20 januari: Gick upp tidigt för att lägga ut förra dagboksinlägget på Internet innan jag skulle lämna Dar Es Salaam och börja cykla. Men mitt Internetcafé var inte öppet så tidigt så jag fick vänta. Jag kom tillbaka när det öppnat men då visade det sig att de inte hade någon kontakt med nätet. Så jag fick leta reda på ett annat ställe. Där fungerade Internet men jag hade en hel del problem med att få ut allt text och bilder. Så när jag väl var klar var det redan några timmar in på eftermiddagen. Jag tyckte att det var lika bra att stanna en dag till och starta tidigt nästa dag istället. På kvällen åt jag middag på samma ställe som jag varit på varje kväll sedan jag kom med norrmännen, Chef’s Pride. Ägaren där (som kallar sig Ali Baba) är mycket social och lär känna de flesta gästerna. Han hade fått höra min historia om överfallet med macheten och berättade det för de andra gästerna. Så jag fick alltid förklara och berätta varje kväll för nya gäster.

21 januari: Efter frukost började jag cykla. Det var lätt att hitta stora vägen ut ur staden som det skulle bli mycket skönt att äntligen lämna. Cykeln med all packning kändes mycket vinglig och pakethållarna vinglade fram och tillbaka p g a tyngden från väskorna. Det kändes som om det aldrig skulle hålla. Men efter ett par mils cykling kändes det som om cykeln stabiliserat sig. Det kändes så men det var förstås jag som anpassat mig. Till en början var det ingen revlig cykling med mycket trafik och otäcka avgaser. Men ju längre från Dar Es Salaam jag kom desto bättre blev det. Efter drygt tre mil tog jag en paus för att dricka en läsk. Denna paus kom lägligt för snart började det regna. Men det var bara en kort skur och jag slapp cykla vidare i regnet. Denna dag var andra gången jag ramlat med cykeln på alla det nästan 2 300 mil jag cyklat sedan Nordkap. Asfalten var djupt spårig p g a trafiken och i mitten fanns en hög ås. Det såg lite blött ut men det var olja. Så när jag cyklade på åsen gled cykeln undan. Precis som första gången jag ramlade tog jag ingen skada. Efter drygt tio cyklade mil kände jag mig rätt utmattad och stannade för att sova i Chalinze. På natten hittade jag en stor bönsyrsa som jag försökte fota. Men den visade sig vara svårt då den älskade kameran. Så fort jag satte kameran framför den klättrade eller hoppade bönsyrsan upp på kameran och klättrade sedan vidare på mig.

22 januari: Fortsatte västerut på morgonen. Min nyinförskaffade backspegel visade sig fungera bra vid landsvägscykling. Speciellt när det gäller att hålla koll på bussar som håller mycket hög hastighet och ofta kör nära. Då är det bra att vara beredd på tryckvågen. På baksidan av en del bussar står det ” In God we trust”. Det märks verkligen på hur de kör. Efter ett tags cykling kom jag in i mer naturlig skog utan odlingar och byar. I horisonten tornade branta berg upp sig. När jag kom fram till bergen var det dags att sluta för dagen och jag var framme i Morogoro.

23 januari: Dagen började mulet, vilket passade bra för min solbränna. Men efter hand blev det soligare och soligare. Jag visste att det kunde bli långa sträckor utan tillgång till mat så jag köpte på mig lite bananer och ananas längs vägen. Jag mötte en buss som fick punktering precis när den passerade mig. Jag åkte dit och tittade. Bussen var full av norska tjejer på skolresa. Man kan ju tro att norrmännen har invaderat Tanzania. Det var ju inte länge sedan jag träffade åtta norska läkarstudenter. Det var tjejernas tredje punktering för dagen så de hade inga fler reservdäck. De fick klara sig till Dar Es Salaam med ett däck mindre, ca 25 mil. Efter sju mils cykling kom jag fram till Nationalparken Mikumi. Där fanns en skylt som varnade för vilda djur. I någon mil såg jag inga djur alls förutom en del tsetseflugor som envisades med att bita mig. Men sedan fick jag syn på en grupp elefanter inte långt från vägen. En del var roströda efter att ha badat i leran. I närheten fanns även en giraff och en del impalaantiloper. När kvällen närmade sig avvek jag från vägen för att sätta upp mitt tält och åt upp min ananas. En grupp ”Ground hornbills” (stora marklevande noshornsfåglar) kom gående i skymningen och en fladdermusvråk flög över, en ovanlig syn.
Jag hade lite svårt att somna och strax före ett på natten hörde jag hur gräs slets upp utanför mitt tält. Det lät som elefanter men jag hoppades att det skulle vara något annat, t ex bufflar. Mer gräs slets upp. Ett ljud som låter förvånansvärt högt när man hör det nära. Det lät definitivt som elefanter och jag hörde ljudet från båda sidorna av tältet. Snart hörde jag även ett djupt brummande. Jag låg helt stilla och funderade på om elefanterna dragits till lukten av ananas och bananer. Det skulle vara dåligt för mig. Resterna av ananasen låg utspridda utanför tältet men jag hade bananer kvar i tältet. Tältet var helt öppet förutom myggnätet. Jag stirrade ut genom öppningen och snart tecknade en elefantsilhuett sig mot stjärnhimlen. Med sig hade den två mindre elefanter. Normalt kan elefanter få en att känna sig liten, men när man ligger på marken nedanför deras fötter får ordet liten en ny dimension. Ändå ville jag göra mig mindre. Jag såg hur den stora elefanten riktade sin snabel mot tältöppningen och vädrade. Bananerna låg bredvid. Elefanten såg ut att fundera en stund. Sedan, med ett ryck, vände den på sig och försvann med snabba steg. De två mindre elefanterna följde med. Men minst två elefanter hördes fortfarande slita upp gräs. En på vardera sidan tältet. Jag kunde höra hur gräset maldes mellan tänderna. Det lät ungefär som när man tuggar på en krispig grönsak. Snart hördes stegen av en elefant som gick sin väg. Sedan blev det tyst, bara enstaka syrsor som spelade. Den sista elefanten måste ha gått sin väg lika ljudlöst som hela flocken kom. Jag låg stilla ett tag till innan jag försökte somna. Då och då hördes avlägsna lejon som röt i natten.

24 januari: Efter att ha packat ihop tältet cyklade jag de sista tre milen ut ur nationalparken. Jag såg en hel del djur, babianer, impalor, zebror, giraffer, elefanter, vårtsvin och en gnu. Efter några kilometer till kom jag till byn Mikumi. Där stannade jag på Tan-Swiss Restaurant & Hotel för att dricka en kall läsk. Jag kände mig faktiskt redan utmattad. Så när ägaren, Josef, frågade mig om jag ville bo kvar där över natten tackade jag ja. På kvällen kände jag mig lite febrig och svag. De andra (Josef och hans föräldrar) höll med om att jag kändes varm. Så vi åkte till ett litet sjukhus i byn för att göra ett malariatest. Där fanns även en del Masajer med sina barn. Efter ett blodprov och lång väntetid fick jag svaret att de inte hittat någon malaria. Men de rekommenderade ändå att jag åt medicin mot malaria, då den inte alltid upptäcks. Medicinen är effektiv, billig och har mycket få kända biverkningar. Jag hade två kurer Arinate (Artesunate) med mig som jag köpt i Dar Es Salaam. Jag började med två tabletter på kvällen. Sedan ska man ta en tablett om dagen de följande fyra dagarna. På hotellet hade jag en mycket bred säng. Natten blev mycket varm och under nattens gång prövade jag nog alla möjliga liggriktningar i sängen, men alla var ungefär lika varma.

25 januari: Febern var borta men jag kände mig fortfarande lite matt så jag bestämde mig för att stanna en dag till och vila. På eftermiddagen var mattheten borta.

26 januari: Jag kände mig OK och började cykla efter frukost. Nästan direkt kom jag in bland Rubeho Mountains och det började gå uppför. Det var varmt och fuktigt så svetten rann. Men det var i alla fall mulet. Det gick lätt att cykla trots att det gick uppför. Snart märkte jag att jag hade slutat svettats och luften hade blivit svalare. Det blev en mycket trevlig cykling bland bergen och det blev många nedförsbackar mellan uppförsbackarna. Vägen var inte speciellt trafikerad och jag passerade genom en fin skog. Jag såg inte en by på flera mil. Vid min vänstra sida hade jag länge Ruahafloden som var på väg i motsatta riktningen. På min högra sida passerade jag då och då små vattenfall med lite vatten men med spektakulär väg ned för berget. På kvällen hittade jag en bra tältplats vid floden där jag åt ett par mangos innan jag lade mig att sova.

27 januari: Kom iväg rätt tidigt efter ett par mangos till frukost. Efter drygt ett par mil stannade jag på en restaurang för en andra frukost. Sedan följde en lång uppförsbacke. Det var mycket varmt och jag fick dricka mycket för att hålla vätskebalansen. Väl uppe väntade inte en lång nedförsbacke utan vägen höll sig på ungefär samma nivå, lite upp och lite ner, mest upp. När jag tog paus för lunch kom en kraftig störtskur. Det är intressant att alla regnskurar hittills har kommit när jag tagit paus eller slutat cykla för dagen. Det är inte jag som pausat när det kommit regn. När skuren var över och det bara duggade lite fortsatte jag cykla. Det kändes rätt kyligt, dels p g a regndropparna men även p g a att jag befann mig på ca 1500 m ö h. De senaste dagarna har jag passerat genom Masajland och ofta ser man Masajer gå längs vägen. På eftermiddagen kom jag fram till Iringa och tog in på ett hotell där. Jag såg på när de bäddade min säng och såg att de bäddade med ett tjockt täcke. Jag såg fram mot en sval natt.

28 januari: Nu fortsatte cyklingen mer i sydvästlig riktning. Vägen höll sig fortfarande på relativt hög höjd, ca 1500 m ö h, hela tiden med mindre upp- och nedförsbackar. Luften var sval. Jag gjorde en paus vid vägen för att äta lite frukt. Även vid denna paus kom det regn. Men denna gång hade jag inget tak över huvudet. Jag tog på mig regnkläderna och fortsatte cykla. Byarna avlöste varandra. Det dröjde inte länge innan det slutade regna. Jag stannade vid en tant som stod längs vägen och bl a sålde passionsfrukt. Jag betalade ca 1,10 kr och hon hällde ner 21 passionsfrukter i min väska plus en bonusfrukt som såg ut som en persika. På eftermiddagen kom jag till Mafinga och bestämde mig för att stanna där, dels för att lägga ut detta dagboksinlägg på hemsidan.

Det återstår fyra eller fem dagars cykling innan jag kommer till Malawi. Det får en att inse att Tanzania är stort. Jag tycker att jag bara ska cykla ett litet hörn av landet från Dar Es Salaam till Malawi. Men det kommer att bli ca 100 mil innan jag når dit. Men nästa gång jag skriver är jag förhoppningsvis i Malawi.