26 juni: När jag tittade ut på
morgonen var bergstopparna vita av snö. Förmiddagen spenderade jag med
att uppdatera hemsidan. Jag började inte cykla förrän vid ettiden på
eftermiddagen. Vägen var kurvig och innan jag kom fram till Stormsvlei
cyklade jag genom en trång bergspassage med klippor på båda sidor om
den slingrande vägen. Vid sidan om vägen och på klipporna växte många
höga aloeplantor som hade illröda blommor. När jag kommit igenom
bergspassagen öppnade landskapet upp sig och jag hade ett
odlingslandskap med runda kullar som var gröna av kort gräs. Jag
fortsatte söderut mot Bredasdorp. Det började bli kallt om händerna.
Jag såg en gård vid sidan av vägen. Jag cyklade dit och frågade om det
var OK att tälta på deras mark och få lite vatten. Som jag trodde blev
jag inbjuden. Det fungerade ungefär lika bra som att mitt i vintern
fråga efter varmt vatten i början av resan i Norge. Trots den sena
starten hade jag cyklat åtta mil denna dag. Vinden var fortfarande med
mig men inte så kraftig. På nyheterna såg jag dock den förstörelse som den storm jag haft i ryggen dagen innan, skapat i Kapstaden.
27 juni: Det var kyligt på morgonen
och jag cyklade med strumpor på händerna. När jag passerat Bredasdorp
blev landskapet platt. Det var nästan vindstilla. Trutar längs vägen
skvallrade om att havet var nära. Vid middagstid kom jag fram till Kap
Agulhas, Afrikas sydspets och den egentliga slutpunkten för resan. Nu
hade jag cyklat från Nordkap i Norge till Afrikas sydspets.
Kilometervisaren stod på 30 997 km. Trots att det nästan var vindstilla
rullade rätt stora turkosa vågor in som bröts mot klipporna. På min
vänstra sida hade jag Indiska Oceanen och på den högra Atlanten. Solen
sken och det var rätt behaglig temperatur. Det kändes inte som slutet
på resan, bara som ytterligare ett stopp. Visserligen skulle
jag cykla in till Kapstaden också, med det var bara en
transportsträcka. Det kändes lite tomt, att allt nu skulle vara över.
Den gamla klyschan ”det är inte målen på resan som räknas utan vägen
dit” kändes verkligen stämma. Jag hade inte kommit till målet av resan,
bara slutet. Jag satt ett tag ute på klipporna innan jag cyklade
tillbaka igen. Stannade på en restaurang och åt kalamari, bläckfisk. I
Struisbaai stannade jag i hamnen och tittade på båtarna som långsamt
guppade i vågorna. En pälssäl gymnastiserade mellan båtarna. Längre
bort sträckte sig en lång sandstrand. Den lägsta på södra hemisfären
var det någon som sade. Jag svängde av på en grusväg som tog mig
västerut i riktning mot Kapstaden. Efter några mil stannade jag vid en
vingård och frågade efter vatten och tältplats. Jag fick vatten (samma
vatten som de använder till vinet) och mannen cyklade med mig till en
damm där jag kunde tälta. Där fanns ved och jag gjorde upp en eld. Han
gav mig även en flaska vin, First Sighting, som är det sydligaste vinet
i Afrika. Det var nästan fullmåne och ljuset från den var så starkt att
det inte riktigt blev mörkt. Grodor spelade hela natten.
28 juni: Jag fortsatte genom odlingslandskap och passerade ett par mindre bergspass. Jag passerade
en mycket lugn by kallad Elim, vägen kantades av små färgglada eller
vita hus. Vid lunch stannade jag och fikade vid en åker där ett
trettiotal blåtranor dansade. På eftermiddagen kom jag ut på en större
väg och jag hade cyklat min sista grusväg för resan. Nu var det bara
asfalt kvar. Det var mycket trafik och jag försökte cykla så långt ut
på vägkanten som möjligt. Lite senare kom jag fram till staden
Hermanes, där gjorde jag en paus och tittade ut över haver från
klipporna. Stora vågor slog mot klipporna nedanför mig och vatten
kastades högt upp i luften. Lång ute på havet kunde jag se en stor val,
sydkapare, som hoppade ur vattnet. På kvällen tog jag in på ett
vandrarhem.
29 juni: När jag stod och väntade på frukost på morgonen frågade de i receptionen om jag ville
bada med vithajar. Det var molnfritt och nästan vindstilla, jag tyckte
det lät som en bra idé. Snart satt jag i en minibuss på väg till
Gansbaai där jag klev på en båt som tog mig ut till hajarna. De kastade
ut fiskblod i vattnet. Sedan väntade vi. Efter ungefär en halvtimme
hade vi en ungefär tre meter lång vithaj som simmade omkring båten. Vi
gjorde oss klara att hoppa i vattnet och tog på oss våtdräkter. Vi var
15 stycken som ville bada. Det fick inte plats så många i buren så vi
fick dela oss i tre grupper. Jag var bland de fem första att gå ner i
buren. Snart kom hajen och mannen som höll i betet drog in det så att
hajen lockades mot buren. Min ansiktsmask
hade immat igen av det kyliga vattnet. Jag fick inte syn på hajen
förrän den täckte hela mitt syfält och strök förbi alldeles utanför
buren på min sida. Jag kunde inte låta bli, den var så nära, jag
sträckte ut min hand och kände på hajens ena fena. Den var rätt mjuk.
Vi fick stanna i buren i ungefär en timme och fick se hajen stryka
förbi många gånger och attackera betet. När de andra grupperna var nere
i buren attackerade och bet hajen buren några gånger vilket resulterade
i att alla i buren trängdes på motsatta sidan. När jag kom tillbaka
till land väntade två journalister från den lokala tidningen på mig.
Kvinnan på hajcentrat hade tipsat dem och de ville intervjua mig om min
cykeltur.
30 juni: Det var regn utlovat men
det var bara tunna moln på himlen när jag fortsatte cykla mot
Kapstaden. Jag cyklade längs kusten och såg dock snart en front med
regntunga moln framför mig. Snart regnade det rikligt men jag fortsatte
att cykla med en regnponcho på. Jag blev ändå blöt och efter några mil
stannade under taket utanför en restaurang och fikade. En babian
iakttog mig för att se om den kunde ta min mat. Det kunde den inte. Vid
det här laget hade jag lärt mig att inte släppa dem med blicken och
hota dem med stenar om de kommer för nära. Det fortsatte att regna
kraftigt och jag bestämde mig för att övernatta i byn och hoppas på
bättre väder nästa dag.
1 juli: Sista dagen på min cykeltur
blev solig. Jag cyklade på en väg som följde bergssidorna och på
vänster sida hade jag havet. På andra sidan bukten såg jag bergen och
husen i Kapstaden. Jag mötte ett par motionscyklister och det visade
sig att en av dem kände samma personer som jag mött två gånger tidigare
under resan, med nästan två års mellanrum. De slog följe med mig till
Gordon’s Bay. På vägen dit såg vi en val som vilade sig nära klipporna.
Innan vi skildes åt bjöd de på kaffe. Jag fortsatte en bit i bra
medvind på en stor motorväg. För att undvika den och en osäker förort
tog jag en omväg in till centrum. I hörlurarna spelade norska Röyksopp.
Lugnande musik som passade till den hektiska trafik som passerade mig.
Närmare centrum kunde jag hålla ungefär samma tempo som bilarna p g a
alla trafikljus. Framför mig växte sig Taffelbergen högre och högre.
När jag kom till centrum letade jag reda på vandrarhemmet där svenske
cyklisten Lars Bengtsson (www.backpacking.se/larsbengtsson)
bodde. I samma rum bodde även två andra svenska cyklister som jag inte
kände sedan tidigare, Peder af Geijerstam och Lina Larsson (www.bedui.com).
Vi var alltså fyra svenska cyklister i samma rum. Min cykeldators hade
stannat på 3 127 mil. Att jag nu cyklat min sista sträcka denna resa
hade jag inte riktigt förstått, även om jag visste att det var så.
Sedan länge hade jag dock redan börjat fundera på en framtida cykeltur
och vart den kunde bära…
Skriv gärna en hälsning i gästboken.
Titta i Sydafrikas bildgalleri.