätt skulle vara rätt. Vi fick veta att mannen som "informerat" oss dagen innan även jobbade för UWA (Ugandan Wildlife Authority). Vi bad om att få prata med den lokala UWA-chefen. Polisen lät oss cykla de 5 kilometrarna till UWA-kontoret i nationalparken Kibale Forest. Vi pratade med dem och en av dem sade att han skulle följa med oss till byn och prata med dem på eftermiddagen. Tills dess satt vi och väntade och pratade med andra turister. På eftermiddagen cyklade vi tillbaka till byn och till informationscentrat. Nu fanns en ny man där som vi inte mött tidigare. Han hade hört om historien och lyssnade till våran version. Vi blev mycket mer vänligt och förstående bemötta av denna man. Han frågade oss hur vi tyckte att vi skulle lösa det hela. Vi sade att det var ett fint lokalt projekt som pågick för att bevara papyrusträsket så vi skulle kunna tänka oss att donera en summa pengar för att stödja projektet. Vi kom överens om att vi skulle betala halva den avgift vi skulle ha betalt för guidningen. Sedan fick vi tillbaka våra pass, vi var inte arresterade längre, och kunde fortsätta cykla. Men det hade blivit sen eftermiddag och vi bestämde oss för att stanna en natt till i den lilla byn.

9 augusti: Vi fortsatte in i nationalparken Kibale som har den högsta tätheten av primater i världen. Efter att ha kollat entréavgifter och guidningsavgifter tyckte vi att det skulle bli för dyrt för oss. På detta ställe kunde man även gå en guidad tur för att se de ovanliga schimpanserna, men man var tvungen att betala 50 dollar så det gjorde vi inte. Vi fortsatte på vägen som ledde genom nationalparken ut på andra sidan. Mitt på vägen hörde jag några skrik på avstånd. Jag frågade Ingela om det inte lät som schimpanser. Hon var osäker. En bil passerade och stannade. Ut kommer mannen som hjälpt oss att lösa gårdagens problem. Vi sade att vi trodde oss höra schimpanser och Ingela gjorde en imitation av ljuden vi hört. Det var nog en fågel sade han. Nej sade vi och i samma ögonblick hördes skriken igen. Mannen bekräftade att det var schimpanser. Vi kände att vi hade haft tur. Schimpanser var svåra att få höra eller se på en oguidad tur. Vi kom ut ur skogen och in i ett jordbrukslandskap med mycket bananer och te. Sedan svängde vi av mot en annan del av parken. Ett ställe där Ingela varit 2001 på en tropisk ekologikurs. Där kanske det var tillåtet att gå oguidad. Det var inget ställe för turister utan för forskare och ekologistudenter. När vi kom fram till entrén fick vi reda på att kursen för tillfället varit i en annan nationalpark men att de skulle komma tillbaka på eftermiddagen. I väntan på dem fick vi åka in till campen utan att betala entré för att vänta. Vi ville förvissa oss om att vi kunde få gå i skogen innan vi betalade. Efter ett tag kom den första bilen. Ur den kom kursledarna och ett par av studenterna. De var mycket trevliga och vi pratade med dem över te och citronkaka. De kunde dock inte ge oss besked på om vi kunde få gå i skogen. Det var nu upp till en annan man som skulle komma på kvällen. Efter ett par timmar kom de andra studenterna. Vi pratade lite med dem och blev inbjudna av kursledarna till deras middag. Efter det kom UWA-mannen som skulle besluta om vårat tillstånd att gå i skogen. Ingela kände honom sedan hon var där fyra år tidigare och det blev ett glatt återmöte.

Det var inga problem för oss att få gå i skogen bara vi gick med kursledarna eller studenterna och det var OK för dem. Så då var det problemet löst. Det var redan mörkt. Ingela och jag och några av studenterna gick ut på en nattvandring. Innan vi kommit in i skogen tog studenterna oss till en av stugorna som hade ett lysrör på utsidan under ett överhängande tak. Där satt en potto som kommer dit varje natt. En potto är en nattlevande primat som rör sig långsamt. Den klättrade fram och tillbaka på lysröret och fångade insekterna som drogs till ljuset. Jag fotade. En av studenterna, som var en svensk tjej, räckte fram en gräshoppa. Potton släppte taget med händerna och plockade åt sig gräshoppan hängandes i bakbenen. Jag hittade en nattfjäril på väggen och räckte fram den till potton. Den grep tag om mitt finger med sin varma lilla hand och luktade intresserat på nattfjärilen.Den luktade tydligen inte bra för den ville inte ha den. Sedan fortsatte vi ut i skogen och fick se en galago, en annan nattaktiv primat som är snabbare och hoppar mellan grenar som en ekorre. När vi kom tillbaka till campen stod en av ledarna och plockade insekter från ett uppspänt lakan med en lampa framför. Han sade att en stor del av insektsarterna jag kunde se på lakanet ännu inte var beskrivna av vetenskapen.

10 augusti: På morgonen gick vi upp i hopp om att få gå ut i skogen med studenterna på en apstudie. Först deltog vi i en föreläsning om markattor. Det visade sig dock sedan att studenterna inte alls skulle ut i skogen, de skulle göra en övning på campens gräsmatta. Detta överraskade alla utom den som höll i övningen. De skulle inte ut i skogen förrän på eftermiddagen. Under tiden gick Ingela och jag runt lite och tittade längs skogens kanter. Sedan satte vi oss i forskningsbiblioteket. Jag hittade en intressant bok om nakenråttor som jag läste ett tag. När det var dags att gå ut i skogen hade det börjat regna, det är ju trots allt en regnskog. Under tiden, i hopp om att det skulle sluta regna, tittade vi på en film om Gabon. Efter det hade det slutat regna och alla ville resa till Gabon. Sedan delade studenterna upp sig i grupper och begav sig ut i skogen. Äntligen. Ingela och jag följde en av grupperna. Men de diskuterade hela tiden om var de var på kartan så vi beslöt oss för att gå till en av de andra grupperna. På vägen dit får jag se en hårig klump högt uppe i träden. Den liknade inte riktigt någon apa jag sett tidigare och jag fick mina misstankar om vad det kunde vara. Sedan kunde jag se en stor hand och jag kände mig nästan säker. Sedan visade sig ett öra och jag ropade till Ingela att jag såg en schimpans. Hon kom. Vi tittade på den ett tag och gick sedan för att hämta en av studentgrupperna. Vi skyndade tillbaka. Vi hittade ytterligare tre schimpanser varav en var en hona med en liten unge som satt på låg höjd i ett litet träd. Efter ett tag fortsatte studenterna med sitt grupparbete och Ingela gick tillbaka till campen för att hämta en av ledarna. Jag stod ensam kvar. När Ingela kom tillbaka hade hon fått tag i apföreläsaren som glatt konstaterade att vi hittat schimpanserna. Efter det kom det och gick studenter för att titta på dem.

Plötsligt kom minst sju schimpanser till gåendes på marken och klättrade upp i träden. Samtidigt kom forskare som studerade dem och vi blev ombedda att lämna stället vilket vi också gjorde. Jag var mycket nöjd med skogspromenaden. Många har vistats i denna skog i månader utan att få se schimpanserna. Jag insåg att jag haft stor tur. Strax innan skymningen lämnade vi parken för att slippa betala entré för ytterligare en dag. När vi kom till entrén var det dock stängt och vi kunde inte betala för den tid vi varit där. Vi träffade en man, Moses, som Ingela kände sedan hon var där 2001. Han lät oss tälta i sin trädgård och vi åt middag tillsammans med hans familj. Ingela och jag lagade spagetti med soyafärs medan de lagade matbanan med bönor. Detta delade vi på medan regnet öste ner utanför.

11 augusti: på morgonen tog vi oss tillbaka till entrén och betalade för oss. Kvinnan som jobbade där var tacksam för att vi inte smitit från notan som vi lätt kunnat göra. Sedan cyklade Ingela och jag till Fort Portal där vi nu befinner oss. Vi besökte Internetcafe för att skriva detta mail. Men ett strömavbrott satte stopp för det och jag hann inte med mycket mer än att kolla mina mail och läsa nyheterna i Gefle Dagblad. Under strömavbrottet passade jag på att tvätta mina kläder och fick min pakethållare svetsad och förstärkt. Det billiga hotell vi bodde på var över förväntan. Det fanns toapapper på toan, duschen fungerade och rummet var rent. Dessutom hade vi en 75 Watts lampa i taket. Normalt brukar det vara ljussvaga lampor på de billiga hotellen (som oftast även fungerar som bordeller), ända sedan Etiopien. I Etiopien var det dessutom inte ovanligt att det satt en röd liten glödlampa i taket.

12 augusti: Började dagen efter frukost med att fota de Maraboustorkar som åt från soptippen mitt i centrum av staden. Maraboustorkar är ovanliga ute i naturen men vanliga i städerna. De är imponerande stora fåglar. Sedan tog jag mig till ett Internetcafe för att skriva detta mail och läsa DN. Har suttit här i sex timmar nu och blir nog kvar upp till en timme till för att få med alla uppgifterna till hemsidan.

Imorgon hoppas vi fortsätta våran cykeltur och nästa mål är Semuliki National Park. Det är den enda låglandsregnskogen som finns i Östafrika.