Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
9 dec 2005 Gävle, Sverige

Jag är nu tillbaka i Gävle i Sverige igen. Detta pga. en händelse i södra Tanzania. Detta hände de sista dagarna i landet innan hemresan.

 

12 november: Ingela och jag lämnade Dar Es Salaam på morgonen. Vi cyklade sydväst, inåt landet. Landskapet blev kuperat och vi cyklade upp och ner för backar. Hela tiden lite mer upp än ner. Det blev en mycket varm dag. Stadslandskapet byttes mot byar och till slut cyklade vi i ett bushlandskap. På kvällen tältade vi i skogen efter att ha cyklat tio mil på en relativt fin grusväg.

 

13 november: Vi fortsatte cykla mot sydväst. Det kuperade landskapet fortsatte ett tag till men det var mest nedförsbackar. När landskapet blev platt innebar detta även att vägkvaliteten försämrades. En hel del sandiga partier gjorde att vi fick leda cyklarna. Även denna dag var mycket varm, gissningsvis över 40 grader. Någon timme innan solnedgången kom vi fram till en stor flod, Rufijifloden. Lokalbefolkningen drack vattnet utan att rena det så även vi passade på att fylla på våra vattenflaskor där. Sedan fortsatte vi en bit västerut längs floden innan det var dags att slå läger i skogen igen.

 

14 november: Efter några kilometers cykling kom vi fram till Afrikas största naturreservat, Selous. Med sina dryga 50000 kvadratkilometer är reservatet ungefär lika stort som Skånes, Blekinges, Hallands, Jönköpings, Kalmars, Kronobergs och Gotlands län tillsammans eller, för dem som bor längre norrut, ungefär lika stort som halva Norrbottens län. När vi cyklat några kilometer in i reservatet kom vi fram till entrén. Vi hade hoppats att få cykla genom utkanterna av reservatet men fick inte tillstånd. En bil erbjöd oss skjuts genom reservatet. Det skulle kosta 30 dollar i entréavgift. Jag funderade en stund på om det skulle vara värt det. Efter reservatet skulle det komma ytterligare ett par områden som vi var osäkra på om vi skulle få cykla i. Jag bestämde mig för att vända om. Ingela ville fortsätta med bilskjutsen. Detta var inget problem då vi planerat att cykla skilda vägar några dagar senare. Så jag vände och Ingela liftade genom reservatet med bilen. På vägen tillbaka stannade jag till vid Hidden Paradise Lodge som låg vid en av Rufijiflodens krökar. Där fick jag mat och blev erbjuden att sova över i ett av deras tält. Det gjorde jag.

 

15 november: Jag fortsatte österut längs floden på den tidvis sandiga vägen. Jag passerade många små byar under dagen. alla såg mer eller mindre lika ut. I en by fanns en minnesskylt som berättade om ett lejon som nyligen dödat 40 personer i byn men som nu var skjutet. Lejonet hade lärt sig att ta sig in i husen på nätterna där det fanns lätta byten. På kvällen stannade jag för att äta i en by. När jag sedan ville fortsätta för att sätta upp mitt tält i skogen fick jag inte det för en av invånarna. Det var för farligt tyckte han. Det slutade med att jag tältade utanför det lokala sjukhuset.

 

16 november: Långt innan gryningen skulle bussen vid sjukhuset avgå. Detta innebar att den tutade högt och länge för att informera byinvånarna om att den snart skulle gå, så att ingen missade den. Jag sov inte så bra under dessa omständigheter då bussen stod bara tiotalet meter från mig. På morgonen fortsatte jag österut. Efter ett par timmar var det dags att korsa den många hundra meter breda floden. Mellan de båda stränderna gick kanoter gjorda av urgröpta trädstammar. Jag satte mig och cykeln i en kanot tillsammans med två andra lokala cyklister. Kanotföraren tog oss över floden genom att staka oss fram med en lång stör. På eftermiddagen stannade jag för att äta i en by. Då såg jag också att mangosäsongen hade startat. Jag köpte 15 mangofrukter för 300 tanzaniska shilling (ca 2,10 kr). Jag åt 12 mangofrukter denna dag. Efter att ha cyklat en bit till och närmat mig den Tanzaniska kusten började det skymma och jag stannade för dagen för att tälta i skogen.

 

17 november: Efter några timmars cykling och gång på dålig och sandig väg kom jag fram till vägen som gick parallellt med Tanzanias kust i nord-sydlig riktning. Jag svängde söderut mot Moçambique. Efter ytterligare några mils cykling kom jag fram till bra asfalt och det gick mycket snabbare framåt. Efter att totalt ha cyklat ca 9 mil denna dag stannade jag i en by för att äta innan det blev mörkt. Troligtvis såg fyra unga män mig där och började planera ett överfall medan jag åt. När jag ätit klart köpte jag 10 mangofrukter som jag tog med mig. Söderut från byn höll man på att bygga den fina asfaltväg jag nyss cyklat på. Detta innebar at det fanns en bred fin väg att cykla på som ännu inte var öppen för biltrafik, perfekt, trodde jag. Som vanligt var det några pojkar på cykel som tävlade med mig ut ur byn. Jag brydde mig inte om dem. När de tröttnat var jag ensam igen. Lite längre fram såg jag fyra unga män som gick i samma riktning som jag cyklade. När jag närmade mig flyttade de på sig åt sidorna, två åt höger och två åt vänster, som för satt släppa fram mig. Men precis när jag skulle passera dem hoppade de fram framför mig. Sedan small det i mitt huvud och solglasögonen flög av. Jag vet inte om jag blundat eller om det svartnade för ögonen men när jag återfick synen satt jag fortfarande på cykeln och var på väg framåt. Jag tittade bakåt och såg att de fyra männen jagade mig. Det var dock inte svårt att cykla ifrån dem. Jag kände i munnen att min underkäke var av. Jag hade bensplitter i munnen och tänder och käkhalvor var inte där de skulle vara. När jag tittade bakåt nästa gång kunde jag inte se männen. Men nu började jag bli orolig. Jag blödde mycket och behövde få stopp på det. Mina ben och cykeln var redan röda. Jag hade inget hopp om att hitta en bil som jag kunde lifta med eftersom vägen var avstängd. Om jag fortsatte framåt skulle det vara långt till nästa by. Bakåt fanns männen som överfallit mig. Jag fortsatte framåt. Till slut såg jag två män som ledde en cykel med ved på. Jag tvekade lite innan jag stannade. Jag körde fram till dem och tog undan handen från hakan. De såg förskräckta ut och satte mig genast på marken. En av männen tog av sig tröjan så att jag kunde försöka stoppa blodet med den. Sedan väntade vi. Efter ett tag kom en lastbil på en parallell väg som inte var så långt bort från den väg vi befann oss på. De stoppade lastbilen och övertalade dem att ta mig tillbaka till byn där jag nyss varit. Där stannade vi först på polisstationen. Allt jag ville var att åka till sjukhuset för att stoppa blodflödet. Men poliserna frågade mig vad som hänt och jag svarade genom nickningar och genom att skriva på papper. Jag kunde inte prata. När jag svalde kände jag hur käkhalvorna drogs isär. Jag försökte få dem att kontakta svenska ambassaden men det kunde de inte efterkom jag inte hade numret dit. Sådant kunde polisen tydligen inte ta reda på själva. Efter någon timme av förhör och pappersarbete fick jag åka till sjukhuset. De skickade mig i en taxi till regionsjukhuset i en annan by. Men innan jag fick komma till sjukhuset där stannade de vid polisstationen för ytterligare pappersarbete. Till slut fick jag komma till sjukhuset. På gården gick det getter och inne på väggarna sprang det geckoödlor. De sydde igen min haka med sju stygn och de hade nästan lyckats bedöva hela området de sydde. Sedan tog de röntgenbilder. När mannen som framkallat bilderna kom ut såg han tårögd ut. Jag fick inte se bilderna men de sade att jag brutit käken, vilket jag redan visste. Jag frågade sjukhuspersonalen om de kunde kontakta den svenska ambassaden. Men det kunde de inte eftersom jag inte hade numret. Jag sade att jag ville till Dar Es Salaam. De sade att det inte gick någon buss denna dag och att jag skulle stanna på detta sjukhus till nästa dag då jag kunde ta bussen till Dar Es Salaam på morgonen. Sedan tvättade de mig. Eftersom sjukhuset inte hade rinnande vatten blev det en hinkdusch. Sedan fick jag ligga i en säng och fick dropp. Jag fick en smärtstillande spruta och lyckades till slut somna.

 

18 november: När jag vaknade på morgonen kände jag mig utvilad och mådde förhållandevis bra. Det blödde och varade sig dock i munnen. Då och då kom läkare och sköterskor och tittade till mig. Då och då försökte jag få dem att kontakta svenska ambassaden, men det var för komplicerat för dem att hitta numret. För varje ny person som kom och ställde frågor svarade jag genom att skriva på papper. De övergick då till att också skriva på pappret. Varje gång fick jag förklara för dem att de inte behövde skriva på pappret, mina öron fungerade ju, vilket de visste. Sedan kom en brottsutredande polis och frågade om vad som hänt. Efter att ha svarat på frågorna och förklarat att jag kunde höra frågade jag om han kunde kontakta ambassaden. Men inte ens han visste hur man hittade ett telefonnummer och undrade om inte jag hade det. Jag började känna en viss frustration över att det verkade som om att jag skulle behöva organisera allt själv om jag ville att något skulle hända. Mitt på dagen frågade jag vad som hände med bussen som jag skulle åka med till Dar Es Salaam. De såg förvånat på mig och sade att bussen gått på morgonen för länge sedan. Nu började jag bli irriterad. De visste att jag ville och måste till Dar Es Salaam. Jag började skriva på lapparna när jag kommunicerade att jag genast måste till Dar Es Salaam. Det tog ett par timmar till innan det hände något. En man kom och hämtade mig. Vi åkte till polisstationen där jag varit dagen innan och där väntade min cykel och min packning. Efter någon timme hade polisen lyckats hitta en buss som kunde ta mig till Dar Es Salaam. Under tiden hade jag försökt få dem att kontakta svenska ambassaden. Men de lyckades inte. Bussen var överfull och jag fick sitta på en madrass framme vid chauffören. Det blödde och varade sig i min mun och jag hade tygbitar i munnen för att försöka förhindra att det droppade för mycket. Om jag försökte dricka rann det bara ut ur mungiporna. Vägarna var för det mesta mycket dåliga och det gjorde ont i min svullna haka när det skakade. Polisen hade berättat för de som jobbade på bussen vad som hade hänt mig och det märktes att de skämdes för sitt folk när de skakade på huvudet. Vi passerade över Afrikas längsta bro som sträckte sig 1,4 km över Rufijifloden. Efter många timmars bussresa kom vi fram i Dar Es Salaam mitt i natten. Jag var törstig. Jag behövde inte betala för bussresan och busspersonalen tog mig till en närbelägen polisstation. Det uppstod en diskussion mellan poliserna på stationen, men jag förstod inte riktigt vad den handlade om. Jag gissade att de diskuterade huruvida de skulle hjälpa mig eller ej. Jag skrev lappar om att jag genast måste till sjukhuset och att de borde kontakta svenska ambassaden. De frågade om jag hade numret vilket jag ju inte hade. Jag var less på att alltid få denna fråga om numret så fort jag bad folk försöka kontakta ambassaden. Jag var också trött på att förklara att mina öron fungerade och att de inte behövde ställa frågor genom att skriva på papper. Till slut ändrade sig en kvinnlig polis som tycktes bestämma sig för att hjälpa mig. Vi lämnade min cykel och packning på stationen och gick iväg några hundra meter till en busshållsplats. Vi satte oss i en minibuss. Jag tror att polisen utnyttjade sin auktoritet och vi slapp betala för bussen. Efter ett tag klev vi av. Sedan gick vi flera kilometer till stadens största sjukhus. En promenad som inte var så nyttig för mig då jag var uttorkad och inte kunde dricka. På sjukhuset blev jag röntgad och sedan förd upp till en sjukhussal med många sängar. Där låg människor som hostade, hade svårt att andas, hade mycket uppsvullna ansikten mm. Polisen var med mig. Men jag fick ingen säng. De sade att läkarna vägrade ta hand om mig. Senare skulle jag få reda på att det var läkarstrejk på sjukhuset. En sköterska frågade (på papper) om det var OK om jag fick smärtstillande och en madrass på golvet. Jag svarade att jag inte brydde mig om något smärtstillande utan bara ville ha dropp då jag var uttorkad. Det behövdes det tillstånd från läkarna för. Polisen verkade frustrerad över situationen. Till slut kom en läkare upp och jag fick en säng och dropp. Läkaren sade att de skulle ta hand om mig nästa dag.

 

19 november: När jag vaknade kände jag mig bättre då jag fått en del vätska i blodet. På förmiddagen fick jag gå till en läkare. Vi pratade ett tag och jag bad honom att försöka kontakta ambassaden. Efter att jag gett honom telefonnumren till tyska och brittiska ambassaderna lyckades han genom dem få tag i numret till svenska ambassaden. Men där svarade ingen. Kanske för att det var lördag. Sedan sydde läkaren igen min mun. Detta gjorde han genom att sy fast metallskenor på övre och undre tandraderna med metalltråd som han trädde mellan tänderna. Sedan satte han gummisnoddar mellan skenorna som gjorde att jag inte kunde öppna munnen längre. Innan hade jag inte kunnat stänga den då den vänstra käkhalvan hängde ner för mycket. Efter läkarens ingrepp var mina undre käkhalvor mer eller mindre på plats igen. Sedan fick jag gå tillbaka till sjukhussalen igen. Jag fick tjata för att få mer dropp. Efter ett tag dök polisen upp igen. Detta gjorde hon eftersom jag inte hade några vänner i staden. Och man måste ha vänner som tar hand om en på sjukhuset, d v s ger en mat och dryck och hjälper till med dusch. I mitt fall kunde jag inte äta men hennes son var med och sprang iväg och köpte juice och sugrör åt mig. Han hjälpte mig även med duschen. Eftersom det inte fanns vatten i kranarna på sjukhuset blev det en hinkdusch. Sedan kom plötsligt den svenska ambassadören Eva på besök. Jag vet inte vem som lyckats kontakta henne men jag blev glad. Hon frågade vad jag ville och jag sade att jag ville att hon skulle hjälpa mig att ta mig hem till Sverige. Hon skulle försöka fixa en flygbiljett till nästa dag. Innan jag somnade denna dag såg jag till att jag fick en ny droppåse.

 

20 november: På morgonen kom poliskvinnan igen med sin son, rena kläder, juice och drickchoklad till mig. Det blev även en hinkdusch. Mitt på dagen kom ambassadören Eva och sade att hon hade fixat en biljett till ett flyg som skulle avgå mitt på natten denna dag. Hon hade även varit i kontakt med ett bättre sjukhus och hon ville ta mig dit för en extra kontroll och för att få vård och mycket dropp så att jag skulle orka med flygresan hem. Så vi lämnade sjukhuset och hon körde mig till nästa sjukhus. Det var skönt att få åka bil och slippa bussar och långa promenader. På det nya fina sjukhuset med en holländsk läkare fick jag dropp, antibiotika och ett eget rum. De kollade mitt blodtryck och syrenivån i blodet. När läkaren såg hur de hade sytt ihop min mun blev hon förvånad. Hon trodde inte de kunde göra sådant på sjukhuset där jag varit och även att de hade gjort det när de strejkade. Senare fick jag feber och de tog genast blodprov på mig för att se om jag hade malaria. Det hade jag inte. På kvällen kom ambassadören Eva med min packning och jag fick en kort stund på mig att göra mig i ordning och packa innan vi åkte till flygplatsen. Där fick vi åka in på en specialfil eftersom vi kom i en ambassadörsbil. Vi fick genast problem med att komma in eftersom cykeln inte passade i röntgenapparaten. När vi äntligen kommit in och skulle checka in bagaget blev det problem igen. De tog inte emot cykeln. Dessutom sade de att jag var sjuk och inte fick åka på planet. Det var svårt att missa min stora haka med ett blodigt sår på. Vi sade att det var en skada och inte smittade. De ville ha ett intyg från läkaren. Det lyckades vi inte få men till slut gick de med på att jag skulle få flyga. Men cykeln fick jag inte ta med och den tog Eva tillbaka till ambassaden. På planet blev jag väl omhändertagen av flygvärdinnorna och värdarna och de gav mig mycket att dricka genom sugrör och även barnmat som jag kunde få i mig genom sugröret. I Amsterdam fick jag byta plan innan jag landade på Arlanda där Mamma och Pappa väntade på mig och körde mig direkt till sjukhuset i Gävle.

 

På hemkomstdagen åkte jag direkt till sjukhuset i Gävle. Hakan är fortfarande lite svullen.En vecka senare fick jag komma tillbaka för operation. De sövde mig och satte in två långa titanplattor som ska hålla ihop min käke. Efteråt sade läkaren Tomas Strandkvist att käkfrakturen var värre än de tidigare trott. Ett område brett som en tumme snett över hakan bestod bara av bensplitter. Det måste ha gjorts med något hårt, sade han, kanske en yxa. Jag frågade om han trodde det var möjligt att de använt en machete. Det trodde läkaren och sade att såret på hakan tydde på att det gjorts med någonting vasst. De två framtänderna i underkäken sitter på en lös benbit och i framtiden får vi se om jag får behålla dem. I överkäken är framtänderna av men det är inget problem för en vanlig tandläkare att bygga upp. Då och då får jag komma på återbesök till sjukhuset för att se att det läker ihop bra. Efter operationen fick jag öppna munnen igen men får fortfarande bara äta flytande eller passerad mat. När man är ute och cyklar i Afrika och äter ganska enformig mat händer det då och då att man drömmer om den goda maten man ska äta när man kommer hem till Sverige. Nu har jag kommit hem till Sverige men kan bara se på och lukta när de andra äter den goda maten. I ytterligare några veckor kommer jag att få leva på flytande och passerad mat.

 

I framtiden skulle jag vilja fortsätta resan men just nu har jag inga pengar. Sjukhuskostnader och flygplanet hem gjorde slut på mina sista besparingar.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab