4 mars: Efter att ha lagt ut förra dagboken passade jag på att handtvätta mina kläder och ta ett dopp i poolen. Läste några e-mail och fick reda på att Ingela som jobbar med lejonen i Serengeti har döpt ett nytt okänt lejon, som jag hittade när jag var där, efter mig.

5 mars: Tog mig till det stora köpcentret Manda Hill. I en av de största butikerna hittade jag en del reservdelar som kunde vara bra att ha till min cykel. Min högra pedals kullager hade gått sönder så jag köpte nya pedaler. Kvaliteten verkade vara riktigt bra jämfört mot vad jag sett tidigare i Afrika. Dessutom köpte jag fem vattenflaskor med hållare att fästa på cykelns ram. Detta som förberedelse för de långa sträckor som väntar i ett torrt Namibia. Det fanns även andra delar som skulle vara bra att köpa nya, t ex en ny sadel då den gamla börjat spricka. Men jag avstod då det inte var så billigt att handla där.

6 mars: På förmiddagen cyklade jag till köpcentret igen. Denna gång för att fylla på mitt matförråd på det enorma sydafrikanska matvaruhuset Shoprite. Efter det åkte jag till svenska ambassaden för att äta lunch med Jimmy Gunnarsson som jobbade där. Jimmy är bekant med ett par som tidigare jobbade där som i sin tur är bekanta med Esbjörn Nordlund som jag känner. Så hamnade jag där. Jimmy tog mig till ett annat ställe där Dan, som jobbar på Svenska skolan i Lusaka, väntade. Där fick vi kyckling och potatis med kantarellsås tillagat på svenskt vis. Mycket gott. Kantarellerna var från Zambia. Jimmy frågade om jag ville visa bilder och berätta om min resa på torsdag kväll, två dagar senare. Jag hade tänkt fortsätta cykla på onsdagen men bestämde mig för att stanna ett par dagar extra.

7 mars: Tog det rätt lugnt denna dag. Förberedde bildvisningen jag skulle ha nästa dag.

8 mars: På eftermiddagen gick jag och två andra från campingen ner till stadens centrum. För att se vad som fanns där. Det var internationella kvinnodagen så många kvinnor fanns där och manifesterade. Vi blev även utsatta för ett rånförsök. Sex män kom, några pratade med mina vänner för att leda bort deras uppmärksamhet. Samtidigt tog en man tag i mig och försökte trampa på min fot samtidigt som han pratade om operationer och sjukhus. Detta för att leda bort min uppmärksamhet från hans hand som försökte ta sig in i mina fickor. De misslyckades dock och ingen av oss blev av med någonting. På kvällen skulle jag hålla mitt föredrag om resan och kom dit en timme innan för att göra i ordning allt tills jag skulle börja. Jimmy tog mig till Svenska skolan där vi skulle vara. Som väntat krånglade utrustningen en del innan vi fick allt att fungera. Uppskattningsvis kom ett drygt fyrtiotal personer. Mest svenskar från ambassaden, SIDA och Svenska skolan men även en norrman, några holländare och några från min camping. Bildvisningen gick bra och det verkade uppskattat. Efteråt blev jag bjuden på mat på en indisk restaurang. Vid ett tillfälle kom ett par servitörer in hostandes. De bar på heta fat med mat som fräste av hettan. De serverade indierna som satt vid bordet bredvid. Ångorna som steg från maten var så starka att när de nådde vårat bord gjorde att vi alla började hosta. Det påminde faktiskt en del om tårgas fast inte lika starkt. Indierna som åt maten hade dock inga problem med den.

9 mars: Kom inte iväg förrän vid tiotiden på förmiddagen. Mycket p g a oredan i tältet. Det regnade lite lätt när jag började cykla men det upphörde efter ett tag. Jag hade medvind och det gick lätt att cykla. Efter ett par timmar hade jag kommit till Kafue där jag åt lunch. Sedan fortsatte jag och passerade efter någon mil Kafuefloden. Sedan cyklade jag på en väg som ringlade upp och ner och i sidled genom en mycket fin skog. Det fanns bara några få små byar längs vägen. Jag hade fått motvind. Senare på eftermiddagen stannade jag längs vägen för att fika. Jag tyckte att det var konstigt att jag hade haft solen i ryggen den senaste tiden jag cyklat. Jag skulle ju västerut och borde då ha solen framför mig. Jag fortsatte en bit till innan jag kom på att jag kommit in på fel väg. Jag tittade på kartan och såg att jag var på väg in mot Zimbabwe. Efter floden hade jag tydligen kommit in på fel väg. Kunde dock inte minnas att det funnits ett alternativ. Jag vände och cyklade tillbaka en bit. Stannade vid en bäck för att fylla på mina vattenflaskor. Fortsatte en liten bit till innan jag letade upp ett ställe att sätta upp mitt tält på. När det blivit mörkt kom massor av stjärnor fram ovanför mig. I horisonten blinkade molnen från blixtar. Jag hoppades at den väg jag skulle cykla nästa dag skulle gå igenom ett lika fint landskap som den jag av misstag kommit in på. Men jag tvivlade på det, men vid den väntade Victoriafallen.

10 mars: Började dagen med att cykla tillbaka de 3,5 milen jag cyklat fel dagen innan. Det gick sakta eftersom det var ganska mycket uppför. När jag kom till avfarten som jag missat dagen innan såg jag att det fanns en skylt där det stod Livingstone. Troligtvis hade marknaden intill dragit till sig min uppmärksamhet från avfarten. När jag svängt in på rätt väg kom jag snart fram till den uppförsbacke som många varnat mig för. Men den var inte så farlig och direkt efter gick det mycket utför. Sedan kom en lång sträcka som var plan eller lutade lätt uppför. Som jag trott var det inte lika fin skog längs denna väg. Landskapet var rätt öppet, ibland savannaktigt men oftast rena gräsmarker. De sista tre milen in till Mazabuka var mer eller mindre plana. Men jag hade stark medvind och kunde utan större ansträngning hålla en hastighet mellan 30 och 40 km/h. När jag åt på en restaurang på kvällen började en man prata med mig. Vi pratade bl a om evolution. Normalt brukar folk här skratta åt mig när jag säger att jag tror på det. Detta gjorde till en början även denna man. Men han var till min förvåning intresserad av att lyssna på mig när jag berättade om evolutionen och förklarade hans missuppfattningar om den. Missuppfattningarna var ganska grova. Han erkände att det fanns en del logik i det jag sade. Senare gled han in på samtalsämnet om läget i Zambia. Han beklagade sig mycket över hur hårt livet var. Ändå skulle jag gissa att han hade det bättre än de flesta Zambier. Han hade ett jobb på ett stort matvaruhus, kunde bära fina kläder, hade mobiltelefon, var ute och drack öl, hade hus med elektricitet och kranvatten samt familj. Ändå klagade han och sade att det inte gick att överleva. Ändå levde han och såg frisk och välmående ut. Jag berättade att jag sett mycket fattigare folk som lever lyckligt. Till detta hade han ingen riktigt bra förklaring.

11 mars: Jag fortsatte cykla sydväst mot Livingstone och Victoriafallen. Landskapet var platt och lättcyklat. Medvinden hjälpte till. Savanner, skogar och gräsmarker avlöste varandra. Jag stannade för att fika under ett träd med bred stam. Trädet var som ett helt eget ekosystem. Uppe på de breda grenarna satt enorma larver. Nere på stammen trivdes småkrypen. Något som måste vara ett välkamouflerat myrlejon satt på stammen och väntade på att ett byte skulle passera. Där fanns skalbaggar som fäste saker från sin omgivning på sitt skal för att kamouflera sig. En underlig gräshoppa satt och gnagde på barken, kanske på lavarna som växte där. Myror drack saven som sipprade ur trädet. Hoppspindlar hade goda jaktmarker på barken. Knackningar hördes från barkens insida. Det var bara det jag kunde se från marken. Senare, vid ett lunchstopp blev butiksägaren så imponerad av min cykeltur att han gav mig en läsk att ta med mig på resan. På eftermiddagen blev det tätare mellan byarna och jag fick återigen nöja mig med att bo på ett vandrarhem istället för i mitt tält i skogen. Byn där jag sov heter Pemba.

12 mars: Förmiddagen var helt molnfri. Det var fortfarande mer eller mindre plant och jag hade medvind. Denna sträcka mellan Lusaka och Livingstone måste vara en av de mest lättcyklade jag cyklat på under hela resan. Jag ser ofta bilar och bussar som har stora lass dåligt packade på taket. Denna dag såg jag en minibuss som var en av de värre. På taket hade de spänt fast en enda tjock madrass. Men den var så löst spänd med två remmar att den reste sig mot vinden som ett segel och gungade fram och tillbaka i luften utan att ens nudda bussens tak. Det såg ut som om den skulle lossna när som helst, vilket den troligtvis till slut gjorde. Jag hade läst om ett privat reservat ca 20 km från asfaltvägen som jag ville besöka men hade bestämt mig för att inte göra det. På eftermiddagen passerade jag avfarten. Grusvägen ut i bushen såg så lockande ut att jag inte kunde låta bli. Vägen var sandig och vågig som en tvättbräda vilket gjorde det svårcyklat. Cykelväskorna hoppade och skramlade i ojämnheterna. Vissa sträckor gick väldigt långsamt. Lokala cyklister hade dock samma problem och vissa sträckor hade de skapat smala stigar vid sidan av vägen som var mer lättcyklade. Ibland var de inte bredare en ett par decimeter och det höga gräset piskade mig när jag cyklade där. Det var skönt att cykla i skogen och bara ett par bilar passerade på ett par mil. När jag kom fram till Bruce-Millers farm frågade jag var campingplatsen fanns. En man, Ian, berättade var den fanns men erbjöd mig att tälta på hans gräsmatta istället och erbjöd in mig på middag på kvällen. Det tackade jag inte nej till. Han hade en skola där för västerländska barn vars föräldrar jobbade i Zambia. Innan kvällen tog jag ett dopp i deras pool.

13 mars: Började dagen med att följa med och leta efter Chaplin’s Barbet, en fågel som bara finns i Zambia. Jag och en lokal invånare gick ut på ett öppet område med högt daggvått gräs med enstaka fikusträd. Det tog inte lång tid innan vi såg ett par av fåglarna i toppen av ett träd. Vi försökte komma nära men de flög hela tiden längre bort. Ovanför oss flög en flock amurfalkar. Snart är det dags för dem att flyga till östra Asien. Före lunch fick jag vara med på farmen och se när de badade korna. Korna fick gå in i en trång tunnel med en djup och avlång bassäng i mitten. De som var vana dök ner i vattnet med huvudet före. Andra var mer rädda och behövde knuffas ner. I vattnet fanns ett gift som dödar fästingar. Fästingarna kan bära för korna dödliga sjukdomar och korna måste badas var femte dag. På eftermiddagen visade de mig ett kronörnsbo i ett träd. Kronörnara är bland de största och kraftfullaste örnarna i världen med bl a apor på menyn. Boet var enormt och örnarna hade byggt det av kraftiga kvistar och grenar. Jag satt ett tag vid boet och väntade. Inga örnar dök upp, det var troligtvis för tidigt på säsongen än. De hade sagt till mig att jag kunde gå tillbaka på en stig längs en å. Det tog dock ett bra tag innan jag hittade något som liknade en stig. Ett bra tag mer eller mindre simmade jag genom högt gräs. Till slut började det bli lite lättare att gå. Men det var ofta jag fick titta noga för att se stigen. Jag antar att det inte är ofta någon går den. Det kunde lika gärna ha varit djur som trampat upp stigen. På kvällen fick vi pannkaka.

14 mars: Bestämde mig för att stanna en dag till. De hade lovat chokladtårta på eftermiddagen. Tog en promenad på förmiddagen ner till ån igen. Till lunch fick vi köttgryta gjord på impalakött. Impalan hade rektorn, farmaren och jägaren Ian själv skjutit på sina marker. På eftermiddagen var det kalas för ett av barnen som nyss fyllt år. Mycket riktigt fick jag chokladtårta. Många av barnen hade dock blivit sjuka, även rektorn. Det verkade vara någon form av smitta som hade drabbat dem. Det stora samtalsämnet under dagen var om hur deras ca 25 marsvin mystiskt försvunnit under natten. Inget djur verkade ha tagit dem då inga spår fanns och inget uppenbart ingångshål till buren. Någon måste ha stulit dem.

15 mars: På morgonen fick jag veta att fem marsvin blivit funna igen. Kanske på ett ännu mer mystiskt vis än de försvann. De hittades i ankornas matho, gjord av ett bildäck, med locket på. Kom iväg sent eftersom jag väntade på att daggen skulle torka från mitt tält. Platsen där mitt tält stod var lite fuktig och varje morgon var det genomsurt av dagg. Mattanten hade gjort i ordning en matlåda till mig med smörgåsar, äpplen och apelsiner att ha på vägen. Jag cyklade tillbaka på den sandiga och ojämna vägen till jag kom ut på asfalten igen. när jag kom fram till Kalomo på eftermiddagen började jag leta efter ett billigt vandrarhem. De jag hittade var lite dyrare än vad jag brukade betala, och även det är dyrt jämfört med andra länder i närheten. På ett ställe fick jag höra att två svenskar på cykel bott där två nätter tidigare. De måste ha passerat mig när jag bodde vid skolan på farmen. Jag stannade vid en mack och frågade några killar som jobbade där. En tog fram en cykel för att visa mig ett vandrarhem i närheten. Vi cyklade iväg men blev tillbakakallade. En ny kille följde mig och han sade att chefen på macken ville bjuda mig på boendet på ett vandrarhem som var mycket dyrare än vad jag brukade betala. Jag pratade aldrig med chefen utan såg henne bara i förbifarten då hon pratade i telefon. Hon såg ut att vara i medelåldern och med västligt ursprung. Jag tyckte det var märkligt men tackade och tog emot. Jag fick ett rum med stor säng, lite möbler och sidengardiner.

16 mars: Innan jag fortsatte åt jag frukost inne på mitt rum. Några smörgåsar med jordnötssmör och mjölk med havregryn. När jag klev ut ur mitt rum sade de att min frukost var klar. Så det blev en dubbel frukost. Jag fick korv, stekta ägg, bröd, bönor, te, flingor med mjölk och bacon. Jag var mycket mätt när jag började cykla. Det var fint väder men jag hade fått lite motvind igen. Landskapet blev torrare och jag passerade mest genom ett savannlandskap. När jag närmade mig staden Livingstone blev det riktigt torrt och många träd hade gula löv. När jag hade en halvmil kvar fick jag utsikt ner mot Zambeziflodens dal. Ca 1,5 mil bort syntes ett stort tydligt moln som steg upp ur dalen. Jag visste vad det var. Det var vattenstänk från Victoriafallen. När jag kom fram till Livingstone slog jag upp mitt tält på en campingplats och upptäckte att jag kände tre personer där som jag träffat i Lusaka. När tältet var uppe tog jag ett bad i poolen.

17 mars: På förmiddagen tog jag gratisbussen ner till Victoriafallen. Jag gjorde sällskap med ett par schweiziska cyklister som delvis cyklat ner från Schweiz. Vi betalade och gick in i fallområdet. Victoriafallen var p g a regnen större än på många år. Fallet är 108 meter högt och 1,7 km brett. När jag var där kastade sig uppskattningsvis 9 miljoner liter vatten ut för stupet, varje sekund. Det dånade nästan som åska. Namnet på fallen på lokala språk kan översättas till vattnet som åskar. Tre elefanter som lite tidigare försökt korsa floden hade dragits med av strömmen och följt med över fallens kant. Ett gäng flodhästar på en ö i floden ovanför fallen var strandade där. De hade ingen mat och kunde inte komma därifrån p g a allt vatten. Vid fallens nordliga del gjorde vindarna det möjligt at se själva vattenfallet, eller en liten del av det. När man sedan gick parallellt med fallets kant kom man mer och mer in i stänkmolnet från fallen. Trots att vi gick i höjd med fallens kant blev vi totalt dränkta i vatten. Det var värre än att vara i det värsta skyfall jag någonsin sett. P g a att vattnet faller så långt skapas en stark vind som blåser upp mycket vatten igen, högt över fallen, i ett stort moln. Tittade man mot fallen kunde man oftast inte se dem p g a molnet, det var bara vitt. Jag kunde fotografera p g a att jag hade ett hus till kameran gjort för dykning. På ett ställe där man kunde titta ner för kanten kom störtskuren nerifrån. Vattnet piskade mig i ansiktet, trots att det kom från hundra meter längre ner. Stigarna man gick på hade konstanta strömmar av vatten. Vi gick ut på bron över till Zimbabwe. Därifrån hade vi en fin utsikt mot fallen, de var dock oftast täckta i sitt eget moln. Efter fallen rinner floden sicksack genom en brant kanjon. Trots att bron var flera hundra meter från fallen kom starka vindar därifrån, skapade av allt fallande vatten. När vi gick tillbaka från fallen torkade våra genomsura kläder rätt snabbt.

18 mars: Det blev en lugn dag med lite skrivande i dagboken för hemsidan. Eftersom det var söndag var jag tvungen att vänta med bankärenden etc. till nästa dag. På kvällen spelade jag lite biljard och pingis med de schweiziska cyklisterna.

19 mars: Under natten passerade ett åskväder. Under någon timme regnade det kraftigt och även om jag blundade syntes ljuset från blixtarna tydligt. Senare kom kraftiga knallar. Annars har det varit riktigt varmt och torrt väder i området. På förmiddagen cyklade jag iväg och handlade lite mat till mitt reservförråd. Bredvid matvaruhuset fanns en bokhandel. Jag tog risken att gå in. Risken finns ju att de har stora tunga och skrymmande böcker som jag vill ha. Jag lämnade bokhandeln med två nya böcker. En om södra Afrikas reptiler och en om dess insekter. Sedan gick jag till Internetcaféet för att uppdatera hemsidan.