Jag har nu nått Rwandas huvudstad Kigali, som ligger mitt i landet som inte är större än Dalarna. Detta har hänt sedan Fort Portal i Uganda.

13 augusti: Hade tänkt cykla ner till Nationalparken Semuliki denna dag. Men det hade regnat kraftigt under natten och regnade fortfarande på morgonen. Ingela och jag avvaktade och till eftermiddagen slutade det regna och bara enstaka skurar kom. Vi bestämde oss dock för att stanna en natt till i Fort Portal för att ge vägarna tid att torka upp. Annars hade vi fått cykla i röd och hal lera.

14 augusti: Det var fint väder när vi vaknade och vi begav oss iväg norrut efter frukost. Efter någon mil började det gå utför. Vi skulle ta oss från ca 1 500 m ö h ner till 700 m ö h. På våran vänstra sida reste sig Rwenzoribergen. Bakom dessa berg fanns platsen dit vi skulle, nationalparken Semuliki. Vägen slingrade sig ner längs bergssidan av en dal. Vindarna blev sakta varmare och varmare. Vägen var torr. Efter en lång tids bromsande i nedförsbacken bar det upp igen över Rwenzoribergens norra utpost. När vi kom över krönet och fortsatte nedför igen bredde sig ett enormt skogsklätt landskap ut sig nedanför oss. Genom landskapet ormade sig en flod. På andra sidan denna flod låg demokratiska republiken Kongo (fd Zaire). Vägen ringlade sig ner genom höga frodiga skogar med en del apor. Nedanför oss ångade det från ett träsk med heta källor. Vi kom fram tidigt på eftermiddagen. Vi satte upp våra tält vid en campingplats strax utanför nationalparken och cyklade till närmaste by för att äta. På vägen tillbaka såg vi några av de pygméer som bor i området.

15 augusti: Vi gick upp före solen kl 6 på morgonen och cyklade till nationalparkens huvudkontor efter frukost. Där träffade vi mannen som skulle guida oss. När pappersarbetet och entré- och guidningsavgifterna var betalda cyklade vi ca 10 km till början av den stig vi skulle gå. Vi gick in i skogen. Den enda låglandsregnskogen i Östafrika. Det är ett rikligt fågelliv i skogen men det är få fåglar man faktiskt får se. Guiden kunde dock en hel del ljud och berättade för oss vilka fåglar vi hörde. Vi fick dock se en del av skogens specialiteter, arter som bara kan ses där i hela Östafrika. Guiden sade att vi haft mycket tur, speciellt med noshornsfåglarna med sina stora näbbar. Vi såg även en del apor och hörde schimpanser skrika på avstånd. Efter ett tag blev stigen blötare och blötare. Träden omkring oss var döda. Under några hundra meter vadade vi med vatten halvvägs upp till knäna. Vi passerade ett par bananböjda sjöar som en gång i tiden varit delar av floder som en gång runnit där. På eftermiddagen började det regna lite men vi fortsatte ett tag till. Till slut sade guiden att vi var tvungna att vända för att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Regnet tilltog. I snabb takt gick vi tillbaka med huvudena nerböjda och regnet smattrade mot våra regnkläder. När vi kommit ut ur skogen och cyklat tillbaka till campen hade det slutat regna. Ingela och jag passade då på att gå till de heta källorna vi sett från vägen. Det ångade från pölarna och en liten gejser sprutade en konstant vattenstråle ungefär en dryg meter upp i luften. Snart blev det mörkt och vi gick tillbaka till tältet.

16 augusti: På morgonen gick vi till de heta källorna igen innan vår 24-timmars entrébiljett gått ut. Vi hittade andra områden med heta källor som vi inte sett dagen innan. Sedan gick vi en promenad genom skogen och kom ut på vägen som bildade nationalparkens gräns. Skogen längs denna väg var mycket hög med stora grupper av olika apor. Efter det åt vi frukost och gjorde ytterligare en promenad. Denna gång i gränsområdet mellan nationalparken och odlingsmarkerna. Det odlas mycket banan och kakao i detta område men även en del vanilj.

17 augusti: Vi tog en tidig morgonpromenad länds skogsvägen innan vi började cykla tillbaka mot Fort Portal. Trots att vi skulle upp ca 800 altitudmeter gick det relativt lätt. Långsamt cyklade vi uppför och det tog oss mer eller mindre hela den ljusa delen av dagen. När vi nästan var framme började det regna efter en solig dag.

18 augusti: På morgonen började vi cykla söderut längs den högre delen av Rwenzoribergen (Mountains of the Moon) vars toppar når över 5000 meter över havsytan. Efter att ha ätit och handlat mat i Kasese cyklade vi med Queen Elisabeth National Park på vår vänstra sida. En hel del Kob-antiloper rörde sig ute på de gröna grässlätterna. Vi passerade ekvatorn, vilket var femte gången för mig under resans gång. Efter ett tag cyklade vi in i den stora nationalparken men var fortfarande utanför de områden där man måste betala entréavgifter. Innan det blev mörkt svängde vi av ut på gräsfälten och ner mot en sjö. Vi gjorde det när ingen såg det, då vi trodde att de inte skulle rekommendera oss att campa där. Nere vid sjön hittade vi en utmärkt och vacker plats för tältet, alldeles vid sjöstranden. Här och var fanns flodhästar. På natten lös avlägsna blixtar upp tältet men vi slapp regn.

19 augusti: Det regnade på morgonen när vi vaknade men slutade snart. Vi utforskade området runt tältet och längs sjön innan vi fortsatte cykla vid middagstid. Vi cyklade ett par mil till en campingplats på en halvö kallad Mweya. På vägen dit tog vi en lunchpaus vid en krater med en sjö i botten där bufflar gick nere längs stranden. När vi kommit fram och satt upp tältet kom en man fram till oss och frågade om vi ville se leopard. Självklart vill vi se leopard sade vi och fortsatte packa in väskorna i tältet. Vi trodde att han ville sälja en guidad resa. Men mannen förklarade att han visste var det fanns en leopard och det var inte långt bort. Vi kastade in väskorna i tältet så fort vi kunde och gick snabbt iväg med mannen. Efter några hundra meter såg vi en liten samling människor. Mannen vi följde började jämra sig och sade att de skrämt bort leoparden. När vi kom fram visade han oss en gräsplätt bland buskagen där leoparden nyss legat. Jag frågade någon som redan stod där var den hade tagit vägen. Han sade att den hade lagt sig bakom en buske och inte hade setts på ett tag. Han beskrev vilken buske det var och efter ett tag rörde det på sig. Jag kunde se nacken och öronen av leoparden. Vi satte oss ned och väntade. Efter ungefär en halvtimme reste sig leoparden och försvann in i ett annat buskage och vi fick se den i helhet för ett ögonblick. Luckan var stor i gruppen som stod och tittade. Det visade sig att de andra som stod där var holländare ute på en rundtur i Uganda i en specialkonstruerad lastbil, som mer liknade en buss. På kvällen frågade jag dem om Ingela och jag kunde få följa med dem på deras safaritur nästa dag då det inte var tillåtet för oss att åka på safari med cyklarna. Vi fick dock inget svar då deras ledare var sjuk och redan sov.

20 augusti: Vi gick upp i god tid innan gryningen och jag gick för att fråga den holländska reseledaren om vi kunde få följa med på deras safari. Det gick bra. När det började ljusna åkte vi iväg. Ingela och jag hade varsin fönsterplats på vänster sida längst bak i lastbilsbussen. Strax efter vi lämnat campingområdet stannade bilen och jag tyckte mig uppfatta ordet leopard på holländska. Utan att riktigt märka det befann jag mig längst fram i fordonet och tittade. En leopard gick strax framför bilen till den vänstra sidan där den stannade bara några meter från oss och tittade på oss. Sedan gick den långsamt iväg mot buskarna där den sedan försvann. Vi åkte vidare och såg hur stora mörka moln närmade sig. Snart var vi inne i ett ihållande regn och blåsväder. Vi rullade ner plastfönstren på den högra sidan varifrån vinden kom. Vägarna blev lerigare och lerigare. Vi passerade en ensam elefant. Efter ett tag kom vi ut på slätter med lågt grönt gräs. Då fick vi syn på två lejonhonor som barnvaktade åtta lejonungar. De satt i skydd undan regnet vid ett högt buskage. Då och då skakade honorna av sig regnvattnet och ungarna lekte lite. När vi åkt en bit till slutade det att regna och vi besökte en kratersjö där man sysslat med saltutvinning. Under safariresan fick vi se många kob-antiloper, bufflar, flodhästar, vårtsvin och en del andra antiloper. På vägen tillbaka såg vi fyra elefanter. Väl tillbaka blev vi bjudna på lunch av holländarna. Vi åt pasta och tonfisksallad. På eftermiddagen följde Ingela och jag med på en båttur på en naturlig kanal mellan sjöarna Lake Edward och Lake George. Vi fick se flodhästar och bufflar som vältrade sig i vattnet. Krokodiler gled ner i vattnet när vi närmade oss. En hel del fåglar fanns på stränderna. De lokala fiskemännen begav sig iväg på sina små båtar för att återvända i gryningen nästa dag. Innan det blev mörkt cyklade Ingela och jag iväg ut ur campen. När vi närmade oss entrén hörde vi en grupp elefanter på nära håll. Men vi kunde inte se dem då de befann sig i skogen. Det var dock mycket elefantspår som korsade vägen. När vi passerat entrén med några hundra meter slog vi upp tältet i en skog av kaktusliknade Euphorbiaträd. På detta sätt slapp vi betala för ytterligare en dag i nationalparken och ytterligare en natts camping.

21 augusti: Vi fortsatte cykla söderut, fortfarande innanför nationalparkens gränser men utanför de områden man måste betala för. Det var en bred grusväg, men det hindrade inte de lokala minibussarna från att svepa förbi oss med minsta möjliga marginal. Efter ett tag svängde vi av vägen och cyklade i sydvästlig riktning. Vi såg spår från både lejon och leopard. På eftermiddagen kom vi ut ur skogen och det var mer grässlätter med antiloper. Tre elefanter stod i en skogsdunge och betade. Vi stannade och tittade på dem. Efter ett tag började de gå lugnt mot oss. Ungefär 15 meter ifrån oss stannade de och åt några krypande växter. När vi var nöjda med att titta på dem fortsatte vi. Vi gjorde en avstickare från vägen och cyklade in i en liten by där vi kunde gå ner till stranden av Lake Edward en stund. Kvällen närmade sig och vi fortsatte snart för att hitta en tältplats innan det blev mörkt. Vi hittade ett öppet gräsområde med en hel del grunda vattenpölar. Gräset var kortbetat av flodhästar. Där slog vi upp vårat tält. På natten hörde vi hur ett par flodhästar betade och frustade utanför.

22 augusti: Klockan halv fem på morgonen vaknade jag av att några myror gick på min arm och bet mig. Jag anade vad som hänt och tände pannlampan. Mycket riktigt, tältet var fyllt av armémyror, både på insidan och utsidan. Armémyror är aggressiva myror med stora käkar som går omkring i enorma trupper och äter allt de kan komma över. Det var bara att utrymma tältet. Ingela och jag tog ut liggunderlag och sovsäckar, skakade av dem och lade oss att sova resten av natten utanför tältet. När solen gått upp hade myrorna lämnat tältet men de patrullerade fortfarande förbi tältets ingång. Vi packade ihop våra saker och fortsatte cykla. När vi kom fram till en ny entré betalade vi parkavgifterna och frågade om det var OK att cykla längs en av safarirutterna. Mannen sade att det var tillåtet. Lite förvånade över detta fortsatte vi längs safarirutten. Vi var förvånade eftersom det finns lejon i området och då brukar man inte få cykla där. Vi cyklade genom ett lätt kuperat landskap med stora slätter och glesa skogar. Vi såg bl. a stora grupper av bufflar och kob-antiloper. Dock inga lejon. När vi närmade oss campen fick jag syn på ett stort svin som stod och betade ett femtiotal meter bort. Jag stirrade på det ett tag i min kikare för att försöka få en bättre blick av det. Ingela frågade vad jag tittade på. "En stor gris" svarade jag. "Jag trodde det var en buffel" sade Ingela och lyfte sin kikare för att titta på svinet som började försvinna in bakom några buskar. Vi kunde båda dock konstatera att den var mycket större än de vanliga vårtsvinen och hade en annan kraftigare kroppsbyggnad. Vi cyklade fram en bit för att se den bättre. Svinet visade sig bra till slut och vi kunde konstatera att det var en stor hanne av arten jätteskogssvin, som kan väga upp till 275 kg. De gömmer sig normalt i täta skogar och är mycket ovanliga att få se. Sedan kom vi fram till campen och satte upp vårat tält vid en ca 8 meter bred flod där det låg en del flodhästar. På andra sidan floden fanns demokratiska republiken Kongo, lockande nära. Det var fortfarande ett par timmar kvar innan solnedgången så vi tänkte åka ut på en liten cykelsafari innan det blev mörkt. I detta område av Queen Elisabeth National Park finns de berömda trädklättrande lejonen. Vi fick en beskrivning av en guide om var man kunde hitta ett lejon som setts vilande i ett träd. Vi cyklade iväg, fortfarande mycket förvånade över att det var tillåtet. Men bara efter någon halv kilometer kom en bil efter oss. Det var guiden och en annan man. De sade att de gjort ett misstag och att det inte var tillåtet att cykla där, av säkerhetsskäl. Vi fick vända tillbaka och vid huvudkontoret satt parkchefen och beklagade sig. Han sade att guiderna och de andra arbetarna gjort ett misstag som låtit oss åka på cykelsafari i parken, det var inte tillåtet. Vi cyklade tillbaka till campen och gjorde kväll.

23 augusti: På morgonen höll vi till mest omkring campen då det inte var tillåtet att åka på cykelsafari. Vi gick bort till en annan camp där det inte fanns några gäster. Hela tiden fanns Kongo på andra sidan floden. Det lockade mer och mer. Jag var nyfiken på hur det var i Kongo. Till slut bestämde jag mig och gick och hämtade mina badbyxor. Efter att ha konstaterat att inga flodhästar fanns i den direkta närheten försökte jag att gå i floden från den ca en meter höga och branta kanten. Det visade sig dock vara djupt där så jag bestämde mig för att försöka på ett annat ställe. Jag hade sett flodhästarna gå i floden och det verkade inte så djupt då. Jag hittade en plats där flodhästar går upp ur floden. Till en början var det lerig botten men i mitten var det runda gruskorn. Det grumligt bruna vattnet gick upp till midjan på mig. Några steg senare stod jag i Kongo. Jag gick omkring där barfota i några minuter och såg mig omkring. Det var inte så stor skillnad mot Ugandas sida. Jag gick tillbaka genom vattnet och hävde mig upp i Uganda igen. Vi tog oss tillbaka till vårat tält och började packa ihop och åt lunch. Strax innan vi skulle cykla iväg kom några safaribilar tillbaka från morgonens safari. De hade fått se en lejonhona uppe i ett träd som hängde över den allmänna huvudvägen genom parken. Samma väg som vi skulle cykla. När vi närmade oss området där de sett lejonet fann vi massor av lejonspår på vägen, både från vuxna lejon och lejonungar. Omkring oss fanns högt gräs, kanske blev vi iakttagna från gräset. Vi kom fram till trädet där lejonet setts men det var redan borta. Vi såg dock klösspår i en del av träden. Inga antiloper syntes till. Vi fortsatte ut ur nationalparken och stannade till för att äta lite i en liten by. På radion sjöng svenske Robyn. Efter det blev landskapet allt mer bebyggt och kuperat. Plötsligt hörde jag ett ihåligt plåtljud bakom mig. I diket låg en motorcyklist vi precis mött. Jag förstod precis vad som hänt. Som alla andra hade han stirrat på oss. Tydligen kunde han inte kombinera detta med att tita på vägen rakt fram och hamnade i diket. Det verkade dock ha gått bra och han försökte resa sin motorcykel ur diket. På kvällen frågade vi en man längs vägen om det var OK att tälta ute på åkern. Det var det och vi slog upp tältet i närheten av en liten bäck.

24 augusti: Nu bar det mycket uppför mot Nationalparken Bwindi Impenetrable Forest (Bwindis ogenomträngliga skog). Där finns de berömda gorillorna. Varje by vi passerade hade en skylt som berättade om de bidrag de fått genom gorillaturismen. Det var t ex många skolor och vattentankar som blivit byggda med gorillapengar. Efter ett tag kom vi in i skogen. Det är en mycket tät skog med höga träd och trädormbunkar. Vi såg ett par daggmaskar på vägen som var ca en cm breda och ungefär 40 cm långa i outdraget tillstånd. Vi cyklade genom ett mycket vackert område med mycket fåglar och apor. Det fanns dock inga byar och vi blev hungrigare och hungrigare. Vi hade inte mycket mat med oss och fick klara oss med lite bröd med socker på och havregryn i kallvatten. Som högst kom vi upp till ca 2 500 meter över havsytan. Strax innan skymningen kom vi fram till nationalparkens slut och där fanns en entréstation. Vi fick tillåtelse att tälta där och lagade mat tillsammans med vakten.

25 augusti: Skogen var slut och vi cyklade ner genom ett jordbruksområde med många byar. Backen var lång och vi förlorade mycket höjd. På morgonen låg dalen täckt i tät dimma och enstaka träd och hus reste sig ur den. Efter några mil nedför bar det uppåt igen. Även denna gång upp till  2 500 meters höjd och vi cyklade genom en stor mörk bambuskog. I Kisero hittade vi en billig campingplats där vi var de enda gästerna. Det skulle bli våran sista natt i Uganda och vi kunde ta en välbehövlig och varm dusch.

26 augusti: Cyklade de sista kilometrarna till Rwandas gräns. Där växlade vi våra sista 1000 ugandiska shilling, ca 4,50 kr, till Rwandiska franc. En butter man stämplade våra pass som inte behövde visum. Sedan bar det av på nyasfalterade rwandiska vägar. Det var ovant med högertrafik igen. Rwanda är ett mycket tätbefolkat land med 7,6 miljoner invånare på en yta mindre än Dalarna. Detta innebär att mer eller mindre varje kvadratmeter av landet är uppodlad förutom några höga vulkantoppar som är skogsklädda och hyser världen enda bergsgorillor, några hundratal av dem finns i gränsområdet mellan Rwanda, Congo och Uganda. Rwanda kallas även "Pays des Milles Collines" eller landet av tusen kullar. Detta i kombination med odlingarna (mycket te) gör landskapet mycket speciellt, berg efter berg täckta av terassodlingar och byar. Bergen är randiga av terasser. Efter ett tag svängde vi av asfalten och kom in på en dålig grusväg som ledde brant upp mot en vulkan. Jag kände mig dock outtröttlig och det kändes som jag kunde cykla uppför i all evighet utan att bli trött. Åtminstone inte fysiskt. I varje by vi passerade slog fler och fler skrikande och tiggande barn följe med oss. Den enda skillnaden mot Etiopien var att de inte kastade sten. Jag stannade flera gånger och förklarade för barnen att jag inte ville bli förföljd. Detta resulterade dock bara i mer intensiv jakt och ännu högre skrik. Ren mobbing. Tricket var att visa att man inte tyckte om mobben när man passerade en by. Då hjälpte ibland de vuxna oss att stoppa barnen. Till slut kom vi fram till huvudkontoret där Rwandas gorillaturism utgår ifrån. Det var redan stängt för dagen men vi fick tillåtelse av vakterna att tälta bakom kontoret på 2 300 meters höjd. Vi gick ner till marknaden i närmaste byn och köpte lite mat. Väster om oss reste sig fem höga och skogsbeklädda vulkaner.

27 augusti: Gick upp klockan sex på morgonen för att se om jag kunde få en plats i någon av de fem grupperna som skulle besöka gorillorna denna dag.Normalt måste man boka månader i förväg för att få en biljett. Men detta har inte varit möjligt för mig som kommer på cykel och inte visste vilket datum jag skulle komma fram. Det är dock rätt vanligt att folk inte dyker upp och det var en sådan chans jag väntade på. I varje grupp får det vara max 8 turister plus guider. Denna dag gick det dock inte och jag såg på när de andra åkte iväg för att besöka gorillorna. Tog det ganska lugnt under dagen, besökte bla. byn igen. I närheten tränade soldater något som jag tror var tortyrtålighet. De piskade varandra hårt med slanor från buskar. De piskade så hårt att de skrek av smärta. Samtidigt fick de som blev piskade rulla runt på marken eller hoppa som grodor. Jag spenderade en stor del av dagen med att fundera på om jag hade råd att betala 375 amerikanska dollar för att se gorillorna. Problemet var att för bara ett par år sedan hade det kostat 250 dollar men redan nu planerade de att höja priset till 500 dollar. Så om man möjligtvis skulle komma tillbaka någon annan gång så skulle kanske priset handla om tusentals dollar när de testar sina gränser hur mycket pengar de kan suga ur turisterna. På kvällen blev vi bjudna på god mat i en lyxig turistrestaurang. Restaurangen drevs av lokala kvinnor och det var också de som bjöd på maten. De andra turisterna var tvungna att betala för sig.

28 augusti: På natten vaknade jag av att jag mådde lite dålig, men spydde inte. På morgonen hade jag en lätt huvudvärk. Jag lyckades få en plats i en av gorillagrupperna även om det blev en hel del strul från kontorets sida med min transport till utgångsplatsen för vandringen. Till slut hittade jag dock en bil som kunde ta mig dit. Där träffade jag resten av min grupp som totalt bestod av 7 turister från olika länder. Vi gick sakta upp mot en 4 507 meter hög vulkan. Guiden gjorde många stopp för att låta oss vila. Vid varje stopp kände jag mig lite yr och illamående. Hela tiden med huvudvärk. När vi kommit in i den naturliga skogen stannade guiden och pratade i sin comradio på kinyarwanda. Sedan sade han att teamet som spårade gorillorna inte hade lyckats hitta gorillorna denna dag. Om vi ville kunde vi dock fortsätta på egen hand och leta samtidigt som gorillaspårarna letade vidare. Det kunde bli en lång vandring. Vi fortsatte upp genom ibland mycket täta skogar och snår. Vi passerade stora bambuskogar. Efter några timmars vandring träffade vi på gorillaspårarna på ca 3 200 meters höjd. Guiden sade att vi var mycket nära gorillorna nu och vi lämnade våra ryggsäckar där vi stod. Sedan gick vi vidare och snart såg jag hur buskar och bambu rörde sig här och var. Snart fick jag syn på en gorilla som satt i snåren. Guiden tog oss runt några buskar varifrån vi kunde se gorillorna på några meters avstånd. Han rensade undan lite kvistar så vi kunde se och fota dem bättre. Vi såg bla. en fyra dagar gammal unge och ett par tvillingar som lekte i närheten av en stor silverrygg, den stora hannen. Totalt fanns 38 gorillor i denna grupp, vilket är en mycket stor grupp. Men det var bara möjligt att se några få åt gången i den snåriga terrängen. I en timme gick vi runt och tittade på gorillorna och följde dem när de flyttade sig. Kameror smattrade konstant och ofta hördes ljudet av filmrullar som blev återspolade. Vid ett tillfälle kom en gorillahanne nära, han snurrade runt sig själv medan han gick förbi och klappade lätt till vakten, som stod bredvid mig, med baksidan av sin stora hand.Sedan gick vi nedåt igen, tillbaka till bilarna och körde tillbaka till huvudkontoret. De andra grupperna hade för länge sedan kommit tillbaka och redan åkt.Ingela och jag tältade ytterligare en natt där.

29 augusti: Ingela och jag cyklade på morgonen ner på en grovstenig grusväg till närmaste stora stad där vi åt frukost. Därefter var det en fin asfaltväg som ledde hela vägen till huvudstaden Kigali. Vägen tog oss slingrande över några av Rwandas tusen kullar och berg. Landskapet vackert men enformigt. Hela tiden små byar längs vägen med små åkrar. Eukalyptusträd fanns utspridda överallt. Man odlade mycket bananer. Alla berg var täckta av terassodlingar. Efter en hel dags cykling var vi framme. Efter lite irrande i staden hittade vi äntligen det hus vi blivit bjudna till av ett par amerikaner vi träffat ett par dagar tidigare. De hade ett stort hus in en fin trädgård. Vi fick bo i ett av gästrummen. På kvällen kom fler av deras vänner på besök och vi åt middag tillsammans.

30 augusti: Gick runt en del i staden och tillbringade en del tid på internetcafeer. På eftermiddagen såg Ingela och jag filmen "Hotel Rwanda" hemma hos amerikanerna Ken och Misti. Filmen handlar om folkmordet som skedde i Rwanda i april 1994. Under detta folkmord hade Hutuerna bestämt sig för att utrota Tutsierna vilket slutade med att en dryg miljon människor, mest tutsier, brutalt hade dödads. Oftast med machete eller liknande redskap. En miljon människor är en mycket stor del av befolkningen som nu är 7,5 miljoner. Detta betyder att mer eller mindre alla i vuxen ålder är drabbade av detta folkmord på ett eller annat sätt. Ken berättade t ex att hjälpredan som jobbade hos dem (i hushållet där vi bodde) hade förlorat hela sin släkt, hon var den enda överlevande. Jag insåg att alla jag möter på gatorna måste ha hemska minnen, kanske är många av dem t o m massmördare. På kvällen gick Ingela och jag ut med amerikanerna och åt på en restaurang med några av deras vänner.

31 Augusti: Sedan dagen jag besökte gorillorna har jag mått bättre men fortfarande haft en lätt huvudvärk. Symptomen påminde en del om malaria så jag tog mig till en klinik där de tog ett blodprov för ca 12 kr. Sedan sade de att jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen för att få resultatet.Tiden däremellan spenderade jag mest framför en dator på ett internetcafe. När jag kom tillbaka till kliniken fick jag ett kuvert med testresultatet. Negativt. Vilket dock inte bevisar att jag inte har malaria, det är större chans att upptäcka malarian om man gör testet när man har feber, vilket jag inte hade. På kvällen åkte Ingela och jag med amerikanerna till några av deras vänner. Vi åt lite mat och tittade på en film, Lost in Translation.

1 september: Ingela och jag tog oss till Tanzanias och Burundis ambassader. Det tog ett tag att hitta dit eftersom båda nyligen hade flyttat. På den burundiska ambassaden frågade vi om säkerhetsläget i landet. Det verkade relativt stabilt så vi ansökte om visum som kostade 40 dollar. Vi skulle komma tillbaka för att hämta våra visum nästa dag. Efter det åkte vi till Kisosi memorial site. Ett museum till minnet av folkmordet i Rwanda. Där fanns elva massgravar med ungefär hundra lik i varje grav.Dessutom fanns ett mycket välgjort och genomtänkt museum med information och filmer om det som hänt.På kvällen satt vi hemma hos amerikanerna och tittade på film med dem, Kill Bill 1. När filmen var slut var de andra trötta och gick och lade sig att sova. Jag satt ensam kvar och tittade på Kill Bill 2.

2 september: Vi tog farväl av amerikanerna och begav oss till stadens centrum. Ingela hämtade våra pass med de nya burundiska visumen medan jag spenderade en del tid på ett internetcafe. Efter lunch i staden begav vi oss söderut till Gitarama. Landskapet var som vanligt kuperat och uppodlat.

3 september: Vi gick upp tidigt på morgonen för att cykla vidare. Backarna var inte lika branta längre och det var mer nedförsbackar än uppför. Det gick snabbt och tidigt på eftermiddagen var vi framme i Butare. Där letade vi reda på Röda Korsets lokal för att besöka en vän vi träffat första dagen i Rwanda. Han var inte där men kom snart och hämtade oss. Han är en schweizisk man som jobbar för röda korset. Vi åkte till hans hus som låg i närheten. Där väntade en soppa på oss som vi åt i den fina trädgården. Senare åkte vi till en utställning i staden som var mer som en marknad, På kvällen åt vi middag tillsammans med andra människor ur röda korsets personal. Senare tittade vi på en film, The Final Cut med Robbie Williams.

4 september: Ingela och jag besökte stadens museum på förmiddagen. Det handlade inte om folkmordet utan mer om geografin och levnadssätten i Rwanda genom tiderna. Efter det har det varit en lugn dag och jag har kunnat skriva klart detta dagboksinlägg.

Snart fortsätter vi mot Burundi...