Efter att ha kommit ut till Tanzanias kust och tillbringat en del tid på öarna därutanför har jag nu kommit tillbaka till fastlandet och befinner mig nu i Dar Es Salaam, Tanzanias största stad. Detta här hänt sedan Arusha: 

13 oktober: På förmiddagen cyklade Ingela och jag ut till en gård en bit utanför staden Arusha. Där bodde ett holländskt par jag träffat och blivit inbjuden till i Arusha. De hade ett fint hus med swimmingpool och en stor trädgård. De hade tre små pojkar, varav två var tvillingar, och en hund. Så det var alltid något som hände. Ingela och jag tog en promenad i området mitt på dagen. Där fanns utspridda villor och en del små odlingsmarker mellan skogsområdena. Uppe i träden fanns två sorters apor, blå markattor och guerezor. Vi blev bjudna på god mat av de holländska paret och stannade där för natten. 

14 oktober: På morgonen hade vi inte allt för bråttom att komma iväg. Vi började cykla sent på förmiddagen. Vi cyklade upp på en grusväg i riktning mot nationalparken Arusha i hopp om att få cykla igenom den. Ingela hade sagt att det skulle gå om man höll sig till den allmänna vägen, det hade hon gjort några år tidigare. När vi kom fram till entrén förlorade vi dock våra förhoppningar, de ville nu ha 20 dollar var av oss bara för att korsa nationalparken. Det tyckte vi inte att vi hade råd med så det vara bara att vända om och cykla tillbaka igen. När vi kom ner till asfalten igen gick det snabbt att komma till staden Moshi som ligger vid foten av Kilimanjaro (5896 m ö h). Berget täcktes dock av moln och kunde inte ses. I Moshi träffade vi en kines som cyklat dit från Europa. Vi pratade om cykling genom olika länder. Han var dock inte så intresserad att stanna och se på saker i länderna han passerade utan ville bara ta sig till Kapstaden så fort som möjligt. Som vanligt med långfärdscyklister i Afrika kom korsningen genom öknen i Sudan på tal. Det visade sig att han tagit tåget den sträcka som tagit mig sju dagar att cykla. Han hade blivit rekommenderad att inte cykla denna sträcka. De nämnde dock att det fanns en cyklist som för ett tag sedan "bara kom och cyklade igenom" öknen. Jag funderade då om det var mig de hade syftat på då jag inte har hört talas om någon annan som cyklat denna sträcka. Efter att ha pratat med kinesen gick vi tillbaka till hotellet och somnade till minareternas bönesång. 

15 oktober: På morgonen uträttade vi en del ärenden i staden innan vi fortsatte. Till våran glädje var hela Kilimanjaros snöklädda topp fri från moln. Det är ett imponerande berg som reser sig 5000 meter högre än sin närmaste omgivning. På väg ut ur staden hade vi berget på våran vänstra sida snett bakom oss. Sakta steg molnen från dess bas högre och högre och slukade berget som en amöba som slukar sitt byte genom att kränga sin kropp över det. Kilimanjaros topp lyckades dock kämpa ett tag och hålla sig över molnen innan den försvann. När vi kommit ut en bit från staden fick vi se en vanlig syn denna tid i Tanzania. En valkampanj. De går normalt ut på att en pick-up bil kör omkring från by till by och spelar hög rytmisk musik. På flaket trängdes, sjöng och dansade människor, mest kvinnor, klädda i partiets färger. Normalt gult och grönt eftersom det var ovanligt att se kampanjer från andra partier än det regerande. Ibland stannade bilen och folket bakpå klev av och dansade och sjöng till musiken med lokalbefolkningen. Sedan fortsatte de till nästa by. Mitt på dagen kom vi ikapp kinesen som startat tidigare än oss. Efter att ha cyklat tillsammans ett tag fortsatte Ingela och jag förbi honom. På våran vänstra sida hade vi vackra berg och på våran högra sida Masaiistäppen. Efter ett tag stannade vi på ett litet kafé för fika. Snart kom kinesen in och gjorde oss sällskap. Sedan cyklade vi tillsammans till den lilla byn Same. Där tog vi tre in på ett hotell tillsammans. 

16 oktober: Eftersom kinesen skulle cykla längs asfalten raka vägen söderut och Ingela och jag ville cykla en grusig omväg längs en nationalparks gränser skildes vi åt på morgonen. Vi cyklade på östra sidan om Parebergen och hade en savann på våran vänstra sida i nationalparken. Många av fåglarna vi såg var arter jag inte sett sedan södra Etiopien och norra Kenya. Arter som lever i den sk. somaliska regionen. När vi passerat nationalparken blev det tätare mellan byarna vilket gjorde det lite svårare att hitta en bra tältplats. Till slut fick en gammal agaveodling duga. Agaven odlas för sina fibrers skull som används vid reptillverkning. 

17 oktober: Efter några mils morgoncykling på grusvägen kom vi ut till asfalten igen. Det var motvind. Det blev mest cyklat denna dag och efter mer än 11 mil kom vi fram till byn Korogwe där vi hittade ett fint men billigt hotell. 

18 oktober: Jag ville ta mig ut till öarna Pemba och Zanzibar utanför Tanzanias kust. Ingela har redan varit där och var mer intresserad av att se andra områden. Pga. detta cyklade vi skilda vägar på morgonen. Ingela fortsatte söderut längs asfalten medan jag cyklade österut på en grusväg upp mellan Usumbarabergen. Jag cyklade genom byar och odlingslandskap. På eftermiddagen när jag lagt bergen bakom mig hade jag kommit ner till ca 400 meter över havet. Luften var fuktig pga. närheten till havet. Sedan jag kom till Etiopien, sex och en halv månad tidigare, hade jag bara fåtalet gånger befunnit mig på en altitud lägre än 1000 meter och oftast över 1500 meter. Jag hade tänkt tälta på kvällen men byarna avlöste varandra och till slut tog jag in på hotell i Maramba. Det började regna strax efter det. 

19 oktober: Det regnade när jag vaknade vilket gjorde att jag inte hade bråttom ur sängen. Strax efter tio på förmiddagen började jag cykla medan det var uppehåll. Men till och från regnade det fram till mitt på dagen. Vägen blev lerig. I landskapet kom fler och fler kokospalmer som visade havets närhet. Någon mil innan den större hamnstaden Tanga fick jag sällskap av tre andra cyklister. De var lärare i byarna utanför staden och var nu på väg hem. När vi kom in i Tanga hjälpte de mig att hitta ett billigt ställe att bo på. Efter att ha duschat tog jag mig ner till hamnen för att ta reda på vilka möjligheter det fanns att ta sig ut till ön Pemba. Vid grinden till hamnområdet blev jag stoppad av en vakt. Jag fick reda på att den enda färjan som går till Pemba hade gått dagen innan och bara gick en dag i veckan. Jag frågade om det inte gick några fraktbåtar ut dit. Det gjorde det men jag som turist var inte tillåten att åka med dem o! m jag inte hade ett speciellt tillstånd från immigrationsverket. Jag bestämde mig för att gå dit på morgonen dagen efter. Spenderade resten av dagen med att uträtta en del ärenden innan det blev natt. 

20 oktober: Det regnade lite på förmiddagen när jag tog mig till immigrationsverket. Där fick jag reda på att det var olagligt för turister att åka med fraktbåtarna. Jag sade att jag inte ville vänta en vecka på färjan, att det var för dyrt för mig att flyga och att jag hade hört att det gick att få ett specialtillstånd. De sade att det var möjligt men eftersom det var olagligt borde någon få en drink för besväret. Sedan undrade de om jag förstått vad de menade och jag svarade ja, trots att jag inte tycker om att muta. När en man skrivit tillståndet på ett papper gav jag honom 1000 tanzaniska shilling, vilket skulle räcka till en öl, men det syntes att mannen ville ha mer. Det fick han inte och jag cyklade ner till hamnen igen för att kolla när båtarna skulle gå. Jag blev stoppad av en ny vakt vid grinden. När jag visade honom tillståndet blev jag visad till tre andra personer. De tittade länge på mitt pass och tillståndet. Sedan sade de att jag skulle komma tillbaka nästa vecka då färjan skulle gå. Jag sade att jag hade tillstånd att åka med fraktbåtarna och pekade på papperet. De svarade att det inte avgick några sådana och sade återigen att jag skulle vänta på färjan. Jag visste att fraktbåtarna gick varje dag. De tittade lite mer på passet utan att visa intresse för det. Det var uppenbart att de väntade på en muta de också. Då ryckte jag tillbaka mitt pass och tillståndet och cyklade in i området. De ropade bakom mig att jag skulle komma tillbaka men var för lata för att komma efter mig. Efter ett tag hittade jag en liten segelbåt som skulle ut till Pemba samma kväll. De accepterade att ta mig med och vi gjorde upp om pris och när vi skulle åka. Jag lämnade hamnområdet och cyklade tillbaka till hotellet och började packa och passade även på att tvätta den leriga cykeln. Klockan halv sex på eftermiddagen kom jag tillbaka till hamnen. Denna gången stannade jag inte hos vakterna, jag cyklade förbi dem utan att titta på dem. Ingen kom efter mig. När jag kom till båten var den fylld av säckar med lök, potatis ris, tomater och lite annat. De undrade om jag haft några problem med vakterna och jag svarade nej. De tyckte ändå att det var bäst för mig att gömma mig i fören bakom löksäckarna tills vi seglat iväg. Längst fram i fören satt också tre tuppar som var fastbundna i ankaret. De var nog glada så länge vi inte behövde kasta ankar. Närmare klockan sju på kvällen hade solen gått ner och muslimerna kunde börja äta. Det var ramadan, fastemånaden, då muslimerna varken får äta eller dricka så länge solen är uppe. Jag blev bjuden på söt spagetti och ris med filmjölk (eller liknande) som sås. Vi stod fortfarande kvar i hamn. Det blev senare och senare och då och då somnade jag uppe på löksäckarna. 

21 oktober: Efter klockan två på natten hissade vi segel och lämnade hamnen. Det krävdes fem av oss för att orka hissa upp den tunga bommen med seglet på. Vinden var svag och det gick sakta framåt. Jag försökte sova uppe på säckarna men blev ofta väckt av olika anledningar, t ex strilande regn. När gryningen kom hade vi lämnat molnen bakom oss, de höll sig nära fastlandet. Det var nästan vindstilla så vi tog ner seglet och startade en liten utombordare. Båten var ungefär tio meter lång och fem meter bred och gjord av trä. Masten bestod av en lite krokig trädstam och på den hängde ett triangulärt segel på en bom. Det gick fortfarande sakta framåt. På eftermiddagen kunde vi se Pemba och vi hissade seglet igen för att hjälpa motorn. Efter ett tag stötte vi på en fiskare som satt i en liten kanot med pontoner. Kanoten var urkarvad ur en mangoträdstam. Vi tog upp fiskaren i båten och band hans kanot efter oss. Det visa! de sig att han blivit utdragen av en stor fisk och inte kunde ta sig tillbaka till ön. Han hade spenderat tre dygn ute på havet. Eftersom det var ramadan fick han normalt varken äta eller dricka denna tid på dygnet. Men i dessa fall får man göra undantag. Vi gav honom vatten att dricka. Problemet var bara att de andra på båten också var muslimer och hade inte planerat att äta och de hade därför ingen mat med sig. De gav honom dock några tomater från lasten. Jag kunde också bidra med lite bröd från min packning. När vi närmade oss hamnen i Wete på Pemba såg jag en grupp delfiner som simmade en bit bort. När jag kom iland var klockan redan fyra på eftermiddagen. Jag försökte hitta ett hotell att bo på men det allra billigaste jag kunde hitta var för 7 dollar efter hård prutning. På fastlandet brukade jag hitta hotell för en och en halv till tre dollar. Jag bestämde mig för att cykla ut ur staden och tälta istället. Men utanför staden var det inte lätt att hitta en ostörd tältplats. Byarna satt ihop eller hade bara en smal bananodling mellan sig. När det blivit riktigt mörkt blev det ännu svårare att hitta en bra tältplats. Över mig flög Pembas flyghundar, en art som bara finna på denna ö. Till slut nöjde jag mig med att sätta upp tältet i en bananplantage men räknade med att bli hittad på morgonen. När jag lös in bland bananplantorna med min pannlampa såg jag ögon som sken tillbaka och tittade på mig. Det var galagoer (bushbabies), en slags kaninstora halvapor. 

22 oktober: När jag åt frukost utanför tältet på morgonen gick en del lokalbor förbi. Jag vinkade och hälsade och de svarade glatt utan att göra för stor sak av att jag tältat där. Efter att ha cyklat vidare några kilometer kom jag in i en hög regnskog som var ett reservat, "Ngezi Forest". Skogen var inte så stor så jag ledde cykeln genom den för så se så mycket som möjligt. Dessutom var vägen sandig och delvis svårcyklad. När jag kom ut ur skogen var jag nära öns norra udde och fortsatte cykla norrut. Jag så en skylt som sade "Manta Reef Lodge" och tänkte att det borde finnas en strand där. Jag cyklade längs stigarna och kom fram till en turistanläggning med fina hyddor att bo i. Efter att ha pratat lite med personalen och blivit bjuden på en andra frukost undrade jag hur mycket det kostade att bo där. Priset var 160 resp. 240 dollar per natt för de olika hyddorna. Jag undrade om jag kunde få slå upp mitt tält någonstans. De förstod att jag inte hade så stor budget och efter lite rådfrågande sade de att jag inte fick tälta där men att jag kunde få bo gratis i en av hyddorna för 160 dollar. Efter att ha flyttat in i hyddan tog jag min mask och snorkel, lånade ett par simfenor och gick ner till den fina vita sandstranden. Därifrån gick jag ut i det omkring 30 grader varma vattnet och tog en lång snorklingsimtur. Snorklingen var mycket bra och jag såg massor av färgglada fiskar. Dessutom såg jag en flock hägerpipare (fåglar) som flög strax ovanför mig när jag tittade upp ur vattnet. Vid en promenad längs stranden såg jag en hel del vadarfåglar som kommit från Europa för att övervintra, kanske en del var från Sverige. Jag såg bl a småspov, spovsnäppa, roskarl, sandlöpare, ökenpipare och större strandpipare. Stranden själv var full av olika krabbor. På kvällen blev jag bjuden på mycket god middagsbuffe med bl a kalmar (bläckfisk), krabbklor och mycket annat. 

23 oktober: Efter en stor frukost begav jag mig ut på en ny lång snorklingsrunda bland korallreven. Det gällde att snorkla medan det var lågvatten då det blev ungefär tre meter djupare under högvatten. När jag gick tillbaka på stranden och stampade i den våta sanden bildades ett sjungande ljud som transporterades längs stranden, påminnande som is på en sjö som kan ge ifrån sig sjungande toner under de rätta förhållandena. Efter en mycket god lunch begav jag mig iväg på cykeln igen, det var sent på eftermiddagen. Jag cyklade tillbaka till Ngeziskogen och slog upp tältet precis på gränsen mellan skogen och en plantage. När det blivit mörkt hördes många ljud från skogen. Bla. de hesa, gälla skratten från galagoerna. Dessutom hördes enkla visslande toner från något jag gissade kom från en uggla (Pemba Scops Owl) som än endemisk för ön, dvs enda stället den finns på i världen. Genom att vissla försökte jag att härma ljudet men det var lite för djupt för att jag skulle lyckas. Jag försökte genom att blåsa i mina kupade sammanfogade händer och fick till slut fram ljudet. Snart kom en av ugglorna fram och satte sig i närmaste trädet. Det var den endemiska ugglan. 

24 oktober: Jag fortsatte söderut på den östra sidan av ön och passerade många banan- och kokospalmsplantager. På vägkanterna i byarna låg färska kryddnejlikor och torkade på mattor av sammanvävda palmblad. Pemba tillsammans med Zanzibar har en gång varit de största exportörerna av kryddnejlika. Den väldoftande kryddan man blev tvingad att stoppa i apelsiner i skolan vid juletid. Mitt på dagen kom jag ner till Cake Chake, största staden på ön. Där besökte jag dykcentrat Swahili Divers som även var ett hotell. Jag tänkte fråga en del om eventuell dykning men de som hade hand om det var ute och dök för tillfället. Medan jag väntade på dem träffade jag en FN-rådgivare från Sydafrika och en kvinnlig rysk doktor. Jag slogs över att det fanns mycket få turister på ön. Många västerlänningar jag såg var valövervakare som var där för att kontrollera det kommande valet. Valet var även orsaken till att det fanns så få turister på plats. De senaste två valen hade urartat i upplopp och tjugotalet dödade på Zanzibar och Pemba. Många västerlänningar som jobbade där planerade att lämna landet under och efter valet. På eftermiddagen dök dykarna upp och jag bestämde mig för att göra två dyk med dem nästa dag. På kvällen träffade jag, Phillip Wearne, en brittisk man som producerade dokumentärer åt bla. BBC och Discovery. Han hade bland mycket annat gjort en dokumentär om Estonia efter den sjunkit. 

25 oktober: Efter frukost på hotellet åkte vi iväg för att dyka. Det regnade lite under båtturen men  det blev uppehåll under resten av dagen. Det blev två mycket lyckade dyk med många nya organismer jag inte sett förr. Stjärnorna under dyken var (för mig) några nakensnäckor och plattmaskar. Det kanske inte låter så spännande men färgerna och formerna de har är minst sagt spektakulära. Lindas plattmask t ex är kolsvart med oranga utdragna fläckar på rycken som övergår i ljusblått ner mot sidorna. Nakensnäckorna har olika färger och två horn i fram och en buske av gälar på ryggen. Mellan dyken åt vi lunch på en vit sandstrand. 

26 oktober: Efter frukost fick jag en påse med mat med mig från Swahili Divers som jag kunde äta till lunch. Sedan fortsatte jag söderut men snart började det att ösregna och jag ställde mig under ett mangoträd för att vänta ut regnet. När jag hade stått där ett tag utan att regnet avtagit fortsatte jag att cykla ändå. det var ju asfalt och blev inte lerigt. Efter ett tag slutade det att regna. Jag svängde av västerut på en grusväg mot Wambaa. Jag visste att det skulle finnas en lodge där och gissade att det även skulle finnas en fin strand där också. Vägen kantades av plantager med kryddnejliketräd. Efter ett tag började det regna igen och vägen blev lerigare och lerigare. Efter ett tag kunde jag bara leda cykeln och då och då blev jag tvungen att stanna för att ta bort leran kring hjulen för att få dem att rulla igen. Mot slutet kom jag in på en stig där inga bilar åker och snart var jag ute på stranden mellan mangroveskogarna som gick ut i vattnet. Jag gick längs stranden till lodgen, Fundu Lagoon, för att fråga om det var OK att tälta där. De var lite förvånade att jag kommit dit landvägen då alla gäster kommer med båt. Jag fick prata med föreståndaren och hon sade att det var OK att tälta där och att jag kunde duscha av mig på deras lodge. Jag var lerig och blöt. Efter det blev jag bjuden på kaffe och senare även lunch, vilket innebar förrätt, huvudrätt och efterrätt av högsta klass. Detta är en logde som kostar mellan 500 och 1000 dollar per natt. Efteråt lärde jag känna en del av gästerna på den fullbokade lodgen och innan dagen var slut blev jag inbjuden att sova en natt på balkongen utanför en av hyddorna ovanför verandan med pool. Det var ett brittiskt par som bjöd in mig. Tyvärr var snorklingen utanför stranden inte så bra så det blev inget snorklande för mig. Man var tvungen att åka ut med båt för att komma till de bra ställena. På kvällen blev jag bjuden på en utsökt buffé och åt den tillsammans med britterna. På natten ville inte myggorna lämna mig ifred vilket till slut ledde till att jag slog upp mitt tält uppe på balkongen. 

27 oktober: Nu var det fina vädret tillbaka igen och det blev en lugna dag på lodgen med god mat och lite simning i det varma vattnet. Jag lärde känna fler av gästerna och de var mycket intresserade av min cykeltur. Många av gästerna var där på smekmånad. Jag flyttade ner mitt tält till stranden där jag somnade till vågornas brus. 

28 oktober: Ytterligare en lugn dag med god mat. Förutom att simma passade jag på att tvätta cykeln som var täckt av ingrodd lera och bytte bromsklossar. Efter att ha pratat en del med gästerna var det dags att ge sig av. Föreståndaren hade sadgt att färjorna till Zanzibar skulle upphöra under dagarna närmast valet och att den sista skulle gå dagen efter denna. Men eftermiddagen var redan sen och jag kom inte långt. Jag slog upp tältet och kokade lite spagetti i skogen bara någon kilometer från lodgen. 

29 oktober: På morgonen var tältet blött av dagg men vägen som varit så lerig när jag kom var nu torr, hård och lätt att cykla på. Efter en dryg mil kom jag ut på asfalten igen och kom snart fram till Mkoani där färjorna avgår från. Jag fick dock reda på att det inte skulle gå någon färja denna dag och att nästa färja skulle gå om fyra eller kanske tre dagar. Jag åkte upp på en kulle till Jiondeni Guest House där jag stannade för natten som ende gäst. På kvällen gick jag ut i staden för att äta. Eftersom det är ramadan är inga restauranger öppna under dagtid och det är svårt att få tag i annat än lite frukt och kanske bröd. Men på kvällen fylldes staden med liv och folk kom ut ur sina hus, det ångade från friteringspannorna i gatuköken. Allting lagades som vanligt över glödande kol. Jag åt en tanzanisk specialitet, chips mayai, friterade strips instekta i ett par ägg. 

30 oktober: I väntan på att nästa färja skulle gå hyrde jag mig ett par simfenor från hotellet och cyklade iväg mot sydöstra delen av ön. Det var valdag och här och var såg jag kör, av folk som ville rösta, som ledde in i trähyddor. Jag hade bestämt mig att ta mig ut till den lilla ön Kiweni strax utanför Pemba. Men eftersom det var valdag ville ingen jobba och det var svårt att hitta en båt som kunde ta mig de ca 70 metrarna över till ön, inte utan att begära 20 - 30 gånger normalpriserna. Små segelbåtar passerade genom sundet och till slut lyckades jag vinka in en som tog mig över för ca 14 kr. Segelbåten var urgröpt ur ett mangoträd och var mycket smal, ca 30 cm. När jag lyfte i cykeln i båten var den så smal att cykeln stod med tramporna vilande på varsin kant av båten. Själv såte jag mig längst fram i båten och höll i cykeln. Vi stakade oss ut i vattnet med en lång stör. Båten var så nedtyngd av mig och cykeln att ett hål hamnade under vattnet som började läcka in. Jag hoppades att vi skulle hinna över innan båten sjönk. Vi kom fram med ganska god marginal. Väl på land började jag cykla mot andra sidan av ön. Men stigarna var mycket smala och ojämna och jag fick gå mycket. Jag gissar att ingen på ön äger en cykel. Snart kom jag in i ett stenigare område. Jag insåg att det var fossilerad korall. Det blev snart mycket besvärligt att ta sig fram med cykeln. Det var trånga passager mellan stenarna och ofta fick jag bära hela cykeln och fick sig en törn då och då. Till slut satte jag mig ner och undrade om det var värt att fortsätta. Efter ett tag bestämde jag mig för att plocka av väskorna och bära dem separat. Tre gånger fick jag gå fram och tillbaka för att få med mig alla väskorna och cykeln. Stigen blev lättare att leda cykeln på igen och efter ett tag kom jag fram till en fin ödslig vit u-formad strand i en vik. Det skulle bli det perfekta stället att tält! a på. Innan jag slog upp mitt tält åt jag lunch på platsen. Genom buskarna och träden tyckte jag mig ana en byggnad en bit bort. Snart kom en man med en röd papegojfisk i handen som han fjällade med en kniv. Runt halsen hängde en radio som dinglade mot magen. Han undrade om jag tänkt spendera natten där och jag svarade tveksamt ja. Han sade att det var inga problem och bad mig följa honom. När vi kom till byggnaden såg jag att det fanns fler byggnader. Det började likna en turistanläggning med flera hus att bo i. Men efter ett tag insåg jag att den nog inte längre var i bruk. Han öppnade ett hus åt mig och sade att jag kunde sova där, rummet var fullt av sängar och bråte.Jag sade att jag hellre tältade och han visade mig en plats vid stranden som blev mycket bra att slå upp tältet på. När tältet var uppe stack jag iväg på en lång snorklingsrunda i viken. På kvällen när solen gått ner kom han med en del av fisken och lite ris till mig. Senare kom en man till tältet och grymtade till. Nästan det enda ordet som vi gemensamt kunde var "security" och jag förstod att han gett sig själv i uppdrag att vakta mig. Detta var en plats där jag kände att en vakt var nog en av de yrkesgrupper som minst behövdes, men om han ville vakta mig så fick han väl det. När jag gick in i tältet för att sova gick han därifrån. Jag hade svårt att somna. När jag väl somnat vaknade jag någon gång mitt i natten av att jag hörde grymtningen igen och ordet "security". Han ville bara göra det tydligt att han fortfarande vaktade och beskyddade mig. 

31 oktober: På morgonen såg jag på hur lokala fiskare grävde stora gropar för hand i sanden. De letade havsborstmaskar. Sedan gick de ut till revet som skyddade viken från havet och använde maskarna som agn när de metade. Jag spenderad förmiddagen snorklandes men eftersom det var lågvatten var det lite för grunt på många ställen. Det var så långgrunt att hundratals (kanske mer än en kilometer) meter av botten ut mot havet exponeras för luften under lågvattenperioden. Efter en spagettilunch packade jag cykeln och tog mig tillbaka samma väg som jag kommit dagen tidigare. När jag kom till det steniga partiet packade jag av väskorna och bar dem separat över det svåra området. Jag gick i etapper. Tre gånger fram och tillbaka gick jag för att få med mig allt. Varje etapp var ca 30 meter lång. Efter ungefär en handfull etapper hade jag kommit förbi det svåra området och jag var blöt av svett. Jag fortsatte längs den smala stigen som var kantad av torra buskar rom rev mina ben blodiga. När jag kom till byn som låg vid båtarna fyllde jag på min vattenflaska ur brunnen. Det smakade dock salt och lite unket men var drickbart. Det var lättare att hitta en båt som kunde ta mig tillbaka till Pembas huvudö. Men den första båten jag lyfte upp cykeln i började läcka för mycket vatten så vi valde en annan båt. Även den läckte in vatten, när vi satt oss ombord, men inte lika mycket. Medan en pojke stakade oss över hoppades jag att han skulle skynda sig för att båten inte skulle sjunka. När vi närmade oss den andra stranden var det bara några centimeter kvar innan vattnet skulle börja välla in över kanten. Jag tänkte på all den packning jag hade på cykeln som jag inte ville bada med i havsvatten. Som tur var hann vi över innan båten sjönk. Jag cyklade tillbaka till Mkoani och tog in samma hotell som jag bott på tidigare. 

1 november: När jag vaknade på morgonen och tittade ut såg jag att färjan hade kommit till hamnen under natten. Efter frukost cyklade jag ner till hamnen för att köpa biljett men de sade att jag skulle komma tillbaka ett par timmar senare. Ett par timmar senare var jag tillbaka och blev ombedd att komma tillbaka vid tvåtiden på eftermiddagen. Vid tvåtiden var jag tillbaka och kunde äntligen köpa biljetten till färjan som skulle avgå klockan tio på kvällen. Det regerande partiet, CCM, hade vunnit valet. Troligtvis genom valfusk enligt många källor. Oppositionspartiet hade sitt starkaste fäste på Pemba. En polishelikopter flög in i staden och försvann efter någon timme iväg igen. Senare fick jag reda på att det funnits tre skadade poliser ombord som skadats under protester mot valresultatet. Tydligen fanns fler skadade och en människa hade dödats, i Wete, längre norrut på ön. På kvällen befann jag mig på färjan som inte avgick förrän halv tolv på natten. Jag satt på ett tjockt, hoprullat och slitet rep uppe på däck bredvid min cykel. Båtens kölvatten gav ifrån sig ett svagt grönt ljus, det var mareld. Jag läste till kl 3 på natten. 

2 november: När jag vaknade var det ljust men solen hade ännu inte riktigt gått upp. När jag tittade över relingen såg jag att vi redan var framme. Jag fick syn på Stonetown som inte liknade någon annan stad jag sett i Afrika. Stora pompösa gamla byggnader bildade en fasad mot havet. De flesta var ursprungligen vita men många var gråa av smuts. När jag tagit mig i land stannade jag inte så länge i staden utan fortsatte inåt öns centrala delar mot dess östra sida. Zanzibar var mycket plattare än Pemba. Ungefär halvvägs över ön passerade jag genom Jozani-skogen. Där såg jag Zanzibars röda colobusapa. En art som bara finns på denna ö och varav de flesta individer finns i denna lilla skog. Det är en långarmad och smal rödaktig apa med ett mörkt ansikte omringat av vitt tufsigt hår som får dem att se lite galna ut. Sedan fortsatte jag till byn Paje på öns östkust. Där besökte jag ett dykcenter på stranden men de var ute och dök. Jag blev visat till ett annat dykcenter som låg en bit bort längs stranden. Efter att ha lett min cykel ungefär en kilometer på den vita stranden kom jag fram till en lodge strax innan dykcentrat. När jag pratat med masaierna som jobbade där fick jag veta att stället, Pajendame Village, var ägt av svenskarna Jan och Lisbeth. Jag träffade flera gäster på lodgen som var från Sverige. Jan och Lisbeth tog emot mig med öppna armar och tyckte att det var självklart att jag skulle få bo där gratis eftersom jag kom med cykel från Norge. Dessutom var det lågsäsong och de hade en del tomma rum. Jag flyttade in i ett fint rum med stor säng och badrum med dusch. på kvällen fick jag en mycket god middag med efterrätt. 

3 november: Det blev en lugn och avslappnad dag vid stranden med god mat. Jag stack ut på en längre snorklingtur under dagen. Jag gick ut när det var lågvatten och fick kämpa mot strömmen, när tidvattnet kom in, för att komma ut mot revet. När jag till slut vände om var det bara att glida med strömmen. När jag kom tillbaka närmare stranden var det två till tre meter djupt där jag hade gatt för ett par timmar sedan. 

4 november: På förmiddagen åkte jag ut i en liten båt tillsammans med ett par från Falun och "Mr Snorkeller". Vi skulle till ett ställe med en del koraller och fina fiskar. Medan vi snorklade blev det grundare och grundare och till slut bestämde vi oss för att åka tillbaka. Det kom några regnstänk under dagen och var för det mesta mulet. 

5 november: Efter en fyllande frukost cyklade jag tillbaka samma väg som jag kommit några dagar tidigare. Jag hade medvind, något som jag sällan haft under mina fem månader i Östafrika. När jag kom till skogen med colobusaporna stannade jag där och tog en guidad runda för att besöka aporna och se den speciella skogen som dominerades av röd mahogny. Vi kom mycket nära aporna och jag kunde t o m nudda vid svansen på en av dem utan att den reagerade. Det märktes att de vara vana vid människors närhet trots att de var vilda djur. Många honor hade diande ungar. När jag kom tillbaka till Stonetown lyckades jag hitta ett relativt billigt hotel mitt inne bland de trånga gränderna. Sedan tog jag en promenad i staden. Jag hade hört det förut och kunde inte annat än hålla med - staden var som en labyrint. Smala gränder korsade varandra i alla möjliga vinklar och få gränder fortsatte rakt fram speciellt länge. Hela tiden var jag tvungen att välja vilken väg jag skulle ta. Det var som om gränderna inte var på väg till någon speciell plats. Men det gjorde ingenting, det var inte jag heller. Portarna in till husen var ofta av massivt trä och mycket detaljrikt utsnidade. Ofta med guldglänsande metalliska spetsar som stack ut ur dem. Plötsligt öppnade sig landskapet sig och jag hade kommit ut till kusten. Ute i vattnet låg massor av båtar och längs kustvägen trängdes stora palats, kyrkor och fort. Det mesta i sten men en del i trä. 

6 november: Köpte en biljett på morgonen till färjan som skulle ta mig tillbaka till fastlandet under den kommande natten. Spenderade sedan en stor del av dagen med att gå omkring och utforska gränderna i staden. Ibland märkte jag att jag gått i cirklar och ibland kom jag ut på ställen som låg långt från platsen där jag trodde att jag befann mig. Jag gjorde även ett besök i den öppna marknaden. Jag såg hur den nya fiskfångsten kom in och styckades på plats i marknaden. Stora tonfiskar, svärdfiskar och andra mindre fiskar. Dessutom fanns bläckfiskar som man mörade genom att banka mot golvet, musslor, snäckor och räkor mm. Många flugor samlades för att suga i sig så mycket som möjligt. På kvällen gick jag ner mot parken vid havet. Där lagades och friterades all möjlig slags gatumat. Många muslimer var uppklädda för att fira ramadans slut. Jag provade på lite all möjlig mat, falafflar, bröd, friterade bläckfiskarmar mm. ! Sedan tog jag mig tillbaka till hotellet och hämtade min cykel och cyklade till hamnen. På färjan fick jag ställa in cykeln i ett lagringsutrymme och blev sedan visad till ett rum med air condition, bekväma fällbara säten och TV. Det var första klass som jag fick utan att behöva betala extra. 

7 november: På morgonen vaknade jag i Dar Es Salaams hamn. Jag cyklade in i staden för att ringa ett nummer jag fått av Ingela. Men det var för tidigt för att ringa än och jag väntade till klockan halv nio då en bemannad telefonkiosk öppnade. Mannen som svarade i telefonen sade att Ingela lämnat staden och han visste inte hur jag kunde få tag i henne. Jag bestämde mig då för att hitta ett billigt hotell istället där jag kunde ställa ifrån mig min cykel. På vägen dit genom staden med några miljoner invånare fick jag dock syn på Ingela som gick längs gatan. Det visade sig att hon hade sin cykel i förvaringsrummet på samma hotell som jag var på väg till. När vi flyttat in i ett rum tog vi oss till Moçambiques ambassad så att jag kunde ansöka om ett visum till landet. Sedan uträttade vi en del ärenden i staden. Det var 37 grader varmt och fuktig luft. Jag trodde dock att det var svalare. På kvällen åt vi god mat på en kinesisk restaurang, bl a anka och kalmar (tioarmad bläckfisk). När vi gick tillbaka till hotellet var det strax under 30 grader och det kändes svalt och skönt. 

8 november: På morgonen gick vi till posten. Jag skulle hämta ut ett paket med en ThermaRest madrass som jag fått skickat till mig från Sverige. Till slut hittade de paketet. Ingela berättade att hon haft stort gräl med kvinnan bakom disken för några år sedan. Kvinnan hade velat att Ingela skulle betala skatt för frimärkena på paketet hon hämtade ut. Dessutom räknade kvinnan i dollar fast det var svenska frimärken värda svenska kronor. Jag blev lite förvånad då det skulle kosta mig ungefär 420 kr bara för att ta ut paketet. Kvinnan bakom disken förklarade att det var tullskatt och moms jag skulle betala. Dessa var tillsammans 45% av värdet på paketet men som hon räknade var jag tvungen att betala skatt på skatten som då blev 50% av värdet. Jag tyckte det lät konstigt och undrade om jag kunde få se var det stod att skatten skulle vara så hög. Hon slängde fram ett många hundra sidor tjockt häfte framför mig. Jag undrade var jag skulle börja leta men fick ingen hjälp av henne. Till slut hittade jag ett kapitel som verkade stämma in på min uppblåsbara madrass och såg att skatten bara skulle vara 20%. När jag påpekade detta sade hon att det var fel kapitel. Det stod på paketavin att det var en regulator och därför skulle jag leta i kapitel 84. Jag sade att det bara var namnet på madrassen och att det inte var en regulator. Det spelade ingen roll sade hon, vi går efter vad som står där. Jag undrade om jag hade behövt betala skatt för ett berg om madrassen hade hetat så och hon svarade nonchalant ja. Nu började jag bli irriterad. Jag bad om att få prata med hennes chef men hon svarade bara att hon var chef där och sade att det var bara att betala. Det fanns inget annat alternativ för mig. Jag slog upp kapitel 84 och det första ordet jag såg var "kärnkraftverk"!!! Min madrass skulle alltså beskattas som ett kärnkraftverk. Övriga objekt i kapitlet var alla stora maskiner. Jag påpekade detta och visste att hon tittat i mitt paket och sett vad som fanns där. Hon ignorerade mig. När jag tittade närmare på avin såg jag att det inte alls stod regulator utan "regular". När jag påpekade att hon gjort ett misstag ignorerade hon mig helt och tog hand om de andra kunderna. Hon vägrade titta på pappret och sitt misstag. Genom att prata med andra på posten blev jag rådgiven att gå till skatteverket. På skatteverket blev jag hänvisad till tullverket. Där pratade jag med en sekreterare som kände till kvinnan på posten. Det gjorde de alla. Sekreteraren sade att det var någonting som inte stod rätt till med kvinnan på posten. Jag gladdes åt att höra detta. Efter att ha blivit skickad mellan olika personer där och fått vänta en hel del kom jag till Mr Banzi. Detta tyckte jag var komiskt eftersom det uttalades som Mr Burns, samma namn som chefen för kärnkraftverket i TV serien "The Simpsons". Det kanske var ett kärnkraftverk jag hade fått i alla fall. Mannen förstod mitt problem men behövde mitt pass för att kunna göra något åt det. Mitt pass var ju på Moçambiques ambassad så det var bara att återkomma med det nästa dag. Jag spenderade resten av dagen med att gå omkring lite i staden. Eftersom strömavbrott är mer en regel än undantag dagtid i Dar Es Salaam så dundrade el-generatorer utanför var och varannan butik. Det gjorde ju i alla fall att man slapp höra trafikbullret som dränktes i ljudet av generatorerna. 

9 november: Ingela hade hittat ett billigare hotell, Zanzibar Hotel, dagen innan så vi flyttade dit på morgonen. Efter det spenderade jag en del tid på internetcafeer. Mitt på dagen kunde jag gå till Moçambiques ambassad och hämta ut passet med det nya visat. Eftersom jag lärt mig en del av rutinerna på tullverket visste jag att de hade lunch så jag åt också lunch innan jag gick dit. När jag kom till Mr Banzi skrev han snabbt ihop ett papper där det i stort sett stod att jag inte skulle betala någon skatt eftersom jag skulle ta med mig madrassen ut ur landet och hem till Sverige. Han skrev under och stämplade. Jag tackade och styrde mina steg mot posten. På posten blev jag först expedierad av en annan kvinna. Hon frågade om jag tänkte betala nu. Jag svarade att jag inte tänkte betala. Hon undrade varför jag då var där. Jag sade att jag kommit för att hämta mitt paket. Då sade hon att jag måste betala. Jag sade nej och visade henne papperet! Jag blev visad till den andra kvinnan igen (som jag bråkat med dagen innan) som läste på papperet och mumlade besviket till den första kvinnan att hon skulle ge mig paketet. Jag hade stor lust att ställa henne mot väggen och fråga varför hon betedde sig som hon gjorde dagen innan men antog att det inte skulle leda någonstans. Hon skulle bara ignorera mig igen. Jag gick därifrån utan att säga ett ord. På eftermiddagen köpte jag lite "bra att ha" reservdelar till cykeln och spenderade mer tid framför datorer och började skriva på detta dagboksinlägg. 

10 november: Återigen en dag med strömavbrott vilket gjorde att hela staden gick på generatorer och överallt bullrade motorerna. Detta ledde även till att de få internetcafeer som var öppna tog dubbel avgift för att kompensera för generatorn. På kvällen åt Ingela och jag god indisk mat tillsammans. I Dar Es Salaam finna många indier som oftast sköter affärerna och butikerna i staden. Det finns även en hel del hindutempel i staden pga detta. 

11 november: Har tillbringat hela första halvan av dagen på ett internetcafe. Strömmen har kommit och gatt flera gånger och generatorn har kopplats in och från lika många gånger. Eftersom det är så vanligt med strömavbrott här så är beredskapen större och datorn stängs inte av när strömmen går. Värre har det då varit i andra städer då strömmen gått och jag fått skriva om det jag nyss skrivit. 

Imorgon siktar Ingela och jag på att lämna Dar Es Salaam och cykla sydväst mot Moçambique. Vi kommer dock inte att cykla så länge tillsammans. Troligtvis skiljs våra vägar redan innan Moçambique. Jag vet ej var jag kommer att befinna mig nästa gång jag skriver.