12 februari: På eftermiddagen tog jag mig till lodgen Mayoka Village för att äta mat och träffa nyfunna vänner. Jag började dock känna mig svag och febrig så jag sov ett tag på en soffa. På kvällen blev jag erbjuden av managern att sova över där gratis så jag skulle slippa ta mig tillbaka till stället där jag normalt sov. När det blivit mörkt drog ett oväder in över oss med regn och åska. Stället måste ha varit väl vindskyddat för vad vi inte insåg då var att det blåste så hårt att taket på en restaurang i närheten rasade. Även en del stora träd i byn blåste ner. Den som märkte stormen bäst av oss var kanske en höna som hoppade upp i soffan och gömde sig under kuddarna.

13 februari: På morgonen kände jag mig bättre förutom att magen fortfarande krånglade. Jag tog mig tillbaka till stället där jag normalt sov. På vägen såg jag spåren efter stormen kvällen innan. På eftermiddagen följde jag med ut på en båttur på Malawisjön för att se fiskörnarna äta. Organisatörerna, några lokala killar, hade med sig några små fiskar (ciklider) som de kastade ut i vattnet samtidigt som de visslade på örnarna. Örnarna som satt i träd på land kom flygande. När de kom nära dök de ner och plockade upp fisken bara några meter från båten och försvann sedan för att äta den.

14 februari: Jag tyckte att jag kände mig tillräckligt bra för att cykla vidare på morgonen. Det tog dock lite tid att packa väskorna och komma iväg så jag lämnade inte stället förrän mitt på dagen. Jag skulle ha tagit detta som ett varningstecken. När jag väl började cykla kände jag mig svag. Efter ca 7 km stannade jag till och kände mig yr i huvudet. Jag bestämde mig för att cykla tillbaka och besöka en doktor istället. Doktorn var utan att ta tester ganska säker på att jag fått Giardia, en magparasit. Han föreslog att jag skulle dricka mycket vätska med rehydreringsmedel, något jag hade med mig. Detta för att ersätta den vätska jag förlorat p g a den dåliga magen. Han gav mig även antibiotika som jag skulle ta om jag inte blivit bättre nästa dag. Jag vilade mycket resten av dagen.

15 februari: Ute på sjön fanns på morgonen ett enormt regnmoln. Framför regnmolnet bildades cykloner som slutligen upplöstes. Vid ett tillfälle syntes fem cykloner samtidigt som långsmala trattar från molnen som när de mötte vattnet drog upp ett bredare moln av vatten som de sög upp. Vissa cykloner var breda medan andra var trådsmala. Jag kände mig tillräckligt bra för att börja cykla och tog inte antibiotikan. Jag kom iväg i lagom tid. När jag började cykla duggade det lite men det gick över. Medan jag cyklade söderut längs sjön såg jag rökmoln av sjöflugor som svärmade över sjön. Mitt på dagen kom jag fram till Mwaya Beach, ett ställe som tidigare varit en turistlodge men som nu fungerade som bas för ett hjälpprojekt. Jag hade tidigare blivit ditbjuden av volontärerna som jobbade där och jag fick bo i en av de fina hyddorna gratis. Jag följde med en av volontärerna till byn för att handla mat. På vägen stannade vi till i en skola där en annan volontär höll en engelsklektion. Vi fick komma in och jag fick presentera mig för klassen. Ljudnivån på lektionen var mycket hög. Läraren skrek en fras på engelska som eleverna sedan repeterade. På eftermiddagen badade vi lite och på kvällen tittade vi på stjärnor och stjärnfall medan vi lyssnade på en lokal invånare som berättade afrikanska historier. Historierna var verkligen annorlunda mot vad vi var vana vid. Den historia jag minns bäst handlade om en kvinna som bara kunde föda levande huvuden, utan kroppar. De första två dödade hon och begravde innan hon insåg att hon nog inte kunde föda normala barn och behöll det tredje huvudet.

16 februari: Bestämde mig för att stanna en dag till och ta det lugnt. Badade en hel del under dagen. Några barn passerade med en liten hink med sjöflugorna. Den lokala befolkningen brukar fånga in dessa små flugor när de kommer i enorma rökmoln om flera miljoner flugor i nät eller med korgar. Sedan packar de dem till något som liknar hamburgare och steker dem i olja innan de äter dem. Det verkade dock även gå bra att äta dem råa och levande som godis. Jag fick ta en nypa flugor från barnens hink och smakade. Jag kunde inte känna någon speciell smak alls. På kvällen åt vi en mal som fiskats från sjön med mos på sötpotatis.

17 februari: Jag gick upp halv fem på morgonen för att komma iväg tidigt. Det började regna lite lätt men slutade när jag cyklat någon timme. Det var mycket lättcyklat längs sjön. Ute på sjön syntes flera stora moln av svärmande sjöflugor. På vägen köpte jag 11 bananer för totalt ca 55 öre. När jag kom fram i Nkhotakota hade jag cyklat 13 mil utan att anstränga mig speciellt mycket. Nkhotakota är en stad som en gång var centrum för slavhandeln i regionen. Staden är också platsen där Dr Livingstone under 1800-talet lyckades övertala Chief Jumbe att avsluta slavhandeln. När jag åt middag i staden fick jag sällskap av tre killar i tjugoårsåldern som ville sälja armband och målningar. Deras säljargument gick inte ut på att produkterna var fina utan att jag borde köpa så att de kan få mat för dagen. De såg inte direkt svältande ut. Jag pratade med dem ett tag och fick dem då och då att halvt försäga sig och avslöja att de inte levde i sådan misär som de ville ge sken av. En av dem tog upp sin mobiltelefon ur fickan för att se hur mycket klockan var. Jag påpekade detta och han insåg sitt misstag och gav en bortförklaring om att det var en present. Jag köpte förstås ingenting. Detta försäljningsknep är ganska vanligt. Jag tycker det är synd att en del utnyttjar västerlänningars medkänslor på detta sätt. Många låtsas vara sjuka eller svälta för att få pengar. Många faller för bluffen, ger dem pengar och ökar klyftan mellan svarta och vita. Allt vi blir för dem är en möjlighet till att få pengar. P g a detta blir det omöjligt att hålla en normal konversation med många invånare och t ex få veta en del om deras kultur och berätta om vårat sätt att leva.

18 februari: Jag hade hoppats kunna avvika från huvudleden och cykla upp i bergen genom en nationalpark. Men kvällen innan fick jag reda på att man inte fick cykla där p g a folk hade blivit dödade av lejon. Så det var bara att fortsätta söderut längs Malawisjön. Bortsett från de vanliga majs-, kassava-, ris- och bananodlingarna började det även dyka upp en del tobaksodlingar längs vägen och jag passerade även en bomullsodling. På eftermiddagen stannade jag i en liten by, Kaphatenga. Där blev jag inbjuden att bo i ett rum hos en familj. Jag hade redan cyklat tillräckligt för dagen så jag tackade ja. Jag fick bo i ett litet rum med betongväggar, en säng, ett myggnät och en grön glödlampa. Inte helt olikt de hotell som finns i städerna. I familjen fanns nio barn med de äldsta i trettioårsåldern. Alla var dock inte där. En av pojkarna hade just fått sitt första pass och hoppades kunna åka till Sydafrika för att jobba. Det är tydligen inte helt ovanligt för Malawiska pojkar att göra detta. Jag har mött flera andra längs vägen som också jobbat i Sydafrika. En av de äldre bröderna hade redan varit där. Förhoppningsvis hamnar de inte i gruvorna.

19 februari: På morgonen svängde jag av västerut upp mot Malawi. När jag kommit upp en bit från Malawisjön fick jag en sista blick av sjön. Nu vet jag inte när jag får se den igen. Det gick en hel del uppför samtidigt som jag var lite seg i benen. Efter drygt tre mil hittade jag dock ett litet café där jag kunde få mitt söta mjölkte. Något som visat sig ge ett snabbt energitillskott. Sedan gick det lättare att cykla. I Malawi är det inte helt lätt att hitta ställen att äta på på landsbygden. I Tanzania fanns det ofta något litet krypin där man kunde få lite ris och kött, även i de små byarna. I Malawi får man vara glad om man hittar ett ställe med te och bröd. För att få riktig mat med ris eller Nsima (en slags fast gröt av majsmjöl) måste man hitta en rätt stor by. De sista tre milen in mot huvudstaden Lilongwe hade jag mer nedförsbackar än uppförs. Lilongwe kändes som en mycket märklig stad att cykla igenom efter att ha cyklat genom Malawis landsbygd de senaste dagarna. På landsbygden är allt mycket enkelt, det är odlingar, en stor sjö och små byar med hus byggda av tegel eller lera med grästak. Man ser få bilar, de flesta människor går till fots eller cyklar på landsvägen. I Lilongwe såg jag plötsligt stora affärskomplex som alla såg mycket nya ut. De hade stora fönster och komplexa former, en del med tinnar och torn. Det kändes som jag flyttats från Afrika. Det passade inte alls in. Jag hittade ett ställe jag kunde kampa på. Där träffade jag andra resenärer. De hade nyss lärt sig ett tärningsspel av en man som åkt dagen innan jag kom. Jag hade lärt denna man detta spel en vecka tidigare i Nkhata Bay.

20 februari: Hade tänkt ansöka om visum till Moçambique denna dag. Planen var att cykla genom Moçambique och Zimbabwe till Zambia. Men på morgonen fick jag höra från ägarna av kampen jag bodde på att det var oroligheter i Harare, Zimbabwes huvudstad. Detta är inte konstigt då president Mugabe har varit allt annat än bra för landet. För min del betyder det dock att det kanske är bättre att strunta i att åka dit och cykla direkt till Zambia istället. Jag spenderade ett par timmar av förmiddagen på ett Internetcafé. På eftermiddagen kom ett kraftigt skyfall som varade till kvällen.

21 februari: Vaknade 05:45 på morgonen av att tältet var fullt av små myror. Det var bara att gå upp. Spenderade förmiddagen med att skriva klart dagboksinlägget och ta fram bilder till hemsidan. Cyklade sedan till ett internetcafe där jag uppdaterade hemsidan.

Snart fortsätter resan västerut. Har inte riktigt bestämt mig om jag cyklar till Zambia direkt eller om det blir via Mocambique och Zimbabwe.