Nu fortsätter jag min resa från Tanzania där cykelturen så abrupt tog slut för lite mer än ett år sedan. Min haka har läkt ihop bra men ett stort ärr påminner fortfarande om vad som hänt. En skillnad mot tidigare är att jag skaffat digitalkamera och på så vis slipper en del problem med filmrullar som förvaring, stöldrisk, repor, hemskickningsproblem, platsproblem etc. Dessutom kommer jag att kunna lägga ut bilder direkt på hemsidan under resans gång. Jag har även en liten dator med mig där jag kan skriva dessa dagboksinlägg samma dag som jag upplevt dem. Då slipper jag även att sitta i två dagar eller mer på Internetcaféer för att skriva ikapp.

7 januari: Tidigt på söndagsmorgonen flög jag äntligen söderut igen. Planet lyfte klockan 06:25 och jag sov en hel del på vägen till Amsterdam där jag bytte plan. Sedan passerade jag över vassa snötäckta toppar i Alperna och flikiga öar och kustlinjer med vita kanter av sand i Grekland. Efter att ha fascinerats av Saharas sandformationer fick jag syn på ett stort vatten mitt i öknen. Efter ett tag kom jag fram till att det var Aswandammen i södra Egypten och efter en stund kunde jag se Abu Simbel uppifrån, Ramses II:s tempel som jag besökt ca två år tidigare. Snart, när vi flugit in över Sudan kunde jag se järnvägen mellan Wadi Halfa och Abu Hamed. Det var roligt att se platsen uppifrån där jag tidigare spenderat 7 dagar på eller släpandes på cykeln. Bara jag sanden, en telefonledning och en järnväg i en vecka. När det blivit mörkt syntes inte mycket av Afrika förutom enstaka små bränder.
När jag kommit ur planet slogs jag av värmen och luftfuktigheten, trots att det var mitt i natten. Syrsorna spelade. Jag tog in på det hotell jag bodde på sist jag var i Dar Es Salaam, Hotel Zanzibar.

8 januari: Vaknade av ljudet utanför och trodde att klockan var efter tio på morgonen. Den var halv sju. Det skarpa ljuset från solen hade lurat mig. Under dagen gjorde jag ett besök på Svenska ambassaden för att hälsa på min cykel som jag inte sett på drygt ett år. De hade sköljt av den lite men det var fortfarande mycket blod kvar på den, som nu svartnat. Eva Benkert, som hjälpt mig tidigare, tyckte att hakan läkt ihop bra och hon påpekade att jag inte sett så bra ut sist vi sågs. Jag lät cykeln vara kvar där då jag planerade att hälsa på Ingela Jansson (som jag cyklat med i Östafrika) där hon jobbade i Serengeti, innan jag började cykla söderut. Istället åkte jag till en busstation och bokade en biljett till Arusha. Temperaturen nådde upp till 36 grader och tillsammans med en hög lufttemperatur gjorde det att jag svettades en del. Innan det blivit mörkt hade jag även köpt ett par sandaler att ha på mig under resan. Som kvällsmat köpte jag på mig bananer och mango som jag åt på mitt rum.

9 januari: Klockan 10 på morgonen lämnade bussen Dar Es Salaam. Tio timmar senare var jag framme i Arusha och tog in på samma hotell som jag bott på när jag cyklade förbi sist. Jag passerade det skygga berget Kilimanjaro som denna gång tittade fram mellan molnen och visade nästan hela sig själv. Det fanns rätt mycket snö på toppen. Arusha ligger högre än Dar Es Salaam och på kvällen blev det svalt och skönt.

10 januari: På förmiddagen tog jag bussen till Karatu. På vägen noterade att allt var mycket grönare än när jag var här sist. Då kunde man se en flock kor på en mils avstånd pga det stora dammoln som de rörde upp. Nu var allt grönt och frodigt och korna var inte så magra längre. Det hade regnat en hel del innan jag kom. Som vanligt omringades bussen av försäljare så fort den gjorde ett stopp. Allt möjligt säljs, från frukt och saltade ägg till små billiga teknikprylar. En del tar sig till och med in i bussen. I Karatu lyckades jag hitta en bil som jag kunde lifta med in genom Ngorongoro Conservation Area till nationalparken Serengetis entré. Vi passerade stora flockar med gnuer och zebror. Dessutom låg en gammal eller skabbig gepard para några meter från vägen. Vid entrén väntade Patrik Jigsved som jag läst biologi tillsammans med i Umeå. Vi fortsatte in i Serengeti och efter ett tag stötte vi på Ingela Jansson (som tidigare cyklat med mig genom Östafrika och som även hon läste i samma biologiklass). Med henne fanns Kim, en biologistudent från Minnesota. De hade fått punktering och höll på att byta däck. När jag skulle gå ut ur bilen viskade de till mig att jag skulle gå ut på andra sidan bilen för att inte skrämma de fem lejon som låg ca 15 – 20 meter bort. Jag spanade ut i det höga gräset och fick syn på lejonen, de spanade tillbaka. Jag gick ut och hälsade på Ingela och Kim. Både Ingela och Patrik jobbar som insamlare av data till lejonforskningen i Serengeti. När däckbytet var klart fortsatte vi mot deras bostad mitt i nationalparken. När vi kom fram var det redan kväll.

11 januari: Då Ingela hade ett eget ärende att uträtta åkte Patrik, Kim och jag ut och pejlade lejon. I de lejonflockar de studerar finns en hona som har försetts med en radiosändare. Dessa gör det mycket lättare att hitta lejonflockarna. Det tog dock en ganska lång stund innan vi lyckades pejla in en flock och till slut hitta den. Som lejonforskare har de tillstånd att köra överallt i nationalparken. Safaribilarna med turister däremot är begränsade till vägarna. Att få köra off road är viktigt för forskarna då de måste komma nära lejonen för att kunna känna igen de olika individerna. De olika lejonen känns igen på sina morrhårsprickar och hack i öronen från slagsmål etc. Dessutom kan speciella ärr, avsaknad av tänder, ögonprickar m.m. hjälpa vid identifikationen. Ofta innebär detta arbete att man kör runt lejonen på ett par meters håll för att se dem från olika vinklar. Man stannar och tittar på dem. Många är så pass orädda att de blir svåra att identifiera då de inte ens lyfter huvudet ur gräset när man kommer. Ett knep man kan ta till då är att öppna dörren och sätta ner en fot i gräset. Då brukar man oftast få deras uppmärksamhet. Detta blev ofta min uppgift medan de andra tittade på de olika lejonens karaktärer. Man kunde se om ett lejon var nervöst på att det stirrade stint i ögonen på oss. Då kunde man lugna dem genom att blinka tydligt med ögonen några gånger. Då fick man oftast svar med blinkningar tillbaka och man såg att lejonet lugnat ner sig. Att kommunicera med lejonen på detta sätt gav en härlig känsla. När alla individer var identifierade eller fotade för senare identifikation kunde vi åka vidare.

12 januari: Ingela, Kim och jag åkte ut på en längre tur i Serengeti. Vi körde av vägen och åkte iväg långt från närmaste väg. Vi stötte på en flock med 28 elefanter och körde närmare men stannade på ett säkert avstånd. Elefanterna verkade lugna. Vissa kan bli aggressiva om man kommer för nära. Elefanterna närmade sig långsamt. Till slut kom några nästan ända fram till bilen. Ett par av dem spärrade ut öronen, ett varningstecken. Ingela var på helspänn och redo att köra därifrån. Men elefanterna gick långsamt förbi. Vi hittade flera lejonflockar under dagen. En flock på tre individer hade nyss ätit på en zebra och var minst sagt övermätta. De satt med svällande magar och bara flämtade medan gamar och hyenor slogs om resterna. Lunchen åt vi uppe på en kopjeklippa. Kopjeklipporna är grupper av rundade höga klippblock som reser sig ur den i övrigt platta grässlätten, ofta växer träd och buskar där. Däruppifrån kunde vi även pejla efter lejon längre bort. På hela dagen såg vi bara två andra bilar. Den ena tillhörde hyenaforskarna och den andra var en safaribil. Vid en normal safaritur i Serengeti får man räkna med att trängas med minst tiotalet andra bilar vid t ex en lejonflock. För mig var det ett stort privilegium att få följa med och de mindre besökta områdena i Serengeti, långt från andra vägar.

13 januari: Jag och Patrik begav oss iväg på morgonen för att leta efter lejon på förmiddagen. Vi hittade inga men vi såg två leoparder istället. Den första låg uppe i ett träd. På vägen närmast trädet trängdes safaribilarna. Den andra leoparden gick lugnt på vägen framför oss. Mellan oss och leoparden fanns fem safaribilar. Vi såg även gepard på långt avstånd. På eftermiddagen åkte jag ut med Ingela. Vi hittade en av de lejongrupper Patrik och jag letat efter tidigare. På kvällen bjöd Ingela in andra forskare som jobbar i Serengeti och jag hade en bildvisning och berättade om min cykeltur från Nordkap.

14 januari: Ingela och jag åkte iväg på en lång tur. Snart fick vi syn på en stor grupp safaribilar som stod stilla vid några träd. Vi förstod att det låg en leopard där. Vi körde dit och fick se den på mycket nära avstånd, liggandes helt öppet på en gren. Sedan körde vi iväg off road över till till synes oändliga grässlätter långt från några vägar. När vi kom till slätterna med kort gräs fanns där enorma mängder gaseller, zebror och en hel del eland antiloper. Vi hittade två grupper lejon nära varandra. Jag hoppades få sen en gepard på nära håll. Med alla gaseller och kort gräs verkade det vara det perfekta stället för en gepard. Men vi såg ingen. På kvällen träffade vi Patrik vid en kopje. Där slog vi läger och sov i bilarna.

15 januari: Tidigt på morgonen åkte vi iväg. Ingela åt ett håll och Patrik och jag åt ett annat. Men snart ringde Ingela och pratade med Patrik. Patrik blev hemlighetsfull och vände bilen och körde efter Ingela som hunnit någon kilometer bort. Jag förstod at hon hittat en gepard. När vi kom dit låg det två unga gepardhannar där i morgonljuset. Otroligt vackra djur. Sedan fortsatte vi leta lejon på varsina håll. När Patrik och jag hittat en grupp spanade jag i kikaren och fick syn på ytterligare tre geparder, en hona med ett par medelstora ungar. När vi var klara med identifikationen av lejonen åkte vi närmare geparderna. På kvällen åkte vi till en campingplats vid en sjö i södra delen av Serengeti, Lake Ndutu. På vägen dit passerade vi enorma mängder gnuer och zebror. Vi kunde se troligtvis tiotusentals som migrerade tillsammans. De vi kunde se var bara en liten del av de grovt räknat två miljoner gnuer som vandrar tillsammans med zebror efter bättre bete. På campingen skulle Ingela och Patrik hålla ett föredrag om lejonforskningen för en grupp turister. Under föredraget hördes två lejonhannar ryta i mörkret på varsitt håll om oss. Sedan sov vi kvar på campingen i våra bilar. Det kom en hel del regn på kvällen och under natten.

16 januari: Innan solen gått upp begav Ingela och jag oss iväg för att hinna till en tid vi bestämt med en pilot. Vi skulle flyga över Serengeti för att pejla efter lejon vi inte hittat på några dagar. Men vägen var mycket hal sedan regent och det gick sakta till en början. Sedan körde vi fast i ett hyengryt. Efter lite grävande kunde vi lyfta upp däcket med en hög domkraft och sedan bara köra av den. Vi missade tiden till planet och piloten hade inte tid att flyga senare. Vi körde nordost mot en annan flygplats utanför nationalparken för att hämta Craig, lejonprofessorn som basar för projektet. Men vi fick ta stora omvägar för att undvika att spolas med i forsar som rann över vägen. Flygplatserna här består av gräsmattor som hålls kortklippta genom att folk klipper dem för han med en slags lång machete med en liten böj på änden. Denna slås fram och tillbaka som en pendel och klipper gräset. Väl på flygplatsen var det dags för mig att säga hej då till Ingela och ta mig tillbaka till Arusha. Jag hittade en safaribil som nyss släppt av sina klienter att flyga därifrån. Den kunde jag lifta med tillbaka till Arusha. Det tog ca åtta timmar och det var mörkt när vi kom fram. När jag checkade in på mitt hotell stod det en kille där och pratade i telefon. Jag hörde att han skulle till Dar Es Salaam dagen efter, precis som jag. Det visade sig att han var norrman. Han bjöd med mig att äta middag med resten av hans ressällskap. Totalt var de åtta norrmän, fyra killar och fyra tjejer, som alla läst till läkare tillsammans och skulle börja sin AT-tjänst så fort de kom tillbaka till Norge.

17 januari: På morgonen åkte jag och de åtta norrmännen buss till Dar Es Salaam tillsammans. Bussen gick vid nio på morgonen och när vi kom fram var det mörkt. Vid ett tillfälle hade jag somnat till och vaknade av en kraftig smäll som följdes av ett märkligt ljud. Det var ett däck strax bakom mig som exploderat och totalt söndertrasats. Det blev långsamt varmare och varmare ju närmare målet vi kom. De visade två afrikanska filmer under bussturen. Jag följde inte någon av filmerna men såg tillräckligt för att märka att de var rätt olika de filmer jag är van att se. Den andra filmen såg jag inte mycket av, men hörde desto mer av den. Jag hade en högtalare rakt ovanför mig och filmen bestod mest av högt hysteriskt skrikande på en ljudnivå som gjorde ont i mina öron. Som bakgrundsmusik till skrikandet hördes en lugn vacker melodi med sång. Norrmännen var inte heller roade av filmerna. När vi hade checkat in på våra hotell åt vi middag tillsammans. Jag åt friterad bläckfisk, mycket gott.

18 januari: Efter att ha ätit frukost tog jag mig till Svenska ambassaden i Dar Es Salaam för att hämta min cykel. Innan jag fick komma in fick jag lämna ifrån mig mitt multiverktyg för cyklar. Vakten tyckte nog att det såg ut som en fickkniv. Jag pumpade upp däcken och de visade mig en vattenslang som jag kunde använda för att tvätta bort blodet. Jag fick gnugga en hel del men fick ändå inte bort allt. Väl tillbaka på hotellet började jag renovera cykeln med delar jag hade med mig från Gävle. Jag bytte framdäcket och de bakre kugghjulen och kedjan. De främre kugghjulen satt för hårt så jag tog mig till en cykelverkstad där de hjälpte mig. Det blev en hel del hamrande innan de fått loss kugghjulen och pedalerna. De var imponerade av cykeln som helhet men mest intresserade var de av tramporna. Det finns inga kvalitetscyklar i de delar av Afrika jag passerat. Speciellt tramporna har jag sett är av dålig kvalitet. De är gjorda av plast och ramlar snart sönder vilket göt att många trampar på den smala metallaxel som blir kvar. Måste vara mycket obekvämt. Jag satte även på tuta som jag köpte på cykelverkstaden och en backspegel som jag hade med mig från Sverige. Jag köpte även ett nytt plaströr till växelvajern som gått sönder under förvaringen och passade även på att byta vajern.

19 januari: Åkte till den stora marknaden i Dar Es Salaam för att inhandla skor, sandaler, regnkläder och en T-shirt. Marknaden har många nya saker av dålig kvalitet. Men om man spenderar lite tid med att leta kan man hitta en hel del begagnat av mycket bra kvalitet till ett mycket bra pris. Problemet är bara att få det priset när man kommer dit och ser ut som jag. Det var i den begagnade avdelningen jag letade. Människor flockades runt mig och kom med saker de såg att jag letade efter för att sälja från just deras stånd. Marknaden är en plats där man har hög risk att bli offer för ficktjuvar i trängseln. Därför gick jag hela tiden med handen i fickan där jag hade mina pengar. Jag hittade det jag ville ha men fick förhandla en hel del. Speciellt på sandalerna. Jag kom nog inte ner till normala priser men jag gick i alla fall därifrån nöjd. Eftermiddagen spenderade jag med att förbereda mig för att lägga ut det första dagboksinlägget på hemsidan.

Nu börjar jag snart cykla mot Malawi.