6 april: På eftermiddagen handlade jag lite mat till mitt reservförråd. Därefter åkte jag på en tretimmars safari i Chobes nationalpark. Det var min sista chans att få se den ovanliga Lechweantilopen. Vi fick se impalor, giraffer och elefanter på mycket nära håll. Chobe har världens högsta täthet av elefanter. Mer än vad parken klarar av. Det märk på att många träd är dödade av elefanterna som ringbarkar dem eller vräker omkull dem för att komma åt löven i kronan. Efter ett tag fick guiden ett telefonsamtal. Han sade att en annan bil hade sett lejon så vi skulle åka dit och försöka se dem. Han körde mycket snabbare än normalt för att hinna dit. Vi passerade genom ett öppnare område med buskar och jag frågade guiden om det var stället man kunde se Lechweantiloperna. Han svarade ”Där är de” och pekade framåt. Två av antiloperna korsade precis vägen och galopperade iväg. Om det är någon som inte vet hur en lechwe ser ut så är de ganska lik en puku, fast lite större. Vi fortsatte att köra mot lejonen och var tvungna att köra genom vattnet av den översvämmade Chobefloden för att komma dit. Men de var redan borta. Vi fortsatte att köra en bit och hittade snart deras spår. Lite senare fick vi även syn på två lejonhonor som var på väg bortåt. På kvällen var jag hoppfull om att mitt tält skulle vara myrtätt eftersom jag lappat golvet på förmiddagen. De myror som redan var inne när jag lappade skulle vara kvar men trötta. Till min besvikelse såg jag att jag missat ett hål och trafiken av myror i tältet var omfattande.

7 april: Packade ihop och cyklade österut mot Zambias gräns. Precis när jag kom fram till gränsfloden anlände färjan. Jag åkte över med färjan till Zambia och köpte ett transitvisum. Sedan cyklade jag i nordvästlig riktning mot Namibias gräns. Vägen gick genom en torr skog och få bilar passerade. Då och då passerade jag en enstaka by men området var glesbefolkat. I en by där jag stannat för att dricka sade de att min vän redan passerat. Jag sade att jag cyklade ensam. De berättade att en annan cyklist passerat några timmar tidigare. På kvällen slank jag ut i bushen och satte upp mitt tält på den sandiga marken. När mörkret föll började cikadorna att spela.

8 april: Fortsatte västerut. Strax innan gränsen till Namibia stannade jag för att äta. De sade att maten inte var klar än så det skulle ta fem minuter innan jag fick maten. Normalt är maten redan preparerad i de små byarna i Afrika så man får maten mer eller mindre direkt efter man beställt. Jag reagerade när han sade fem minuter. När de säger så i Afrika, oavsett vad det gäller, kan man räkna med att det tar minst en timme. Men jag beställde maten ändå, jag behövde göra mig av med mina Zambiska pengar. 40 minuter senare fick jag min mat, tidigare än jag väntat mig. Sedan fortsatte jag över Zambezifloden, vars vatten var på väg mot Victoriafallen, och sedan över gränsen till Namibia. Efter att ha klarat av gränskontrollerna tog det inte lång tid innan jag fick reda på att jag måste ha cykelhjälm, det är lag på det i Namibia. Tre killar varnade mig för att åka till poliskontrollen 50 meter längre bort. De sade att jag skulle få betala 300 kr i böter. Jag ledde cykeln dit och frågade var jag kunde köpa en cykelhjälm. De gav mig tillstånd att cykla några kilometer utan cykelhjälm till nästa stad där jag köpte en in en kinesägd butik för 49 kr. Sedan fortsatte jag västerut på Capriviremsan, en 50 mil lång tentakel av landet som sträcker sig österut i dess nordostligaste hörn. Jag hade länge sett fram mot Namibia, ett land som är nästan dubbelt så stort som Sverige men med bara 1,8 miljoner invånare och öppna torra ökenlandskap med fantastiska vyer. Men ännu cyklade jag genom bushen och relativt tätbefolkade områden jämfört mot vad som väntade. Namibia är ett relativt rikt land och det märktes på vägen som var gjord av asfalt och i perfekt skick. Busshållsplatserna var breda asfaltsytor med bänkar och bord under tak. Inte bara en hemmagjord skylt vid vägen som jag var van vid i övriga Afrika. Det fanns t o m rastplatser med ungefär en mils mellanrum, även dessa med bänkar och bord under tak. Jag tror det är första gången jag sett en rastplats i Afrika. Både busshållsplatserna och rastplatserna var skyltade en kilometer innan. Innan solen gick ner hittade jag en plats i bushen där det inte var så snårigt så jag kunde leda ut min cykel och sätta upp mitt tält.

9 april: Efter att ha cyklat en mil på den stora fina vägen svängde jag av söderut på en grusväg. Det skulle bli ca 10-15 mils omväg men förhoppningsvis med trevligare cykling. Den passerade två nationalparker. Kvaliteten på grusvägen var bra och det gick rätt lätt att cykla. Jag stannade i en av de få byarna för att köpa bröd och fylla på med vatten. Men butiken jag kom till var utan expedit, hon hade gått iväg för att titta på en olycka som skett i byn. En bil som var på väg att passera hade på något vis hamnat upp och ner ca 20 meter från vägen. Hur chauffören hade lyckats med det på den fina, breda och raka vägen vet jag inte, han måste ha varit mycket skicklig. Jag hittade ett annat ställa att fylla på vatten och en av dem gick iväg för att hämta bröd åt mig. På kvällen kom jag fram till en camping i närheten av Mamilis nationalpark. Där stannade jag och fick en välbehövlig dusch. Duschen hade inget tak och stjärnorna började komma fram på en ännu inte svart himmel. Jag var den enda gästen där och jag antar att det inte är ofta det kommer gäster dit. Få turister kommer till detta område av Namibia. När det blivit mörkt började lysmaskarna blinka och massor av mygg kom fram.

10 april: För att komma till Mamilis nationalpark var jag tvungen att korsa en ca 40 meter lång bro, gjord av stockar. Vattennivån var hög så mer än halva bron låg under vatten. Alger växte på stockarna vilket gjorde bron mycket hal. Men om man gick precis där bilarnas däck nött bort algerna kunde man gå över utan att halka omkull. Natten innan hade jag sett två mindre krokodiler där. Efter bron fortsatte jag genom ett gräs och våtmarkslandskap på en sandig väg. Ibland så sandig att jag var tvungen att kliva av cykeln och skjuta den framåt. Jag passerade ytterligare en bro innan jag kom fram till ett vattendrag utan bro. Det var ungefär 15 meter brett och 80 cm djupt. Mannen på campingen hade berättat om detta ställe och jag hade frågat om det fanns några krokodiler där. Han svarade att jag skulle vara uppmärksam. Jag kollade efter krokodiler men såg inga. Sedan plockade jag av väskorna från cykeln och bar över allt i omgångar. Fem gånger gick jag fram och tillbaka för att få över allt. Därefter var det inte långt kvar in till nationalparken där jag tog mig till entrékontoret. Mannen där verkade inte vara van med att det kom cyklister dit, men jag var välkommen. Däremot fick jag inte fortsätta cykla in i parken. Han visade mig ett ställe där jag kunde sätta upp mitt tält. Sedan tog jag en promenad i nationalparken, detta fick jag, men inte cykla. Jag förstod inte logiken i det. Normalt brukar cykelförbud i andra nationalparker bero på elefanter och lejon, men då brukar man inte få gå heller. Jag såg inte mycket under promenaden förutom någon kuduantilop som sprang iväg från buskarna. När jag kom tillbaka tog jag en dusch i campingens ännu ej färdigbyggda duschrum. D v s det fanns inget rum, bara en toalett, ett handfat och en dusch. Sedan gjorde jag upp en eld och lagade mat. När det blivit mörkt tog jag min ficklampa på en nattpromenad. Det brukar vara lätt att hitta djuren på natten eftersom deras ögon reflekterar ljuset. Jag såg en grupp kuduantiloper och en tornuggla. Ugglan verkade intresserad av mig eftersom den gång på gång flög förbi mig på nära håll, ofta stannade den till ovanför mig och tittade.

11 april: Cyklade tillbaka, korsade vattendraget (bar cykel och väskor i omgångar) och broarna. Såg färska spår och spillning från bufflar. Men det var från en grupp. De är normalt ofarliga och rädda. Det är de ensamma tjurarna man ska passa sig för. När jag kom till sista bron var grinden låst. Så jag fick återigen lasta av alla cykelväskorna och lyfta dem och cykeln över grinden. Det var skönt att koma ut till den större grusvägen där jag slapp släpa cykeln genom sand. Men ju längre jag cyklade desto sämre blev vägkvaliteten. Gruset blev lösare och vägen fick tvättbrädskaraktär. Detta tvingade mig att cykla mycket sakta då alla väskor hoppar p g a  ojämnheterna. Jag passerade genom Mudumus nationalpark. Såg en hel del spår från elefanter som korsat vägen. En grupp impalor stannade på vägen några hundra meter framför mig. De tittade på mig och såg ut att undra vad jag var för någonting. När jag kom närmare bestämde de sig för att jag nog var farlig och sprang iväg med höga skutt för att visa hur bra form de var i. Det verkade som om det inte var vanligt att åka denna väg från det håll jag kom, för de flesta skyltar var vända mot andra hållet. Byarna i detta område (nordöstra Namibia och närliggande Zambia och Botswana) skilde sig en del från de jag sett tidigare i Afrika. De var som vanlig oftast byggda av lera med grästak. Men de var omringade av ett ungefär två meter högt staket gjort av långa grässtrån eller bamburör. Innan solnedgången kom jag fram till Kongola vid den stora asfaltvägen. Jag hann precis in i en butik för att handla innan de stängde. Sedan skulle jag bara fylla på med vatten och fortsätta en bit ut i bushen för att sätta upp mitt tält. Men en man i byn blev orolig för mig och sade att det fanns lejon och elefanter där. Han tyckte att jag skulle campa i byn istället. Jag tyckte det var en bra idé då jag kunde fylla på med vatten på morgonen innan jag fortsatte. Nu väntade nämligen 20 mil utan tillgång till vatten.

12 april: Jag fyllde upp alla mina vattenflaskor, ca 10,5 liter, och började cykla västerut längs den raka asfaltvägen. Längs vägens sidor fanns torr skog. Då och då syntes spillning från elefanter. Jag cyklade genom Bwabwatas nationalpark som sträcker sig 20 mil mellan Kongola och Divundu. Jag stannade vid en busshållsplats för att pumpa upp bakdäcket. Medan jag pumpade hörde jag hur det började pysa runt ventilen. Jag bytte slangen. Runt om mig samlades barn från en by i närheten. De tittade på medan jag bytte slangen och diskuterade på sitt språk. De använde sig av olika sorters klickljud och smackanden medan de pratade. När jag bytte slangen lossnade ventilen helt. Jag var rätt glad att få byta slang då jag hade tre i reserv. Alltid bra att få lite mer utrymme i väskorna. Kanske kunde jag fylla det med en bok. På eftermiddagen slog jag upp mitt tält i skogen och låg och läste i mina böcker ett tag med öppet tält. Ett bi landade på mitt ben och slickade i sig svett. Jag lät det vara och efter ett tag var det nöjt och försvann. Några minuter senare hörde jag hur det surrade utanför tältet. Jag förstod vad som höll på att hända. Jag skyndade mig att stänga myggnätet och hann precis innan ett tjugotal bin kom svärmande in i tältet. De nöjde sig dock med sandalerna som stod utanför.

13 april: Jag fortsatte västerut och när jag kom fram till Divundu tidigt på förmiddagen hade jag klarat av de 20 milen på vattnet jag hade. Dessutom hade jag mer vatten kvar. Jag korsade Okavangofloden och fortsatte några kilometer söderut till en camping vid floden. Jag var ensam om att campa där och p g a den höga vattennivån var de flesta tältplatserna dränkta under vatten. Jag tog av mig sandalerna och vandrade omkring i det översvämmade området. Arbetarna på campingen hade lovat att det bara fanns små krokodiler där. Ett par sydafrikanska män som jobbade som snickare kom på besök. De tyckte att jag skulle följa med till en bar på en annan camping. Så jag följde med. När vi inte kunde köra längre p g a den höga vattennivån fick vi kliva i ett par kanoter och paddla en bit. Sedan fick vi vada i ca 100 meter i över knähögt vatten innan vi kom till campingen. Där fanns inga andra gäster. Vi stannade ett tag innan vi åkte tillbaka.

14 april: Jag cyklade söderut mot Botswana och passerade genom en nationalpark på vägen. Där såg jag bl a kuduantiloper, en babian och en grupp elefanter som korsade vägen framför mig. I Botswana fortsatte jag cykla längs Okavangofloden. Jag fick min första riktiga punktering (förutom ventilen som lossnade ett par dagar innan) sedan Dar Es Salaam, nästan 400 mil. Det var en tagg från en buske som var orsaken. Vid solnedgången kom jag fram till Sepupa Swamp Stop. En camping vid floden. Men innan jag kom ända fram var jag tvungen att ta mig över det översvämmade området. Normalt kunde man köra där men nu var jag tvungen att leda cykeln ut i vattnet till en båt. Jag lyfte i cykeln i båten och blev rodd över vattnet. Sedan kunde jag cykla en bit innan jag var tvungen att leda cykeln genom vatten igen. När jag kom fram till campingen satte jag upp mitt tält och lagade mat.

15 april: På morgonen fick jag följa med en grupp på en båt till Seronga på andra sidan Okavangofloden. Båtturen tog ungefär 90 minuter och vi åkte på en kanal omgiven av täta papyrusbestånd. Väl framme packade vi in oss på en lastbil och åkte någon mil. Sedan blev vi stakade ut i kanoter till en ö med en camping. Där stannade de andra. Själv åkte jag ut på en kanottur i Okavangodeltat. Kanotturerna organiseras av Polers Trust som är ett prisvärt alternativ till de otroligt dyra turerna som organiseras i deltats nationalpark, Moremi. Dessutom involveras lokalbefolkningen som får jobb. Med mig hade jag två lokala män, Lovemore och Rubberman. En som med en träpåle stakade min kanot och en som stakade den andra kanoten som innehöll våran packning. Okavangodeltat är ett inlandsdelta, d v s Okavango-floden bildar ett stort och brett delta i Botswana och till slut torkar vattnet ut. Det når aldrig havet men bildar en enorm oas i den omgivande öknen. Vi åkte rakt igenom papyrusbestånd och sävruggar. Då och då kom vi ut på öppna ytor med vita och svagt lila näckrosor. En gång skrämde vi iväg två flodhästar, men oftast hördes de bara någonstans i vegetationen. Ibland stannade vi och skalade basen på papyrusstjälkarna och tuggade på de skumgummiliknande innehållet. Det smakade lite sött och vi fick lite vätska i oss. Vattnet i floden var väldigt klart och rent. Vi kunde dricka det direkt som det var. Vid skymningen kom vi fram till en ö där vi slog läger. Jag tog en promenad i omgivningarna med min ficklampa och såg några impalaantiloper och hörde flodhästar på avstånd. Sedan gjorde vi upp en eld och lagade mat över den. Någon gång under natten hörde jag en flodhäst beta en bit från tältet.

16 april: På morgonen åkte vi en bit i kanoten till en annan plats på ön. Där gick vi i land för att göra en vandringssafari. Lovemore var beväpnad med en yxa, Rubberman med en mistlur och jag med min kamera. Det tog inte lång tid innan vi stötte på ett par elefanter. Vi gick en runda på ön och såg fler elefanter, oftast ensamma. Vi såg även impalor och babianer. Detta är inte den bästa tiden för att se djur i Okavangos delta. Detta eftersom vattenståndet är högt och täcker alla stränder. Under torrperioden är dock stränderna blottade och massor av djur kan ses och detta är ett av Afrikas bästa ställen för att se djur. Uppe i speciella träd letade vi efter den sällsynta fiskuven, en stor uggla som lever på fisk. Fisken fångar uven på natten genom att ta dem när de kommer upp till ytan. Vi lyckades inte hitta den. Efter en lunch och en siesta på campingplatsen packade vi allt i kanoterna och begav oss iväg igen. Återigen åkte vi genom papyrus och säv. Vi kom fram till en annan ö. De stakade mig fram längs ön och vi spanade i de afrikanska mangustenträden efter fiskuven. Träden är täta och uvarnas favoritplats under dagen. Men vi hittade inga uvar där heller. På ett ställe hittade vi dock spillning och rester från fisk under ett träd. Vi bestämde os för att campa i närheten. Kanske kunde vi höra uvens djupa rop under natten. Jag frågade om jag fick prova att staka en kanot. Det fick jag. Jag frågade om de trodde att jag skulle rama i vattnet. Det trodde de. Så jag tog av mig alla kläder utom kalsongerna och begav mig iväg. Det var inte så svårt som jag trodde att hålla balansen ståendes i kanoten. När jag tyckte at jag hade ganska bra kontroll över styrning begav jag mig iväg längre från ön. Till lut kom jag ut på en öppnare plats där jag stannade ett tag. Inte långt bort hördes en grupp flodhästars frustanden när de kom upp för att andas. När jag kom tillbaka med kanoten och berättade var jag varit blev de förvånade över hur långt jag tagit mig. En av dem tog mig ut i en kanot igen för att se solnedgången.

17 april: Natten passade utan att vi hörde några uvar. Jag vaknade av något som lät som ett stort skovelhjul som plaskade i vattnet. Det var en elefant som vadade över en vik i närheten av oss. Innan vi åkte tillbaka tog vi en kort tur i kanoterna för att leta after fiskuven. På en liten ö såg vi plötsligt hur någonting flög iväg och landade i toppen av ett träd. Det var uven. Vi gick närmare men den flög iväg och landade på en annan ö. Vi gick i kanoterna igen och stakade oss närmare. Till slut fick vi se två fiskuvar sittandes bredvid varandra i ett träd. Sedan var det dags att ta oss tillbaka. När vi kom tillbaka till de andras camp packade vi kanoterna och stakade över till fastlandet igen. Sedan åkte vi lastbilen igen för att komma till båten som skulle ta oss över till Sepupa igen. På vägen fick vi se en mycket stor krokodil uppe på land. Jag har sett en hel del stora krokodiler under resan genom Afrika, men denna krokodil är nog den största jag sett. Det händer att krokodiler når en vikt på över ett ton. Jag vet ej hur stor denna var men den var enorm. Jag slogs över hur hög den var från rygg till mage. Jag stannade en natt på campingen i Sepupa.

18 april: På morgonen cyklade jag tillbaka samma väg som jag kommit några dagar innan. Jag fick återigen vada med cykeln genom vattnet som stigit lite för att sedan lyfta cykeln i en liten båt som tog mig över djupare vatten till torra land. Jag cyklade norrut i riktning mot Namibia igen. Innan Shakawe svängde jag dock av på en sandig väg och slog upp mitt tält på en camping. Innan solnedgången följde jag med på en båttur på Okavangofloden. Efter ett tag började det blåsa upp och vi kunde se hur ett regnväder närmade sig. Vi skyndade oss tillbaka i motvinden. Plötsligt ser jag hur båten ändrar riktning och vi närmade oss snabbt det täta papyrussnåret. Där hamnade vi också. Efter ett snabbt men mjukt stopp satt vi fast. Mannen vid rodret hade tappat kontrollen över båten då en kvast höll på att blåsa överbord och han försökt fånga den. Vi lyckades ta oss ur papyrusen genom att dra i stjälkarna. Inte långt efter att vi kommit upp på land igen började det regna. Det var det första regn jag upplevt på lång tid.

19 april: Jag fortsatte till Namibia och kom genast in i en nationalpark på Namibias sida. Efter ett tag stannade jag i skuggan av ett träd för att fika. När jag satt där fick jag syn på tre elefanter på andra sidan vägen, ca 40 meter bort. Jag satt still. När de kom fram till vägen vädrade en av elefanterna med snabeln lyft över huvudet. Jag visste att de inte kunde se mig med deras dåliga syn, men skulle de kunna lukta sig till var jag var? De trampade runt lite oroligt ett tag innan de gick längre bort och korsade vägen där istället. Imponerande luktsinne. När jag skulle fortsätta upptäckte jag att jag fått punktering. Två taggar från växter hade punkterat mitt framhjul så jag blev kvar ett tag för att laga det. På den fortsatta färden genom nationalparken såg jag även kuduantiloper och gnuer. Jag cyklade till samma camping som jag bott på tidigare. Dit kom även fyra sydafrikanska familjer som passerat mig tidigare under dagen. Jag fick vara med på deras grillfest. Det kom lite regn när det blivit mörkt.

20 april: När jag åt frukost träffade jag en biolog från Sydafrika. Vi (han) pratade rätt länge vilket gjorde att jag fick en sen start. Trots detta var det inga problem att cykla 12 mil västerut på den platta och raka vägen. Jag hade packat mycket vatten då det kunde vara 20 mil till nästa ställe jag kunde hitta vatten. Det gick mycket lätt att cykla och när jag tog min första paus efter nästan 6 mil var jag inte speciellt hungrig. Jag stannade ändå för att jag borde äta något. Sedan fortsatte jag ytterligare fem mil innan jag tog en ny paus för att äta lite kakor och dricka. Jag antar att värmen gör att jag inte behöver äta så mycket. Jag tyckte dock att det var lagom varmt men jag har märkt när jag pratat med andra att jag verkade ha vant mig vid värmen. De tyckte det var mycket varmare än jag tyckte. Efter ytterligare en mil hittade jag en bra plats att campa på i bushen. Marken var sandig.

21 april: Det gick fortsatt lätt att cykla västerut. Efter drygt fyra mil tog jag en paus och innan jag hunnit börja äta stannade de sydafrikanska familjerna som bjudit mig på grillfest ett par dagar tidigare. De gav mig en kall öl och något att tugga på, sedan fortsatte de i sina fyrhjulsdrivna bilar. Lite senare kom en flock getter och försökte ta mina kakor. En fick tag i en plastpåse som den försökte äta upp. I påsen fanns en rengöringspensel för kameralinser. Så jag fick jaga runt geten ett tag innan den släppte påsen. Vid tvåtiden på eftermiddagen kom jag fram till Rundu där jag slog upp mitt tält på en camping. Sedan gick jag och handlade lite mat till kvällen och matförrådet. På andra sidan Okavangofloden kunde man se Angola.

22 april: Innan jag cyklade iväg plockade jag lite frukter som ramlat från ett marulaträd på campingen. Frukterna innehåller mycket C-vitaminer. Många djur älskar frukterna och bl a elefanter kan bli riktigt fulla om frukterna har gäst. Jag cyklade sydväst på en mycket rak väg med 120 km/h som fartbegränsning. Till en början passerade jag en hel del byar och eftersom det var söndag var många på väg till kyrkan. En man slog på en fälg från ett stort hjul med en träpåk, det var kyrkklockan. Varje gång vägen passerade en skola fanns varningsskyltar och man var tvungen att sakta ner till 90 km/h. De värnar verkligen om barnens säkerhet i Namibia. När jag cyklat drygt 12 mil slog jag läger bland buskarna utom synhåll från vägen.

23 april: Vägen var fortsatt rak men flacka backar började dyka upp samtidigt som landskapet öppnade upp sig lite. En hel del palmer kom också in i landskapsbilden. Jag passerade en veterinärskontroll på vägen. Ett stängsel spärrar av norra Namibia från södra och vice versa. Detta för att förhindra djursjukdomar att sprida sig, bl a mul och klövsjukan. Det gick lätt att cykla och efter drygt tre timmar hade jag cyklat åtta mil. Då hade jag nått Roy’s Rest Camp. Där slog jag läger och tog ett dopp i poolen. På eftermiddagen blev jag medbjuden av en sydafrikansk familj på en tur på Roy’s Farm. Vi blev visade runt på farmen och en guide berättade hur allt fungerade. På kvällen bjöd familjen mig på middag i Campingens restaurant.

24 april: Blev medbjuden av den sydafrikanska familjen på en tur till en bushmenby. Bushmen är ett folkslag som mest lever i Kalahariöknen i Namibia och Botswana. De är nog mest kända för många från filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. De är mycket småväxta och har relativt ljus hud. Ansiktsdragen är också mycket speciella vilket gör dem lätta att känna igen. Deras språk har många olika klick- och smackljud som kan vara svåra att göra samtidigt som man pratar. Deras kultur som ett folk som lever i och av bushen är dock utdöende. Deras liv blir mer och mer modernt och bara några få äldre bushmen lever fortfarande traditionellt. Så när vi kom till byn klädde de om (eller klädde av sig) till minimala kläder av skinn. Sedan tog de med oss på en tur ut i bushen och visade oss hur de brukade leva. Vi plockade och smakade frukter från träd och buskar. De grävde upp rötter och visade medicinalväxter. De satte även upp och demonstrerade en snara för att fånga fåglar. Jag blev imponerad över hur fort de kunde göra upp eld genom att gnugga två pinnar mot varandra. Sedan tog de oss till en plats med några hyddor och de visade oss hur de gjorde smycken från bl a små bär, nötter och strutsägg. De visade även hur de gjorde pilbågar. Strängarna gjorde de av växtfibrer som de tvinnade. En man gjorde ett instrument som såg ut som en liten båt med metallbitar som man spelade på. Sedan visade de oss några traditionella danser och lekar. Bl a hoppade de hopprep. Jag stannade ytterligare en natt på Roy’s Camp. Innan skymningen tog jag med den sydafrikanska familjen på en promenad i bushen. Vi såg några olika antiloper och en del fåglar.

25 april: Efter att ha blivit bjuden på frukost fortsatte jag mot Grootfuntein men stannade på en camping några kilometer innan staden. Detta för att campingen i staden inte skulle vara speciellt säker med hög stöldrisk. Precis när jag satt upp mitt tält insåg jag att jag kanske gjort ett stort misstag. Detta skulle jag dock inte få veta förrän nästa dag, så det får ni läsa om i nästa dagboksinlägg.