Nu har jag varit i Serengeti i snart två månader. Efter allt pappersarbete i Arusha var det skönt att sätta sig i bilen och åka till Serengeti. Vi fyllde bilden med mat så vi skulle kunna stanna i Serengeti så länge som möjligt. Det var bara ca 30 mil att köra. Men då vägen är väldigt dålig i Ngorongoro och Serengeti tar det 6-7 timmar att komma fram. Då vi hade en del kylvaror med oss men ingen kylbox fick jag hitta på något för att hålla osten kall. Jag byggde ett provisoriskt kylskåp av en balja, några plastbehållare och en sovsäck och lade i några petflaskor med is i. Sedan var det bara att hoppas att det skulle hålla sig kallt hela resan. Jag började känna igen mig efter ett tag sedan jag besökt området 2005 och 2007, Ngorongoroentrén, kratern, Maasaibyn, slätten och slutligen lejonhuset där jag skulle bo. Väl framme lastade vi ur bilen och vi kunde glatt konstatera att mitt kylskåp fungerat, osten var fortfarande kall.

Lejongruppen Mukoma Gypsies är en av de större i vårat studieområde med 23 lejon varav många är ungar.

Det var torrperiod när jag kom och extremt dammigt på vägarna. När jag under min inskolning de första veckorna körde runt och letade lejon täcktes allt i bilen av ett tjockt lager damm. Då den enda källan av vatten i lejonhuset kommer från regnvatten som rinner från taket ner i stora behållare hade många av dem redan sinat. Speciellt de som ledde till kranarna i huset. Så för att samla vatten till att laga mat, koka dricksvatten, diska eller duscha var vi tvungna att hämta vatten i en hink utifrån från en annan tank. Landskapet gick mest i gula och bruna färger. Stora brända fält var svarta av sot. Efter några veckor kom dock en hel del regn, tidigare än regnperioden normalt anländer. Vi hade vatten i kranarna igen. Men det trevligaste av allt var hur snabbt landskapet blev grönt och att vägarna inte var så dammiga längre. Speciellt stor var förvandlingen av de brända områdena. Då de inte hade något högt torrt gräs räckte det med att det nya gräset nådde någon centimeter över markytan för att bilda enorma gröna ytor. Nackdelen med regnet är dock att vissa vägar snabbt blir väldigt leriga. När den riktiga regnperioden kommer får jag räkna med att köra fast då och då. Nu har det torkat upp igen och återgått till det normala igen för årstiden. Men det gröna finns kvar även om våra kranar sinar. Zebror och gnuer har också strömmat in till vårat studieområde sedan jag kom. I början fanns bara några enstaka zebror här och inga gnuer alls. Nu finns stora flockar med hundratals zebror ute på slätterna och i väst finns även stora flockar av gnuer. Jag kallar dem stora nu även om det bara handlar om några hundratal ännu, men ungefär 2 miljoner är på väg.

Paraplyakaciaor är trevliga att campa under.

Just nu delar jag lejonhuset med tre andra personer. George Lohay, en tanzanisk man som har varit här i ett år och har samma jobb som jag, att utföra datainsamlingen till lejonprojektet. Megan (Meg) Strauss, från Sydafrika och USA som just håller på att avsluta sin sista fältsäsong i Serengeti. Hon doktorerar på giraffers beteende och studerar även deras populationsfluktuationer. Alexandra (Ali) Swanson, en amerikan som är lejonprojektets nya doktorand. Hon kommer att jobba mycket med en kamerastudie som vi just startat upp.

Lejonhuset ligger i Seronera, en liten by bestående av spridda hus där forskare från olika projekt bor. Seronera ligger mitt i Serengeti. Huset är känt här för att vara det minst lyxiga huset i området. Som jag redan skrivit så är vi beroende av regn för att få vatten. Stuprören från taken leder ner i flera olika vattentankar. Vi kokar och filtrerar vattnet för att göra dricksvatten. Man vet ju aldrig vad babianerna gör däruppe på taket varifrån vattnet kommer. För några år sedan märkte fältassistenterna som jobbade här då att vattnet började lukta illa. Till slut luktade det så illa att de öppnade tanken. Där hittade de en drunknad babian som låg och ruttnade.

När kranarna har sinat under torrperioden får vi hämta vatten utifrån reservtankar. Vi har ingen fungerande dusch. Istället fyller vi en balja och öser vatten över oss själva med ett öskar. Vi har ett utedass ca 30 meter från huset. Det finns en toalett i huset men den fungerar inte så den använder vi bara i nödfall. Sådan nödfall kan exempelvis vara om det står bufflar eller elefanter på stigen till utedasset. Bufflar håller ofta till runt huset och elefanter kommer då och då och terroriserar träden. Om det finns lejon utanför kan det också vara en idé att inte gå ut. Nästans varje natt hörs lejon ryta någonstans ute i mörkret. Ett par gånger har vi även sett dem från huset. Sist hade jag Meg och Ali varit och hälsat på Helen, gepardforskaren som bor hundratalet meter bort. Vi gick tillbaka mot vårat hus längs stigen strax efter skymningen. Jag fick syn på ett par ögon som tittade på oss. Det var ett lejon ungefär 25 meter bort. Vi fortsatte att gå och ögonen försvann. Jag gjorde lite lockljud, samma som jag använder för att locka på katter hemma i Sverige. Detta för att få lejonet att titta igen så jag kunde se var det var. Plötsligt började lejonet ryta. Meg började springa och jag påpekade att det inte var rekommenderat. Hon saktade ner igen. När vi kom fram till bilarna var det inte långt kvar till dörren och vi sprang alla in i huset där vi började skratta.

Bufflar håler ofta till utanför lejonhuset.

Kylskåpet hade lagt av just innan jag kom till Serengeti. Spisen är en gammal gasspis. Den fungerar om man tar till vissa knep. Ugnsvredet måste hållas intryckt för att den inte ska stängas av. Detta löser vi genom att ta duschstången och pressa in den mellan kökslådorna och ugnsvredet. Sedan får man dansa limbo om man vill förflytta sig i köket. Mellan klockan sju och tio på kvällarna går en central generator i Seronera och vi har el. Resten av dygnet får vi förlita oss på ett gammalt system av solceller. När många datorer går på samtidigt kan elen då och då ta slut speciellt om det är mulet.

Köket i lejonhuset med duschstången fastspänd för att hålla ugnen påslagen.

Dagtid gäller det att hålla koll på ytterdörren eller hålla den stängd. Annars kan babianerna ta sig in och vända upp och ner på kök och matförråd. Ibland hänger babianungar på myggnäten och tittar in när vi lagar mat i köket. Bara ett par veckor innan jag anlände hade en spottkobra tagit sig in i huset. Den stannade där i ett par dagar innan de lyckades jaga ut den. Men innan dess hade den sprutat ner våran mekaniker, Norbert, med gift. Så länge giftes inte injiceras eller träffar ögonen är det dock ofarligt så Norbert var OK men vettskrämd.

Lejonhuset med Arnold, Pig och Greenie parkerade bredvid

Men förändringar är på gång i Lejonhuset. Vi har nu lite pengar som är ämnade åt att rusta upp huset. Vi har redan ett nytt kylskåp som är gasdrivet. Ali har köpt nya tallrikar och bestick, något som verkligen behövdes. Vi kommer även att skaffa nya möbler och piffa upp huset.

Första dagen jag var på jobbet i Serengeti tog George med mig ut i fält för att börja min träning. Vi packade för att stanna ute en natt. George visade mig hur man ställer in olika frekvenser på radiomottagaren så vi kunde hitta lejonen med radiosändare. Sedan pejlade vi lejonen genom att lyssna efter de pip som sändaren sänder ut. När antennen är riktad rakt emot lejonet är signalen som starkast och signalen blir starkare desto närmare lejonet vi kommer. Det är alla ledtrådar vi har att gå efter när vi letar efter lejonen. Målet är att ha ett honlejon i varje flock med radiohalsband. Om vi kan hitta henne hittar vi ofta resten av flocken också. Det finns dock några flockar i vårat studieområde som inte har något radiohalsband av olika anledningar. Att hitta dem för att förse dem med sändare har hög prioritet. Så George blev mycket glad när vi hittade en grupp lejon som behövde en sändare, de kallas Simba Numbers. Vi försökte ringa veterinären så han kunde komma och söva ett av lejonen. Men vi hade ingen mottagning på mobilen och var tvungna att åka till en kopje på en höjd.

En kopje är en formation av runda klippor som lite märkligt sticker upp ur Serengetis annars platta slätter. Det är gamla underjordiska bubblor av lava som stelnat och sedan exponerats genom tid och erosion. Om man planerar att läsa denna dagbok regelbundet kan det vara bra att lägga ordet kopje på minnet då jag nog kommer att nämna dem ofta då de är viktiga landmärken för oss att navigera efter. Dessutom verkar lejonen föredra att gömma sina nyfödda ungar bland kopjes med mycket buskar omkring dem. Om man har sett Disneyfilmen Lejonkungen så kan man ibland se hur lejonen ibland vilar på just dessa kopjes. Faktum är att kopjen där lejonkungen föddes i filmen existerar i verkligheten. Det är nämligen en kopia av en av de kopjes som finns här i Serengeti.

Från toppen av en kopje lyckades vi kontakta veterinären Richard. Tyvärr hade han inte tid att komma denna dag då han var tvungen att ta hand om ett lejon som blivit snarat av tjuvjägare. Så vi bestämde oss för att campa med lejonen. Vi placerade bilen bredvid dem när mörkret föll. Att de skulle vara kvar på morgonen var inte så sannolikt men det var värt ett försök. Vi sov på madrasser i bilens bagageutrymme. Jag tänkte på hur nära det var att min vistelse här kunna få en rivstart, det var nära att jag skulle få vara med om att söva ett lejon redan första dagen.

Som väntat var lejonen borta på morgonen. Vi sökte dem ett tag innan vi gav upp. Plötsligt small det till medan vi körde genom det höga gräset. Vi satt fast i ett djupt hål som troligtvis grävts av ett jordsvin. George, som körde, hävdade att det ingick i min träning. Nu skulle vi träna hur man får upp bilen ur att djupt hål. Vi lyfte bilen med en domkraft och placerade lerstegar under. Sedan lade vi i lågväxel och låste diffen. Det var lätt att komma loss.

Leoparder är inte alltid lätta att få se.

De första veckorna åkte jag runt med George och observerade olika lejongrupper. Varje lejon måste individbestämmas och jag tränade på detta. Vi använder lejonens morrhårsprickar som deras individuella fingeravtryck. Speciellt de oregelbundet spridda prickarna över de mer regelbundna rader av prickar som finns under. Andra kännetecken som hjälper är hack i öronen efter slagsmål eller prickar i ögonen. Saknade tänder underlättar också identifikationen. Vi har med oss identifikationskort för varje lejon med anteckningar om deras kännetecken men bilder på baksidan. Nu när jag har varit här i nästan två månader är jag mycket snabbare med att hitta rätt identitet än i början. När jag har varit här längre hoppas jag kunna identifiera många av dem genom att bara känna igen dem, utan att ta hjälp av ID-korten. Vi har mellan 250 och 300 lejon i vårat studieområde att hålla reda på. Just nu är det bara ett fåtal lejon som jag känner igen direkt. Ett av dem heter Pippi Långstrump som lätt känns igen eftersom hon saknar sin svanstofs. Hon rör sig ofta i närheten av vårat hus och jag har sett henne med tre små ungar nyligen. Namnet har hon fått av Ingela Jansson som jag har ersatt här. Ingela cyklade med mig genom Ostafrika under 2005.

Här syns morrhårsprickar och hack i öronen bra på lejonet MK116.

Pippi Långstrump tittar mot solnedgången.

Andra data som jag samlar in medan jag observerar lejonen är om de är gravida, om de har difläckar som indikerar att de har ungar och deras magstorlek för att ge en indikation på hur välfödda de är. Om lejonen har ett byte gör vi även anteckningar om detta, vilken art de har fångat, åldern av bytet, dess kön och hur mycket som redan är uppätet.

Efter ungefär tre veckors träning tyckte George att jag var redo att jobba ensam. Första dagen var mycket lyckad. Jag hittade 44 olika lejon från 4 olika grupper. Så många lejon hade vi inte varit i närheten av att se innan. Det var inte förrän jag började köra runt ensam i Serengeti som jag började lära mig att hitta i nationalparkens labyrint av vägar. Det är en fantastisk känsla att åka omkring här och leta efter lejon. Många har en dröm om att få komma till Afrika på safari och se alla djuren inklusive lejonen. De betalar många tusentals kronor för spendera några enstaka dagar i Serengeti. Att ha ett jobb och få betalt för att göra detta gör att jag känner mig mycket privilegierad. Till skillnad från safaribilarna får jag dessutom köra off-road vilket jag ofta måste göra för att komma nära nog för att se morrhårsprickarna. Så när jag sitter ett par meter från lejonen medan safaribilarna står hundra meter bort på vägen kan jag inte annat än känna mig mycket lyckligt lottad. Bäst trivs jag dock med att söka efter lejonen i de områden där turisterna inte rör sig. Runt Seronera är trafiken av Safaribilar omfattande och stora samlingar samlas snart runt lejon och leoparder. Det är inte ovanligt att se tio femton bilar parkerade längs vägen. I andra delar av vårat studieområde kan jag köra runt en hel dag utan att se en annan bil.

Två zebrahingstar slåss.

Våra bilar är gamla Land Rovers som ser rätt skruttiga ut. De går dessutom sönder då och då. Men dessa bilars kapacitet att forcera svår terräng är mycket imponerande. Jag har fått lära mig att köra dessa bilar på platser jag inte kunna drömma om att köra innan. Bilarna kan köra uppför sluttningar med 45 graders lutning. Att korsa en djup flodfåra är speciellt. När man kör ner känns det nästan som man kör utför ett stup, men med lågväxeln i tickar bilen lugnt fram och motorbromsar så effektivt att man inte ens behöver trycka på bromsen. När man sedan korsar vattnet och börjar köra uppför motsatta sluttningen ser man inte annat än himlen genom vindrutan. Det är bara att lita på att bilen inte kommer att tippa även om det känns så. Bilen bara tickar fram långsamt och det lösa gruset verkar inte orsaka några problem för bilarna. Det är lätt att bli fäst vi dessa otroliga bilar och de har alla personliga namn, Arnold, Pig och Greenie. De är ju dessutom ofta våran bostad i flera dagar i rad då vi är ute och campar.

Visst, bilarna går sönder ganska ofta. Inte konstigt med tanke på att vi då och då kör över stora gropar och hål i marken. Jag har ännu inte kört på någon stor sten som är gömd i gräset men räknar med att det kommer att hända. Men dessa bilar är även relativt lätta att laga. Vi har en anställd mekaniker i lejonprojektet. Han heter Norbert och servar bilarna konstant så vi kan använda dem. Varje morgon kontrollerar vi bilarnas olja, kylarvatten, bromsvätska och kopplingsvätska innan vi startar dem. När jag var ute och reste med cykel var det ganska lätt att laga den. Jag vände bara upp och ner på cykeln och försökte klura ut var som var fel, sedan försökte jag rätta till det på något vis. Det är inte lika lätt med en Land Rover, de är riktigt svåra att vända upp och ner på. Därför är jag tacksam åt att vi har Norbert.

En morgon var jag ute och körde Arnold i ett avlägset område i Serengeti. Jag hade just fått in en svag signal från Kibumbulejonen i mina hörlurar. Jag kom till ett område med högt gräs och mycket buskar. Jag gissade att det kunde finnas en torr bäckfåra någonstans i gräset så jag körde extra sakta och letade efter den. Plötsligt försvann marken under bilens framhjul Att säga att jag körde fast i en grop vore en grov underdrift. Det var mer som om jag störtade. Jag hade kört ner i en dryga metern djup bäckfåra med lodräta sidor. Jag konstaterade snabbt att jag inte skulle kunna ta mig ur detta ensam. Som tur var lyckades jag hitta mottagning till mobilen stående på bilens tak. Jag lyckades få iväg ett SMS till George där jag berättade att jag satt fast och gav honom koordinaterna där jag befann mig. Medan jag väntade konstaterade jag att jag inte kunde se bäckfåran även om jag bara stod fem meter ifrån den, trots att jag visste att den fanns där. Någon timme senare dök George upp med bilen Pig. Efter några fruktlösa försök att dra upp Arnold med Pig gav vi upp. Bilen hade inte rubbats. Vi körde tillbaka till Seronera för att hämta hjälp. Vid nationalparkens verkstad beskrev vi våran situation för männen där. De sade att det inte skulle vara några problem och två av dem följde med. Med sig hade de bland annat spadar och en kraftig kedja.

Land Rovern Arnold fast i Serengeti.

När vi kom fram till min bil insåg dock männen att det inte skulle bli så lätt som de först trott. Vi fick mer eller mindre gräva en ny sluttning till bäckfåran under bilen innan vi äntligen lyckades dra upp den, tio timmar efter att jag kört fast.

En annan del av mitt arbete här hittills har varit att hjälpa Ali med att sätta upp hennes kameror. Vi har placerat ut 200 kameror både i bushen och ute på grässlätterna. Dessa kameror har rörelsedetektorer och tar bilder på passerande djur. För att kameran inte ska utlösas av vegetation som rör sig med vinden inkluderade jobbet att slå högt gräs och skära av en del grenar på träd i kamerornas närhet. Som tur var fanns en lie i vårat förråd som jag kunde fälla gräset med. Vi använde en machete för att hugga av grenar. Denna kamerastudie kommer att bli intressant då vi kommer att kunna se hur andra djur rör sig i förhållande till lejonen. Vi kommer även att kunna se dem nattetid.

Livet här i Seronera är ganska socialt. Förutom lejonprojektet finns här ett gepardprojekt, ett hyenaprojekt, ett biodiversitetsprojekt, ett djursjukdomsprojekt och Frankfurt Zoological Society. Dessutom umgås vi en hel del med luftballongspiloterna. Då och då bjuder vi varandra över på middag och ibland träffas vi uppe på en kopje och tittar på solnedgången.

Det var lite märkligt för mig att komma hit då de flesta här redan kände till mig och visste vem jag var. Detta då Ingela berättat för dem om vem som skulle ersätta henne. Så jag har fått en del frågor om mitt resande på cykel och speciellt om incidenten då mitt käkben blev kluvet av en machete i södra Tanzania 2005.

Två piggsvinsungar trycker i gräset och litar på sitt försvar.

Jag har även redan fått ett rykte här i Seronera om att ha mycket tur med att se ovanliga djur. Lite skämtsamt säger de att jag får se oförskämt och irriterande mycket djur. Under mina första två veckor här hade jag faktiskt redan sett oförtjänt mycket rariteter. Bland annat hade jag sett vildkatt vi tre olika tillfällen, civet och fem piggsvin inklusive två små ungar. Dessutom hade jag följt med Meg för att hjälpa henne med hennes giraffstudie i nordligaste Serengeti, nära gränsen till Kenya. Under dessa två dagar upptäckte jag en svart noshörning. Detta är var lite av en sensation då det bara finns fem stycken där. I Seronera finns inga noshörningar. Det var trevligt att se grönskan där uppe i norr och de tusentals gnuer som fanns där då den berömda gnumigrationen befanns sig däruppe.

Omkring två miljoner gnuer är på väg...

Den största sensationen är dock den strimmiga hyenan som jag såg en dag som blev skrämd upp ur en bäckfåra när jag och Ali höll på med kameraarbetet. Nästan ingen av de andra här har sett strimmig hyena, trots att många av dem har spenderat flera år här. Faktum är att det inte ens var känt att det fanns strimmiga hyenor i det området där jag såg den. Den strimmiga hyenan har längre päls och är randig till skillnad från den vanliga fläckiga hyenan. Dessutom retar det gepardforskaren Helen lite att jag har sådan tur med att hitta Geparder överallt. Hon har som målsättning att få 20 gepardobservationer per månad och har svårt att nå upp i det. Hon är därför tacksam att få rapporter från mig varje gång jag hittar en gepard. Jag fick dessutom under mina första dagar i Serengeti skåda ett beteende som inte är lätt att få se. Det var en gepard som lyckades springa ifatt och slå en gasellunge som hon kvävde tills jag och George trodde den var död. Sedan lämnade geparden gasellen för att hämta sina egna två ungar. När de kom tillbaka till gasellen hade den kvicknat till lite men var fortfarande vimmelkantig. Då visade gepardhonan sina ungar hur de skulle döda ett byte. När gasellen var död började de äta snabbt och ungarna borrade in sina ulliga ansikten i bytet så de blev alldeles röda av blod. ”Bloody annoying” var Helens avundsjuka kommentar till att jag fått se detta skådespel redan på min femte dag i Serengeti.


En gepard tar fart.

Belåtna och blodiga gepardungar.

Sedan dess har inte upplevelserna i Serengeti avtagit. När man har ett jobb som till stor del går ut på att köra omkring i nationalparken hela dagarna är det inte konstigt att man får se mycket. En märklig dag som jag kommer att minnas länge hittade George och jag ett av våra halsbandsförsedda lejon gående med en thompsongasell som hon nyss slagit i munnen. Jag tänkte att det var ett ovanligt snabbt byte för ett lejon att fånga. Det är ju geparderna som är specialister på dessa byten. Vi följde lejonet tills hon bestämde sig för att äta upp gasellen bredvid en annan hona som hade fyra små ungar. Men det andra lejonet och ungarna fick hålla sig undan och bara tålmodigt titta på medan hon åt gasellen. Om de kom när morrade hon och flyttade sig en bit. Hon åt upp inälvorna och kroppen innan hon började tugga i sig benen inklusive ben och hovar. Det knaprade ordentligt. Sedan åt hon upp halsen och huvudet inklusive kraniet. Det enda som blev kvar åt hennes gruppmedlem och hungriga ungar var magsäcken och dess innehåll av halvsmält gräs. De åt upp den. Jag var förundrad över att lejonet ensam lyckats stoppa i sig en hel gasell i samma storleksklass som ett rådjur. Hon såg gravid ut efteråt.

Senare samma dag hittade vi ett annat lejon. Även detta hade lyckats slå en thompsongasell och åt upp hela själv. Som om inte detta var nog så hitta vi ett tredje lejon denna dag med en gasell. Det var Pippi Långstrump. Efter att ha satt i sig hela gasellen ensam satte hon sig upp och spanade runt lite. Sedan gick hon lojt iväg mot en flock gaseller. När hon kom närmare ökade hon farten lite och gaseller sköt genom luften i olika riktningar. Vi trodde det var lönlöst då gasellerna redan hade sett lejonet. Pippi försvann ur vår syn ner i en svacka. När vi fick syn på henne igen hade hon en ny gasell i munnen. Vi var minst sagt förvånade.

Detta lejon åt ensam upp hela gasellen.

En annan dag satt jag med Campsites, en liten grupp med 6 lejon varav 3 fortfarande är ungar. Solen gassade. Att lejonen kan bli mycket vana med att ha bilar i närheten skulle jag snart få erfara. En unge tyckte nog att det var alldeles för varmt att ligga i solen. Så den gick lugnt fram till bilen, rakt mot dörren där jag satt med öppet fönster. Sedan försvann lejonet in i skuggan under bilen där det blev liggande i någon timme.

Jag skrev tidigare att vi har sett lejonet Pippi Långstrump i närheten av vårat hus med tre ungar. Vi har även sett två av Pippis gruppmedlemmar här i närheten, de kallas Madicken och Lotta på Bråkmakargatan. Även de hade små ungar som de bar i munnen. Dessa djur som normalt nästan totalt ignorerar bilar var mycket oroliga nu när de hade små ungar med sig. Därför var det tråkigt att se hur respektlösa safarichaufförer blockerade vägen och stressade lejonen. Allt för att få lite extra dricks av sina kunder.

Pippi Långstrump med sina tre ungar. Observera att Pippi saknar sin svanstofs.

Att lejon inte klättrar i träd är väl ganska välkänt. Men det är inte sant. Sedan jag kom hit har jag sett lejon uppe i träd flera gånger. En gång såg jag ett lejon klättra upp och lägga sig på en gren ungefär 7-8 meter upp i trädet. Gamla lejon är ovanligare att se upp i träden, det är mest ungar och unga vuxna lejon som klättrar. En riktigt stor hane har jag t ex inte sett uppe i något träd ännu.

Ett lejon vilar ca 7-8 meter upp i ett träd.

Annat som är roligt att se när vi observerar lejonen är ungar som leker. En gång hittade jag gruppen Simba East som vilade i regnet. De hade fyra små ungar som jagade varandra och brottades. Efter ett tag kom en riktigt gammal hona som är blind på höger öga och gjorde sällskap med resten av gruppen. Hon hälsade på alla lejonen genom att knoxa till dem med huvudet. Sedan gick hon ner i en grop där vi såg att hon hade två riktigt små ungar. Hona diade dem och sedan kom de upp och alla sex ungar lekte med varandra. Att attackera mammas svans är också alltid lika roligt för ungarna men verkar inte lika uppskattat av mamman.

En unge håller på att fälla sin mamma...

...och en annan sneglar intresserat mot bilen.

Något som inte är lika sött att se är när lejonen äter, men det är intressant. En dag satt jag vid lejongruppen Kibumbu som vilade i skuggan av en Akacia. De började långsamt gå ner till floden och lade sig där. Jag satt kvar ett tag för att skriva klart mina anteckningar. När jag sedan tittade efter lejonen var det borta. Jag såg bara ett lejon som skyndade runt hörnet av en sluttning. Jag hade mina aningar om vad som var på gång. Jag följde efter och hittade mycket riktigt lejonen med ett nyslaget byte. De hade fångat ett vårtsvin och höll på att slita det i stycken. Hanen började slåss mot en av honorna för att hävda sin rätt att äta först. När hon försvarade sig istället för att dra sig tillbaka blev han riktigt arg. Han bet henne hårt över övre delen av frambenet. Honan som låg på rygg blev så rädd att hon kissade i luften. Hon sparkade hanen i huvudet med bakbenen så han slutade att bita. Sedan drog hon sig tillbaka och fick en mycket ilsken blick efter sig. De övriga fyra honorna passade på att vräka i sig så mycket kött som möjligt medan de andra bråkade. Men nu var det deras tur. Nu räckte det dock med en hotfull blick från hanen för att de skulle backa. Hanen åt sig mätt på vildsvinet och använde det sedan som huvudkudde så han skulle kunna fortsätta äta när han blev hungrig igen. Honorna väntade tålmodigt.

Det var en hård kamp mellan honan och hannen. Blodet tillhör dock vårtsvinet.

Något annat som jag har haft turen att få se är när lejon parar sig. Jag var på väg hem efter en dags arbete och bara en kilometer hemifrån hittade jag en hane och hona. Efter några minuter började de para sig medan honan morrade mer och mer. Morrandet var så kraftigt att jag kunde känna vibrationerna i kroppen. Hanen bet henne lätt i nacken. Det hela var över på några sekunder och båda rullade över på rygg och somnade. Hela proceduren upprepades tre till fyra gånger i timmen. Jag stannade i drygt två timmar tills solen gick ner.

Lejon som parar sig.

En dag sökte jag lejon ute på slätten och plöjde genom det höga gräset med bilen. Jag kände igen ett ensamt träd som stod där. Ali och jag hade placerat en kamera där tidigare och en dag hade jag hittat 13 lejon sovande framför kameran. Jag såg att något låg under trädet även denna gång och åkte dit för att titta. Där låg nu två geparder och blev fotograferade framför kameran. Då Helen studerar geparder här är även de mycket vana med fordon. Jag stannade bilen bara några meter bort för att fotografera dem så jag kunde skicka bilderna till Helen för identifikation. Senare berättade hon för mig att jag hade hittat dessa två hannar en bra bit utanför deras normala revir. Medan jag satt där och tog bilder började plötsligt den ena geparden att spinna. Det var ett grovt brummande som hördes tydligt. Geparder är de största kattdjur som har förmågan att spinna. Jag var lycklig över att få höra det.

Spinnande geparder.

Att vara vän med luftballongspiloter har sina fördelar. Speciellt när de har platser över i sina ballonger. Klockan 04:30 körde jag till piloten James för att få följa med på dagens flygtur. Vi åkte iväg till startplatsen och två ballonger höll redan på att fyllas. Sedan kom turisterna. Då starten och landningen var lite speciella hade James en genomgång innan, alla lyssnade noggrant. Korgen som kunde rymma 16 personer plus piloten låg på sidan. Alla fick krypa in och lägga sig i varsin avdelning två och två. Det var lite kyligt men när James började spruta eld in i luftballongen hettade det om öronen. När sedan ballongen hade lyftkraft drogs vi fram en bit på marken medan korgen rätades upp mot ett upprätt läge och vi flög iväg. Samtidigt steg solen bakom oss och färgade landskapet rött. Då luftturen gick ut på att se djur lyfte vi inte högt utan gled över slätten strax över markytan. Ibland nuddade vi nästan det höga gräset. Bara när det stod träd i vägen lyfte vi högre. James hade dock full kontroll på ballongen och vi strök över trädtopparna och gick sedan ner på låg höjd igen. Det var stor skillnad att röra sig över slätterna på detta ljudlösa och mjuka sätt jämfört mot att sitta i en skakig och bullrig bil. Det blåste en del så flygturen varade inte länge. Efter bara en dryg halvtimme hade vi nått slutpunkten. Vi tog mark, korgen tippade över på sidan och vi studsade och släpades fram på marken ett tag innan vi stannade, precis som James sagt innan att landningen skulle gå till. Sedan fick jag även göra turisterna sällskap vid frukosten som ingick. Det serverades bland annat champagne, te, kaffe, juice, frukter, bröd, olika pålägg och omelett.

Luftballongen jag flög.

Soluppgången sedd från ballongen.

Det händer ibland att lejon blir dödade av Maasaier, dör på annat sätt eller försvinner. Om detta händer ett lejon med radiosändare måste vi placera ut en ny sändare på ett annat lejon i gruppen. Då vi har några lejonflockar som saknar radiohalsband i vårat studieområde har jag den senaste tiden lagt ner en hel del energi på att försöka hitta dessa för att förse dem med sändare. Att hitta lejon med radiosändare är oftast inga större problem, det är bara att följa signalen. Om man är i ett område med mycket safaribilar och lejonen befinner sig nära vägen är det heller oftast inga problem att hitta dem. Det är bara att titta var det finns samlingar av bilar. Men att hitta lejon utan sändare långt från vägen är mycket svårt. Om gräset är medelhögt och lejonen ligger ner kan man passera dem på bara tio meters avstånd utan att se dem. När reviren dessutom kan vara så stora som 200 kvadratkilometer är den inte svårt att förstå hur svårt det kan vara. Man måste förlita sig på en hel del tur. Men kunskap om var lejonen brukar hålla till och deras beteende hjälper.

Jag sökte efter gruppen Simba Numbers en hel dag. Jag körde fram och tillbaka längs en flod där de brukar hålla till utan att se dem. Jag såg en stor flock bufflar och något som stod bland dem som fick bufflarna att se små ut. Jag tittade i kikaren och såg att det var en sårad flodhäst. Jag körde närmare. Flodhästen hade sår över hela ryggen och sidorna. Den hade rullat sig i lera för att gömma såren från insekter. Leran höll på att torka och krackelera vilket fick flodhästen att se ut som en stenfigur med sprickor. Stora sår gapade fortfarande och lyste röda av blod vilket fick detta djur att se ut som ett blödande stenmonster. Oxhackare (fåglar) täckte ryggen och drack blodet i såren. Jag hade tydligen kommit för nära. För plötsligt öppnade flodhästen munnen och jag såg två betar som var riktade rakt emot mig. Ögonblicket senare började han rusa mot bilen och fnös ut blod genom näsborrarna. Det är kanske så nära en eldsprutande drake man kan komma i verkligheten. Oxhackarna flydde. Nu fick jag prova hur snabbt jag kunde starta bilen och få i ettans växel. Jag pressade gasen i botten och tittade ut genom bakrutan. Bara ett par meter bakom mig såg jag flodhästen springandes, fortfarande med munnen öppen och betarna pekande rakt emot mig. Jag pressade gasen i botten ännu mer och lyckades dra ifrån den. Som tur var körde jag inte ner i något av de stora hålen som fanns i marken i närheten. En flodhästhane kan väga över tre ton och skulle nog utan problem kunna välta bilen. Speciellt denna då den verkade vara på dåligt humör. Jag kan tänka mig, då han hade så mycket skador, att han nyligen hade förlorat ett slagsmål mot en annan hane och förlorat sitt harem. Att sedan insekter och oxhackare inte lät honom vara ifred retade honom säkerligen ännu mer. Så inte konstigt att vattnet rann över bägaren när jag kom för nära.

Den buttra flodhästen.

Inte långt efter det fick jag syn på två hanlejon som gick ute i gräset. Jag körde fram till dem och konstaterade att de tillhörde flocken jag letade efter. Ytterligare en bit bort fick jag syn på ett lejon som stod på en termitstack. Jag körde dit och hittade hela flocken, 15 stycken. Tyvärr var det för sent på dagen för att påbörja någon sövning av ett lejon. Dessutom hade jag ingen täckning till mobilen så jag kunde inte ringa veterinären. Jag följde lejonen tills det var nattsvart ute. De lade sig utspritt vid en hop av kopjes. Jag stannade i bilen och gjorde mig redo för att övernatta där i hopp om att kunna hitta dem på morgonen igen. Medan jag lagade mat hörde jag hur lejonen röt utanför, hela bilen vibrerade. Innan jag lade mig att sova var jag tvungen att kissa. Jag öppnade bakluckan och kikade ut. Inga lejon för nära. Medan jag stod och kissade såg jag hur jag var omringad av lysande ögon, men inget lejon var för nära.

Nästa morgon var lejonen borta och jag kunde inte hitta dem igen. Trots intensivt letande. Jag åkte tillbaka till lejonhuset och började förbereda mig för att söka efter en annan grupp. Så nästa dag åkte jag ut till de brända och nu smaragdgröna slätterna i väst. Målet var nu att hitta gruppen Mukoma Hill. En mycket framgångsrik grupp som är modergruppen till många andra grupper som finns i området. Honan som hade radiohalsband i gruppen tidigare blev dödad av Maasaier. Efter att ha kört runt på slätterna som var fulla av zebror, gaseller och gnuer några timmar hittade jag plötsligt ett ensamt lejon under ett träd. Hon såg väldigt ung ut. Mycket riktigt, jag lyckades identifiera henne och hon var bara två år. Men den goda nyheten var att hon tillhörde gruppen jag letade efter. Då hon var för ung för att få ett radiohalsband letade jag förgäves efter resten av gruppen.

Lejonhanen SPF är unik som hane i vårat studieområde då han har stannat i sin modergrupp.

Nästa gång drog jag istället österut för att leta efter Vumbi-flocken. Jag lämnade huset före sex på morgonen. Jag spanade så noggrant efter lejon att jag kunde rapportera min tredje gepardobservation till Helen redan klockan 07:40. Jag visste att hon skulle bli glad åt rapporterna men även lite irriterad över den tur jag har med att hitta geparderna. Därför var det extra roligt att rapportera dem. Men efter det slutade min gepardrapportering abrupt för dagen. Jag fick nämligen syn på silhuetten av en annan katt, mitt ute på grässlätten. Ren tur, det var verkligen mitt i ingenstans. Det fanns inga kopjes eller träd i närheten. Till min lycka var det dessutom ett 4,5 år gammalt lejon från Vumbi. Hon heter Vum. Jag kontaktade George som började ringa runt till veterinären och TANAPA (Tanzanias Nationalparksstyre) för att få tillstånd. Jag hade väntat i flera timmar när George, veterinären Richard och hans fru och medhjälpare Sian äntligen kom. Efter ytterligare förberedelser sköt så Richard lejonet med en pil med sömnmedel. Efter några minuter sov lejonet och vi kunde gå fram till det. Nu gällde det att jobba snabbt. Richard sade att vi aldrig fick stå framför lejonet ”Det är den farliga sidan” förklarade han. Vi skulle även hålla koll på om hon rörde på öronen, ett tecken på att hon börjar kvickna till. George och jag tog tempen, hårprover och diverse mått och fotade tänderna. Lejonet är fortfarande inte helt fullvuxen men väger ändå närmare 120 kg, så det var inte helt lätt för mig att lyfta henne tillräckligt för att få under måttbandet för att mäta omkretsen runt bröstkorgen. Richard och Sian tog egna prover inklusive blod- och stolprov. Hela tiden kontrollerade vi temperaturen och svalkade lejonet med vatten så hon inte skulle överhettas. När allt var klart gav Richard henne ett motgift så hon skulle vakna snabbare. Vi backade bilarna en bit och stannade för att tvätta händerna. Lejonet kvicknade till lite snabbare än väntat och fick syn på oss utanför bilarna, något som troligtvis är skrämmande. Vi backade en bit till och observerade uppvaknandet inifrån bilarna. När lejonet kunde sitta upp och gå lite visade hon tänderna och började rusa rakt emot oss i en rasande attack. Vi vevade upp rutorna. Ett argt lejon som rusar rakt emot dig ser faktiskt rätt hotfullt ut. Hon stannade en liten bit framför bilarna. Vi backade mer och hon attackerade en gång till. Sedan gick hon iväg och lade sig för att vila. Richard och Sian åkte iväg medan George och jag stannade för att vakta henne. Vi ville inte lämna henne innan hon fullt kan försvara sig mot t ex hyenor. Någon timme senare kunde även jag och George lämna henne.

Jag och lejonet VUM med sitt nya halsband.

Ett par dagar senare fick vi ett samtal om att det fanns ett snarat lejon i närheten av bensinstationen. Ingen veterinär fanns i parken så de hade ringt efter Ngorongoros veterinär. De skulle kontakta oss igen när veterinären kommit så vi kunde hjälpa till med att ta av snaran. Detta var en svart dag i Serengeti. För samma dag fick vi höra att en gepard hittats snarad i västra delen av parken och ytterligare en gepard hade blivit ihjälkörd av en oförsiktig safaribilsförare. Faktum är att trots att TANAPA vill ge en bild av att tjuvjakt inte förekommer i Serengeti så är tjuvjakten här omfattande. Förutom det snarade lejonet denna dag har jag personligen redan sett en zebra med snara runt halsen och även hittat en trasig snara liggandes på marken, dessutom har jag sett en elefantunge som mist snabeln på grund av en snara. Det tragiska är att TANAPA inte verkar bry sig så länge det inte syns i de områden där turisterna rör sig. Då detta lejon befann sig mitt i Serengetis turistcentrum hade de dock hög prioritet att få bort snaran. Faktum är att Meg har sett snaror utplacerade i direkt närhet till TANAPAS egna parkvaktsstationer. Vad man lockas att dra för slutsatser av detta skrämmer mig.

Jag och det snarade lejonet. En lejonhane är större än en normalstor svensk björn.

När kvällen närmade sig hade vi fortfarande inte fått något samtal om att veterinären anlänt så vi åkte till lejonet ändå. Det var en hane kallad Baha. Han hade lyckats slita av den mycket kraftiga stålvajern och snaran hängde runt halsen. I processen hade ett stort sår skapats på huvudets sida. Att ett lejon kan slita av en så grov vajer berättar en del om deras ofantliga styrka. Vi fick veta att veterinären var på väg men att vi inte skulle hinna söva det innan kvällen.

Nästa morgon var vi och veterinären från Ngorongoro på plats. Om sövandet av lejonet med Richard ett par dagar tidigare varit så professionellt som det kan bli skulle jag nu få bevittna den raka motsatsen. Richard förbereder sig in i minsta detalj innan han skjuter. Det enda veterinären från Ngorongoro hade med sig var sitt gevär och sömnmedel. Han sköt lejonet på en mycket olämplig plats, som George hade förutspått sprang lejonet in i busksnåren och gömde sig efter att ha blivit träffad. Detta betydde att veterinären skulle behöva smyga sig in i buskarna till lejonet utan att veta om det somnat ännu. Nu började veterinären be folk att hämta vatten för att svalka lejonet, inte ens det hade han med sig. Själv åkte veterinären iväg igen. Orsaken var att han inte hade motgiftet med sig så han var tvungen att hämta det. När han kom tillbaka blev han tvungen att skjuta lejonet med en ny dos då han tidigare doserat för en hona och inte en stor hane. Sedan bildades en folksamling av nyfikna studenter från vandrarhemmet i närheten runt lejonet. Lejonet blev aldrig fullständigt sövt utan rörde fortfarande på huvud och öron medan en man klippte av vajern. Richard skulle av säkerhetsskäl aldrig låta någon gå i närheten av ett lejon som gjorde det. Under hela proceduren brydde sig Ngorongoroveterinären aldrig om att ta temperaturen eller att svalka lejonet med vatten. Då vi sällan söver lejon tar vi alltid chansen i lejonprojektet att ta prover och mått när vi väl söver dem. Men i detta fall avstod vi från det av säkerhetsskäl. Efteråt konfronterade George veterinären på Swahili, men han skrattade bara bort det hela och sade att han var mycket nöjd med hur det hela gick till.

De tre senaste dagarna här i Serengeti har jag hjälpt Meg med att utföra en flyginventering av giraffer. Detta har inneburit att vi har suttit i ett fyrsitsigt Sessna-plan och flugit fram och tillbaka över olika delar av nationalparken och räknat giraffer. I onsdags började vi med nordligaste Serengeti på gränsen till Kenya. Samma område som vi åkt till tidigare och lyckats få se en noshörning. Felix som är Frankfurt Zoological Sociatys pilot flög oss. Att se Serengeti från luften var fantastiskt. Vi flög på en höjd av 100 meter vilket gjorde att man fortfarande kunde se detaljer och vilka djur vi hade under oss. Det var inga problem att skilja olika antiloper från varandra eller att se hur vårtsvinen rusar iväg och babianerna maka sig fram. Men det mest fantastiska var landskapet självt. Serengeti är mycket vackrare uppifrån lyften och förvånansvärt varierande. Att se alla träd, kopjes och floder som slingrar uppifrån var väldigt annorlunda mot att se dem från marken. Vissa områden var alldeles prickiga av termitstackar. Jag tror jag har sett alla nyanser av grönt gult och brunt där uppifrån. Flodhästar och krokodiler höll till i vattnen. Zebror och gnuer rusade över de inte längre så ändlösa grässlätterna. Att se gamar och örnar uppifrån var också intressant. Mest imponerande var det att se elefanterna uppifrån och den förödelse som de skapad för träden i vissa områden. Vi såg faktiskt även en hel del lejon här och var. De var lätta att hitta där de låg med ljusa sidan uppåt. Girafferna är faktiskt lite svårare att hitta än man skulle kunna tro. Speciellt om de står i tät bush.

Vi flög fram och tillbaka över norra Serengeti i transekter med en kilometers mellanrum. Om vi hittade en större flock sade vi åt Felix. Då lade han planet på sidan och cirklade runt ett tag så vi kunde räkna dem alla. En del av Megs studie går ut på att ta reda på varför det finns så mycket färre giraffer nu än för 30 år sedan, trots att allt pekar på att det borde vara tvärt om med tanke på hur vegetationen ser ut. Tjuvjakt är förstås en misstänkt anledning.

Plötsligt får jag syn på något som springer som ett vårtsvin men är mycket större. ”Noshörning!” ropade jag, Felix som satt på samma sida fick även han se den. Ett par transekter senare fick jag syn på den igen och även Meg kunde nu få skåda ovanligheten. Jag har länge hört att giraffer bara håller till på platta områden då de inte tycker om sluttningar. Det skulle vara en av anledningarna till att det inte finns några giraffer i Ngorongorokratern. Men några gånger har jag sett dem på sluttingar och kullar. Men nu fick vi verkligen bevis för att giraffer kan gå upp för rätt branta sluttningar. Uppe på ett berg såg vi inte mindre än tolv giraffer i två grupper, Megs anteckningspenna jobbade för fullt.

Andra dagen blev starten försenad då planet hade en punktering. Felix sade att det var ovanligt. När vi kom iväg flög vi över ett område i västra Serengeti. Det var ett otroligt vackert område och jag kände flera gånger för att kliva av och stanna där. Den stora floden Grumeti ormade sig över slätterna omgiven av vegetation och träd som påminde om regnskog. Något liknande har vi inte i området där vi studerar lejon. Grumetifloden är en av platserna där många gnuer blir till krokodilmat under migrationen. Men allt var inte väl i detta paradis. Vi såg en tjuvskjuten elefant som saknade sina betar och hittade även en plats i bushen som vi inte riktigt är säkra på om det är en camp för tjuvjägare eller en fälla för djur. Vi såg även en av parkvakternas bilar som i ilfart körde ut ur bushen när vi flög över. När vi landade i Seronera igen upptäckte vi att vi hade ytterligare en punktering.

Serengeti sett från ett zebra-randigt flygplan.

Tredje dagen flög vi över delar av området där vi studerar lejon. Det var intressant att se det uppifrån, hur alla vägar är sammanbundna och hur alla olika landskap ser ut uppifrån. Jag såg även flera grupper av lejon. Kanske var några av dem någon av de saknade flockarna utan halsband. Vi såg även ett safarifordon som bröt mot parkreglerna genom att köra off-road för att titta på två geparder som låg på en termitstack. Efter att Felix flugit lågt över bilen var den dock snabbt tillbaka på vägen igen.

Det var allt för denna gång. Nästa gång jag skriver hoppas jag att jag har fått mitt tillstånd att jobba i Ngorongorokratern. Det borde ha varit klart för månader sedan men är det inte. Men det är heller inte ovanligt eller ens förvånande att det dragit ut på tiden. Det är normalt för hur de arbetar, eller inte arbetar.

Här i lejonhuset är alla mer eller mindre sjuka just nu. George känner sig bättre nu efter att ha blivit diagnostiserad med både parasiterande maskar och någon slags lunginflammation. Meg och Ali klagar båda på att deras magar krånglar. Vi har även hört att ballongpiloterna har amoebor i sina magar. Veterinärerna har varit sjuka nyligen liksom en del på Frankfurt Zoological Society. Det verkar bara vara jag som är frisk. Undrar om det är för att jag byggt upp en stark mage under mina cykelturer.

Zebror som släcker törsten.

Skriv gärna en hälsing eller kommentera i gästboken.

Till föregående inlägg.