21 februari: Efter att ha spenderat en del tid på Internetcaféet tog jag mig tillbaka till kampen. Jag passade på att laga mina cykelväskor. Regnperioden är igång och mina cykelväskor hade en hel del hål, en del rätt stora.

22 februari: Efter frukost gjorde jag ett kort besök på Internetcaféet. Sedan gick jag till Shoprite, en Sydafrikansk matbutikskedja med mycket stora butiker och stort utbud. Där köpte jag på mig lite mat att ha när jag cyklar genom ett mer glesbefolkat Zambia. Efter det tog jag mig tillbaka till kampen och fortsatte laga mina cykelväskor. Jag pratade även med en annan resenär, en tysk, som tillsammans med sin fru reser i en enorm lastbil som de byggt om till husbil. Bara ett däck kostar mer än min cykel. Dessutom hade de satellit TV, Internet, telefon, dusch och kök i sin lastbil. När jag pratade med honom höll han på att fylla sin 600-liters tank med vatten. Efter det passade jag på att städa och flytta mitt tält. Detta eftersom jag har haft besök varje natt av tusentals myror. Det låg döda myror i små drivor i tältet. Jag tejpade även igen de hål jag hade i tältbotten. Dessa hål är mest gjorda av armémyror i Uganda.

23 februari: Kom iväg rätt tidigt och cyklade västerut mot Zambia. Jag hade hoppats kunna cykla till Zambia via Moçambique och Zimbabwe men blev avrådd p g a läget i Zimbabwe. Någon hade läst i tidningen att det var ett uppror på gång i huvudstaden, Harare. P g a att jag är rätt utsatt på cykeln tyckte jag det var bäst att inte åka dit. Nu får det bli huvudleden genom Zambia till dess huvudstad, Lusaka. Jag hade hoppats kunna cykla på en liten väg längs en flod och nationalpark, South Luangwa. Men eftersom det är regnperiod och det dessutom regnat ovanligt mycket detta år var inte heller detta möjligt. Floden är översvämmad och har blivit ca en mil bred. Campingplatserna längs floden har stått under en och en halv meter djupt vatten. Trots att det var ganska stark motvind gick det bra att cykla. Längs vägen såg jag barn leka med en konisk trissa som de höll snurrande på sin spets genom att slå på den med en piska på pinne. Det slog mig att de flesta byar har många byggnader som står tomma. I nästan varje by finns hus som det står restaurant på men mycket få byar har en aktiv restaurant. Detta gäller även andra affärsverksamheter. Jag fick känslan av att jag cyklade genom befolkade spökstäder. På eftermiddagen kom en kort regnskur. Jag tog skydd i en ännu inte färdigbyggd kyrka. När jag stått där ett tag kom en pojke till mig med en stol som jag kunde sitta på. Efter regnskuren svärmade termiterna som långsamt steg till skyn på vita vingar. Barnen sprang omkring och försökte fånga så många termiter som möjligt och åt dem sedan som godis. Jag har provat detta tidigare i Kenya men tyckte inte att det smakade speciellt mycket. När jag cyklat tolv mil närmade jag mig gränsen till Zambia. Jag cyklade bredvid en zambier ett tag och pratade med honom. Han sade att han tyckte att vita människor såg äldre ut än vad de var. Han frågade mig varför det var så. Jag visste inte men han hade sin teori klar. Vita människor ser gamla ut eftersom de inte jobbar. När jag passerat gränsen fortsatte jag 2,5 mil till Chipata. Landskapet var rätt annorlunda mot Malawi. Det var bergigare än andra sidan gränsen och mellan byarna fanns mer skog, inte bara odlingslandskap. Den sista milen öste regnet ner. Jag hade regnkläder med mig men brydde mig inte om att ta på mig dem. Det var rätt skönt att cykla i regnet. På vägen bildades små floder av vatten där ytan till och med krusades av små vågor. Jag var dyblöt när jag tog in på vandrarhemmet.

24 februari: Jag hann inte cykla långt på morgonen innan regnet började ösa ner. Jag såg att en hel del människor bar pannband av djurskinn, ofta från servaler (fläckiga kattdjur). Jag antog felaktigt att det var en vanlig huvudprydnad i Zambia. Efter drygt två mils cykling började regnet avta och jag kom fram till en by med massor av människor. En del var helt klädda i pälsar från vilda och tama djur. Jag stannade vid två män, en normalklädd och en i päls, och frågade vad som var på gång. De berättade att Ngonistammen firade Newala, en ceremoni för att skörden skall bli rik. De firade även stammens korsande av Zambezifloden år 1835 då de övertog landet. Detta var stammens största högtid, som julafton förklarade de. Jag bestämde mig för att detta inte fick missas och bestämde mig för att stanna. Detta är tjusningen med att resa med cykel. Jag kan stanna var jag vill när jag hittar något intressant. Hade jag åkt buss hade jag kanske bara uppfattat att något var på gång medan jag svischade förbi. De två männen ville gärna visa mig vad som var på gång och medan jag gick med dem passerade två tyskarna i lastbilen jag beskrev den 22 februari. Även de hade som jag chansen att stanna men gjorde det inte. I bilen gick det nog för fort för att de skulle uppfatta att det var någonting stort på gång. Männen tog mig till händelsernas centrum. Regnet upphörde, men marken var mycket lerig från allt vatten och trampande. Jag fick ställa ifrån mig cykeln i ett litet tillfälligt gatukök där jag åt Nsima, samma sak som de kallar ugali i Ostafrika. En fast gröt av majsmjöl, huvudfödan i stora delar av Afrika. Till det fick jag kyckling. Sedan gick vi in i en stor ring av sittande människor. De flesta klädda i djurpälsar. Rund midjan hade de strimmor av päls, en större bit päls täckte ofta överkroppen och även huvudbonaderna var gjorda av päls. Jag försökte se vilka djur de tagit päls av. Mycket var från servaler och genetter. Det fanns även en hel del leopardpälsar där. Andra pälsar var från markattor, babianer, getter, kor, galagoer, zebror, mungos, afrikanska sibetkatter och fåglar. Runt vristerna hade de bjällror. De flesta bar det vapen man använde när man invaderade landet, en käpp av hårt trä med en rund knopp på toppen. En del hade spjut. Innan ceremonin började höll vicepresidenten, Lupia Banda, ett långt tal till folket. Sedan uppträdde de olika grupperna av stammen efter varandra med dans. De bildade en cirkel med de högre uppsatta i centrum. Dansen symboliserade det krig där de besegrade stammen som fanns där innan de korsade floden. Dansen bestod mest av att de stampade i marken samtidigt som de lyfte käpparna mor himlen. Bjällrorna skallrade. Vid ett tillfälle lämnade självaste storhövdingen sin tron och kom ut och dansade. Jag undrade ett tag varför han hade sådan tråkig päls på sig. Den var ljust gulbrun utan fläckar. De flesta andra hade ju fläckar från leoparder och servaler. Men jag såg snart att pälsen hövdingen hade på sig var från ett lejon. Tänder satt kvar. Hövdingen var lång och smal. Jag fick senare höra att han hade AIDS. När allt dansande var klart tog de in en svart tjur i ringen. Någon stack ett spjut i dess sida. Tjuren stred ett tag men snart hade de skurit halsen av den. Sedan grillade de tjuren på ett bål som brunnit under hela ceremonin. Hövdingen var den som först fick dricka tjurblodet och smaka på köttet. Efter ceremonin blev jag hembjuden av några amerikanska volontärer att bo i deras hus i Chipata, staden jag lämnat på morgonen. Vi lämnade cykeln i en hydda i en närliggande by där en annan volontär bodde, men hon var inte där. Sedan liftade vi tillbaka till staden.

25 februari: Jag kom iväg rätt sent på morgonen, vid niotiden. Jag liftade tillbaka till byn där min cykel fanns. Som tur var fanns en kilometermarkering på vägen precis där jag skulle gå av. Annars hade jag haft svårt att hitta byn som inte syntes från vägen. En smal stig ledde till byn. Jag träffade volontären och hon gjorde lite gröt till mig innan jag skulle fortsätta cykla. Jag berättade om cykelturen och hon om sitt volontärjobb. Hon var där för att informera om hur byborna skulle kunna förbättra bl a sina odlingar. Hon skulle även lära dem att odla fisk i dammar. Plötsligt visade det sig att klockan hunnit några timmar in på eftermiddagen. Jag tyckte det var lika bra att stanna där för natten och fortsätta tidigt på morgonen istället. Vi tog en promenad på eftermiddagen och såg oss omkring bland byns lerhyddor. På kvällen lagade vi mat över glödande kol. Det fanns ingen elektricitet i byn.

26 februari: Kom iväg rätt tidigt på morgonen. Under dagen mötte jag flera kraftiga men korta regnskurar. Jag stannade vid en restaurang i Katete för att äta, det blev som vanligt nsima, majsgröten med kött. Jag började prata med ett par män som satt vid bordet bredvid. Vi pratade länge medan jag väntade ut en regnskur. När det slutat regna fortsatte vi prata. En av männen visade sig vara ägaren till restaurangen och den andra jobbade för staten. När vi pratat ett tag blev jag erbjuden ytterligare en portion mat gratis av ägaren. Jag hade hunnit bli hungrig igen så jag tackade ja. Det började regna igen. När skuren var över fortsatte jag cykla. Jag mötte bland annat två cyklister med levande djur på pakethållarna. Den ena hade en get och den andra en gris. När jag kom fram till Sinda bestämde jag mig för att hitta ett ställe att bo på. P g a allt regn var jag inte sugen på att tälta även om det nog skulle gå bra att hitta en tältplats utanför byarna. Jag frågade en man om ett ställe att bo på och han gick mig till ett för Zambia billigt vandrarhem. Zambia är lite dyrare än många andra länder i Afrika. Efter jag tvättat mig med varmt vatten från en balja bjöd mannen med mig till sitt hem. Han visade sig vara präst och hade tre barn. Hemma hos honom fick jag te, grillat majs och nsima med fisk. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum. Det var mörkt men ljuset från avlägsna blixtar hjälpe mig att se vattenpölarna.

27 februari: Innan jag lämnade vandrarhemmet blev jag mer eller mindre erbjuden att gifta mig med en skild tjej som jobbade där. Hon hade ett barn, och var förståss intresserad av att komma till Sverige. Hon sade att jag skulle komma tillbaka med flyg, för hon ville inte cykla till Sverige. Det var mulet hela dagen men helt utan regn. Jag hade första medvinden på länge och det gick mer utför än uppför, fast det var mycket av båda. Det var svalt. Med andra ord en bekväm dag på cykeln. Det enda som ibland hindrade mig var den otroligt dåliga kvaliteten på vägen med många gropar och lagningar. Längs vägen tillverkades och såldes en hel del träsängar och trädörrar. De såg ut att vara av god kvalitet. Det såg lite märkligt ut med alla dessa sängar och dörrar uppställda mitt i skogen. Under dagen passerade jag min 2500:e mil sedan Nordkap. På vägen mötte jag en kille med en helstekt gris på pakethållaren. Jag sov på ett vandrarhem i Nyimba.

28 februari: Det blev ytterligare en dag utan regn och t o m en hel del sol på eftermiddagen. Landskapet blev mer och mer kuperat. Backarna blev brantare. Ytterligare en helstekt gris passerade på en pakethållare. Jag cyklade genom stora skogsområden och passerade få byar. Jag hittade ingen by att äta lunch i, så jag fick ta av min reservmat. Vid ett tillfälle lossnade en av mina växelspakar. Växeln jag blev fast vid var lagom så jag väntade med att laga den till kvällen. På eftermiddagen kom jag fram till Luangwafloden som korsades av en modern bro. Inte långt därefter hittade jag en camping att bo på. Men maten var för dyr så jag fick återigen ta av reservmaten. Campingen låg vid floden. Vattennivån i floden var mycket hög, men det syntes att den nyligen varit mer än en meter högre. På andra sidan låg Moçambique.

1 mars: Tog en promenad i området på morgonen innan jag fortsatte cykla västerut mot Lusaka. Nu var det mest uppför igen, men uppförsbacken avbröts av många nedförsbackar. Bergen var gröna av skogar. Jag ppasserade mycket få byar. Förmiddagen var solig men på eftermiddagen blev det mulet. Jag stannade under ett grästak som fungerade som busshållsplats för att äta en sen lunch. När jag ätit klart började det blåsa, åska och regna. Jag väntade ut regnet och fick sällskap av några kvinnor med barn. Taket läckte en hel del så det droppade på oss. Sedan fortsatte jag men stannade snart igen eftersom jag hittade en by att fylla på vatten i. Jag passade även på att äta igen då jag planerade att campa i skogen. Jag fick Nsima med buffelkött. Sedan fortsatte jag med enda målet att hitta en bra plats i skogen att tälta på. Detta trodde jag skulle bli lätt eftersom det varit så glesbefolkat tidigare under dagen. Men stora grillkolssäckar till salu längs vägen avslöjade att det fanns små byar gömda i skogen. Även majsfält kunde skymtas mellan träden. Det blev mycket svårt att hitta en plats där jag skulle få sova ifred. Det var en ovanligt tätbefolkad skog. Efter tre mils letande valde jag av ren desperation en plats inte långt från vägen men gömt bakom några träd och högt gräs. När jag hade satt upp tältet var det redan mörkt.

2 mars: En man som kom gående på vägen såg förvånad ut när jag kom ut ur skogen framför honom med en fullpackad cykel. Där fanns inte ens en stig. Solen sken på förmiddagen och jag fortsatte västerut. Landskapet hade plattat ut sig en del. Här och var kunde jag se pojkar och unga män som jagade småfåglar med slangbella. På eftermiddagen mulnade det på, precis som dagen innan. När jag kom till Chongwe tyckte jag att det var tillräckligt för dagen och tog in på ett vandrarhem. Inte långt efter att jag kommit in började det regna.

3 mars: Cyklade sista biten in till Zambias huvudstad, Lusaka. Jag hade trott att det skulle vara mycket uppför men det var nästan platt och jag hade medvind. Jag var tidigt framme i Lusaka och tog in på Chachachas camping. Jag fick skjuts av ägarna av campingen till ett köpcentra. Där hittade jag en del delar jag skulle behöva köpa till cykeln som faktiskt verkade vara av bra kvalitet. Något som är mycket svårt att hitta i stora delar av Afrika. Det skulle dock bli dyrt. Jag gick tillbaka och passerade ett apotek där jag köpte medicin mot Bilharzia, en parasit som man kan få om man badat i Afrikanska vatten. Eftersom jag spenderat en hel del tid i Malawisjön tyckte jag det var lika bra att ta medicinen eftersom den inte kostar mycket och inte har några speciella bieffekter. Jag är ganska säker på att jag inte har parasiten men tar medicinen ändå, i förebyggande syfte. Dessutom visar jag mamma att jag är försiktig. Bäst är att ta medicinen ca sex veckor efter badandet. På kvällen gick jag ut med några andra som bodde på samma camping. Efter ett tag upptäckte vi att månen var halv. Vi tyckte det var märkligt eftersom den nyss var hel. Vi kom fram till att det var en månförmörkelse som var på gång. Senare när förmörkelsen var total sken månen i rostrött.

4 mars: Efter en lugn förmiddag och lite tvättande av kläder tog jag mig till Internetcaféet på campingen för att uppdatera hemsidan.

Snart fortsätter jag sydväst mot Victoriafallen. Där bestämmer jag mig för hur jag ska fortsätta. Det kommer nog att bli en del små intervjuer av andra resenärer som redan varit söderut och se vad de rekommenderar.