Nu startar ett nytt kapitel här på hemsidan. Jag befinner mig just nu i Tanzania men min cykel har fått stanna hemma i Sverige och vila sig efter att har korsat Europa, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. Efter att ha varit nomadisk i några år och vaknat upp på ett nytt ställe nästan varje morgon kommer jag nu att vara bofast på ett och samma ställe. Den platsen jag nu kommer att vara på är ute på Savannen i Serengeti i Norra Tanzania. Jag har fått jobb på lejonforskningsprojektet (www.lionresearch.org) där och kommer alltså att följa och studera de vilda lejonen i ett eller två år. Som biolog kan jag utan tvekan påstå att det är lite av ett drömjobb jag fått.

Den 20:e juli flög jag hemifrån Sverige och efter en mellanlandning i Addis Abeba landade jag i Nairobi i Kenya den 21:a. Jag skulle till Arusha i Tanzania men Nairobis flygplats var mycket närmare än Dar es Salaams flygplats och mycket billigare än Kilimanjaro Airport. Från Nairobis flygplats gick det en direktbuss till Arusha. Efter ungefär fem timmar i bussen på en dålig grusväg och en långdragen gränspassage kom jag fram till Arusha. Det var redan mörkt ute. Jag ringde ett nummer som jag fått av min blivande Chef. Snart kom det en bil och hämtade mig till lejonprojektets hus där jag fick ett rum. George, min blivande arbetskamrat, kom lite senare och övernattade även han i huset. Han gav genast ett trevligt intryck och jag tror att vi nog skulle bli bra vänner därute på savannen.

Nästa dag visade George som är Tanzanian mig runt lite i staden och hjälpte mig med lite praktiska saker som att till exempel skaffa en telefon och ett tanzaniskt telefonnummer. Att få numret var mycket tidskrävande liksom nästan allt är i Afrika. Spaniens mañanamentalitet bleknar i jämförelse mot afrikanernas. För att börja jobba som forskarassistent i Serengeti måste jag ha diverse tillstånd och ett arbetsvisum. Jag kom till Tanzania i hopp om att det skulle gå rätt snabbt att få dessa. Men jag hade hört att det var en process som oftast drog ut på tiden i veckor, speciellt som förstagångssökande. En amerikansk tjej, Meg, som studerar girafferna i Serengeti anlände på kvällen. Hon behövde ett nytt arbetsvisum så de närmaste dagarna kunde jag följa med henne och se hur ansökningsprocessen ser ut och lära känna lite folk. Vi gick till Tanzanian Wildlife Research Institute (TAWIRI) och frågade när de skulle behandla mitt ärende. Tisdagen den 27:e blev svaret. Så det var bara att vänta. Vänta fick också Meg göra på migrationsverket där hon skulle få sitt arbetsvisum. Dag efter dag gick hon dit i hopp om att få sina papper påskrivna. Men den enda mannen som har tillstånd att skriva på dessa papper satt i möten hela veckan och hade inte tid att skriva på några papper. Det finns någon annan som har rätt att skriva på dessa papper om ordinarie man inte finns i Arusha. Men nu fanns ju ordinarie man i Arusha men var inte åtkomlig pga alla möten. Så inga papper skrevs på för Meg på hela veckan.

Craig Packer, Professor på Universitetet i Minnesota och min blivande chef, dök upp i huset efter ett par dagar. Jag träffade honom väldigt flyktigt på flygplatsen i Serengeti 2007. Nu fick jag lära känna honom lite bättre och han visade sig vara en ganska sprallig och lättsam man. Men han arbetar väldigt flitigt framför datorn och skriver vetenskapliga artiklar och böcker. Han är ett mycket stort namn inom ekologin och många av hans artiklar har publicerats i Nature och Science, de två mest ansedda vetenskapliga tidsskrifterna i världen.

Onsdagen den 28:e åkte jag till TAWIRIS kontor och fick nyheter om mötet. Jag hade blivit godkänd för att arbeta i Serengeti. Nu återstod dock att skicka ett godkännande till Tanzanian Comission for Science and Technology (COSTECH) i Dar es Salaam för att få ytterligare ett tillstånd som jag behövde för att kunna få mitt arbetsvisum. Jag frågade en sekreterare när detta skulle skickas och fick svaret att TAWIRI-folket som haft sitt möte i Dar es Salaam skulle börja resa tillbaka på torsdagen och inte komma fram förrän på kvällen. Så jag kunde komma tillbaka på måndagen och fråga. Jag frågade var fredagen tog vägen. Sekreteraren svarade att jag kunde pröva men de skulle nog vara trötta då.

På måndagen den 2:a augusti kom jag till TAWIRI-kontoret i hopp om att saker och ting skulle ta fart. Men det blev snarare motsatsen. De berättade för mig att COSTECH inte skulle ta upp mitt ärende förrän på nästa fredag. Fram tills dess fransk det ingenting jag kunde göra för att snabba på processen. Detta var dock ett skönt besked då jag inte behövde gå till kontoret varje dag bara för att få ett negativt besked. Nu kunde jag hitta något och jag visste redan vad jag ville göra. Efter att Craig pratat med mig om det hela och beklagat sig för min räkning över hur synd det var om mig som måste vänta så länge sade jag ”OK, jag känner en som studerar knölvalar på Zanzibar, då åker jag dit och hälsar på tills dess”. Craig lät lite avundsjuk men tyckte att det var ett utmärkt sätt att fördriva tiden på. Gävles framgångsrike trestegs- och längdhoppare Claes Rahm hade nämligen tipsat mig om att en vän till honom, Kristin Öhman, studerade knölvalar på Zanzibar. Jag ringde henne och frågade om det gick bra att komma. Det gick bra och snart satt jag på planet ut till den kryddiga paradisön. Efter ett tag på planet upptäckte jag att mannen bredvid mig satt och läste en bok på svenska. Jag började prata med honom och det visade sig att han skulle till samma avkrok av Zanzibar som jag. Han, Anders, ägde nämligen ett hotell där bara några hundra meter från det hus Kristina bodde i. Jag fick skjuts med honom dit i hans bil och kunde inte annat än förundras över den lilla sannolikheten att träffa någon som ska till mer eller mindre samma plats på en ö som är åtta mil lång och fyra mil bred. Byn, Kizimkazi Dimbani, är dessutom inte en av de mest besökta platserna på ön. Väl framme träffade jag Kristin och två engelska studenter som hjälpte till i projektet.

En Dhow liknande den vi själva använde i sökandet efter valarna.

Nästa morgon, den 5:e augusti, gick vi upp innan soluppgången och gjorde oss klara att ge oss ut på vattnet. Vi vadade ut med utrustningen till en Dhow som låg förankrad en bit ut i vattnet. En Dhow är en segelbåt av trä i traditionell stil som troligen har sitt ursprung i arabvärlden. Segelbåten ser nog mer eller mindre precis ut som de har gjorde i flera hundra år förutom möjligtvis nylonrepen och det faktum att det sitter en utombordare i bak. Vi hade inte åkt långt förrän vi hittade en grupp delfiner som jagades av flera båtar med turister som ville snorkla med dem. Vi tog en del identifikationsbilder på delfinernas ryggfenor innan vi fortsatte längre ut på havet för att leta efter valar. När vindriktningen tillät hissade vi segel för att spara bränsle. När seglet väl var uppe blev det lugnt och skönt då vi åkte med vinden och motorn var avstängd.

Delfinerna verkade inte roade av uppståndelsen omkring dem.

Andra dagen blev väldigt lik den första. Vi såg en grupp delfiner jagas av ett tiotal turistbåtar på morgonen. Sedan seglade vi ut för att leta efter valar men hittade inga denna dag heller, trots att vi har god kontakt med de lokala fiskemännen som brukar ringa om de sett någon val. På eftermiddagen hittade vi dock ytterligare en grupp delfiner. Det allra mest överraskande denna dag var att vi såg en hammarhaj simma förbi i vattnet alldeles nedanför båten.

När vi kom tillbaka till byn blev vi bjudna till efterfesten till ett bröllop i grannbyn. Musiken spelades högt och kvinnor i mycket färgglada kläder dansade långsamt runt i en ring, dansen kallas Rusharoho. Barnen lekte och när vi tog fram våra kameror blev vi snabbt omringade av barnen som ville bli fotograferade. När jag visade dem bilderna på kameradisplayen klättrade barnen nästa på varandra för att få en glimt. Vi blev visade runt lite i byn och fick se de två enorma grytor de använt för att koka 150 kg pilau. Grytorna var ungefär lika stora som de man ser kannibaler koka engelska upptäcktsresanden i i gamla filmer.

Färgglatt klädda kvinnor tittar på dansen.

Dessa barn hade inget emot att fotograferas.

Tredje dagen hittade vi äntligen två knölvalar. Plötsligt var de bara där, bara några hundra meter från båten. Först såg vi blåsen från utandningarna följt av ryggen. När det dyker lite djupare brukar de höja stjärten över vattnet. Då gäller det att ta bilder då varje knölvals form och teckning är unik för varje individ. Detta är värdefullt när man bedriver forskning så man kan få en uppfattning om hur många de är och även känna igen de som kommer tillbaka nästa år. Då dessa valar är migratoriska kan man även se hur olika individer rör sig över världshaven, det vill säga om man återhittar dem igen förstås. Även ryggfenornas form är mycket varierande och kan även de användas för identifiering. Så jag försökte ta så mycket bilder som möjligt av stjärtfenan och båda sidorna av ryggfenan för att hjälpa projektet med ID-bilder. Egentligen är det mesta på en knölval användbart för identifiering t ex bröstfenorna, magen eller knopparna på ovansidan av huvudet. Men dessa karaktärer är det sällan som valarna visar så vi koncentreras oss mest på ryggfenan och stjärten.

 
Här syns olika former och färger som fenorna han ha.

På eftermiddagen stannade vi till och ankrade utanför en liten ö. Vi tog på oss mask och fenor och snorklade ett tag längs korallrevet. Det bästa stället var en smal skreva i revet som man kunde simma igenom med småfiskar som simmade så tätt ovan att jag inte kunde se vattenytan.

Vi gjorde en paus i arbetet för att snorkla.

Även det fjärde dagen såg vi två knölvalar som visade upp sina stjärt- och ryggfenor fint. Flygfiskar flydde flygande tätt över ytan både från båten och valarna. Ibland kunde man se stora flockar av noddytärnor som jagade tätt över vattnet som verkade koka av hoppande småfiskar. Under ytan jagades småfiskarna av de snabba tonfiskarna som ibland sköt upp ur ytan. Det måste vara ett hårt liv att vara småfisk.

Dag fem fick vi ganska tidigt ett samtal från en båt som sett en val. Vi satte kursen ditåt och spanade som vanligt i horisonten efter blås eller någon fena. Efter ett tag ser vi plötsligt ett jätteplask långt borta. Valen hoppade! Den gjorde flera hopp och humöret var på topp. När vi kom närmare hade den dock lugnat ner sig och visade bara ryggen och ibland stjärtfenan. Valen var inte speciellt samarbetsvillig utan simmade bort hela tiden så vi lämnade den snart utan att ha fått så bra ID-bilder.

När valen lyfter sin mäktiga fena över ytan skapas ett mindre vattenfall.

Senare på dagen hittade vi tre till valar som också var svåra att få bilder på då de ofta stannade nere under ytan under lång tid och sedan bara var uppe i några sekunder innan de försvann igen. Men till slut lyckades vi få de bilder vi behövde och seglade hem igen.

Den sjätte dagen fick vi se något nytt. Det första valparet vi såg var nämligen en mamma med en årskalv. Kalven var ganska ljus och mycket liten, kanske bara 5-6 meter lång. Den var alltså säkerligen relativt nyfödd och tydde sig till sin mamma. Den hade heller inte ännu fått full kontroll på sin kropp i vattnet utan var lite okontrollerad i sina rörelser.

Kristin styr båten medan kaptenerna vilar.

Det andra paret vi hittade under dagen var två vuxna individer som gärna visade upp sina vackra stjärtfenor. En av dem dök upp alldeles framför fören där jag satt och blåste ut luft med nästan ett vrål. Båten jag satt i kändes liten när jag såg ryggen av valen alldeles framför mig. När de dessutom simmade in över ett grunt rev gick det att se skuggan av deras enorma kroppar under ytan mot det mer turkosfärgade vattnet. Då blev det också mycket lättare att följa dem och förutse var de skulle komma upp till ytan.

Den sjunde dagen vilade vi som tur var inte. Vi åkte istället ut som vanligt och spanade mot horisonten samtidigt som dhowen gungade fram och tillbaka på vågorna. Plötsligt fick vi syn på ett stort plask ungefär sex kilometer bort. Trots det stora avståndet kunde vi sedan tydligt se hur stora mörka pelare sköt upp ur vattnet och sedan försvann i en vit explosion av vatten. Vi satte kursen ditåt. Men som tidigare så slutade valarna hoppa långt innan vi hann fram. När vi väl kom fram simmade de bara som vanligt och visade ryggfenorna. De var två valar och de var till och med snåla med att visa stjärtfenan. Men så till sist stannade de upp en stund, lade sig på sidorna och reste sina 4-5 meter långa bröstfenor rakt upp ur vattnet och slog dem sedan mot ytan. Det skulle kunna varit två valar som mätte krafterna mot varandra. De försvann en stund och vi spanade åt olika håll för att se var de skulle dyka upp igen. Jag hörde hur någon ropade till och vände mig om. Bakom mig såg jag hur en ca 15 meter lång klump på ungefär 35 ton befann sig i luften inte långt från båten. Valen vred sig och rörde sina långa bröstfenor innan den slog mot ytan med en smäll och försvann i ett vitt inferno av stänkande vatten. Knölvalen är den största valen som kan hoppa helt och hållet upp ur vattnet. Det hela skedde mycket snabbt och jag stirrade på den skummande ytan där den försvunnit. Några sekunder senare ser jag hur en val skjuter upp som en torped ur vattnet. Vatten forsar ner längs kroppssidorna samtidigt som den breder ut sina bröstfenor tappar farten och faller ner igen. En mycket mäktig syn. Valarna gör några hopp till innan de sätter fart framåt. En av dem fortsätter dock att hoppa fram nästan som en delfin. Gång på gång sköt dess huvud och överkropp upp och landade med ett stort plask. Sedan stannade de upp igen och började slå med sina bröstfenor på vattenytan. Slutligen bjöd de på ett varsitt hopp igen.


Knölvalar har de längsta sidofenorna i världen.

Knölvalen huvud ser lite märkligt ut. Här kan ögat anas nära mungipan.

Ingen kommentar...

Kaptenerna sade att det var hög tid att vända om och segla hem igen då det börjat blåsa mer. Jag hade märk det då vågorna börjat stänka ner min kamera. Framförallt en våg som inte bara stänkte utan mer eller mindre öste vatten över kameran. Som tur var hände det efter att valarna haft sin hoppuppvisning då. Vi hissade seglet och vinden rev tag i det direkt. I ganska hög fart seglade vi tillbaka mot byn där vi bodde. Det var ungefär en mil dit och vi satt alla sex och lutade oss ut på samma sida av båten för att den inte skulle kantra. Då och då sköljde vågorna över och och det knakade i trämasten. En gammal lagning i seglet revs upp. Men när jag satt där och lutade mig ut över båtkanten, blöt av vågorna, kunde jag inte annat än njuta av den uppvisning valarna bjudit på.

Plasket när valarna landade i vattnet igen var som en explosion. Här syns valens stjärtfena.

En av kaptenerna hade släppt ut en rev med krok och började hala in den. Upp med kroken kom en mycket vacker makrill. När vi närmade oss land fick jag syn på ett stort plask bland alla skummande vågor. Jag visste direkt vad det var som orsakat det. Men pga vädret kunde vi inte stanna och ta ID-bilder på dem utan konstaterade mest att det var två valar där och seglade vidare in till byn.

Kaptenen Khamis är sugen på fisk.

På kvällen fick jag ett SMS från min lejonchef Craig. Han frågade om jag ville leta rätt på ett gasdrivet kylskåp i Dar es Salaam på mellan 580 och 620 liter till lejonhuset i Serengeti. Jag svarade att jag skulle fixa det utan problem. Sedan funderade jag över alla problem jag skulle få med att frakta ett 600-liters kylskåp i 8 – 10 timmar på bussen till Arusha. Men det skulle nog lösa sig. Sådant är ju mycket lättare i Afrika än hemma i Sverige. Dagen efter fick jag dock reda på att Craig bara ville att skulle hitta ett bra kylskåp, sedan skulle han beställa det från Arusha. Det var en stor lättnad.

Följande tre dagar fortsatte att var tillräckligt blåsiga för att vi inte skulle kunna åka ut och leta valar. Trots alla valupplevelser jag fått var det lite frustrerande då jag visste att jag snart skulle vara tvungen att ta mig tillbaka till fastlandet och fortsätta arbetet med att få alla mina tillstånd. Fredagen den 13:e skulle COSTECH hålla mötet så på måndagsmorgonen efter ville jag vara där vid öppningstid för att komma igång så snabbt som möjligt. Samtidigt började ramadan vilket märktes mycket tydligt på Zanzibar då de allra flesta som bor där är muslimer, inklusive våra kaptener. Så länge som solen är uppe får de varken äta eller dricka under en månads tid.

Den tredje blåsiga dagen, den 14:e augusti åkte vi till norra delen av ön för att dyka eller snorkla istället för att sitta i huset och vänta. Vi tyckte att det var för dyrt för att dyka så vi bestämde oss för att snorkla istället. Men även det var mycket dyrt, som tur var hade våra kaptener vänner där som kunde hyra ut en båt till oss till ett vettigt pris. De tog oss till en liten ö utanför Zanzibar kallad Mnemba. Det ska vara den bästa ön i Zanzibar för sitt rika undervattensliv och färgglada koraller. Vi snorklade där tills vi var för frusna för att fortsätta vara i vattnet. Korallerna var mycket riktigt färgglada med väldigt varierande former. Det kryllade av korallrevsfiskar vart jag än simmade. Ett par små tioarmade bläckfiskar fångade mitt öga innan de pilade iväg drivna av sin jetstråle. Precis innan jag gick upp i båten igen såg jag en drakfisk som är väldigt giftig, men inte lika giftig som vacker.

Den 15:e gjorde vi ett försök att åka ut och titta efter knölvalar igen men det blåste fortfarande för mycket och vågorna gick fortfarande höga. Så vi gjorde bara en kort tur nära land innan vi vände tillbaka igen. Vi hade sett ett stort plask i horisonten men kund inte åka dit p g a vädret. Sedan var det dags för mig att åka till Dar es Salaam på fastlandet. Jag tog färjan dit.

Nästa dag trängde jag mig fram bland människorna på Dar es Salaams bullriga, dammiga och skräpiga gator tills jag hittade en dala dala att hoppa ombord på. En dala dala är stadens billiga lokaltrafik i form av småbussar. För ungefär en krona kan man ta sig till de flesta platser runtom i Dar es Salaam. Jag visste vilken dala dala linje jag skulle åka med men inte var jag skulle kliva av. Efter lite sms:ande fram och tillbaka med en som visste fick jag den avgörande informationen just när det var dags att kliva av. Jag gick några hundra meter till COSTECHs kontorsbyggnad i hopp om att få mitt forskningstillstånd. Men ingen av de som kunde hjälpa mig fanns på plats och jag uppmanades att komma tillbaka nästa dag. Så jag ämnade resten av dagen till att leta efter ett gasdrivet kylskåp. Jag flängde runt i staden och besökte olika vitvaruaffärer Ingen verkade ha något gaskylskåp och jag började tappa hoppet om att finna något. Till slut fick jag tipset om Uhuru Street och gick dit. Gatan var tydligen stadens kylskåpscentrum och där låg vitvaruaffärerna sida vid sida. Jag besökte säkert mellan 30 och 40 olika butiker. Ingen hade dock något gasdrivet kylskåp. Vissa skrattade åt blotta tanken av att ett sådant kylskåp skulle finnas. Andra hävdade att sådan teknologi inte kommit till landet ännu medan någon sade att den teknologin inte användes här längre. I en butik sade de att de hade ett fotogendrivet kylskåp på ett lager. Men alla verkade rörande överens om att det inte fanns gasdrivna kylskåp i landet.

På shoppingcentret Mlimani City pratade jag dock med importören på den Sydafrikanska butikskedjan Games butik. Han sade att de hade slup på kylskåpen för tillfället men att de hade beställ fler, dock var de mindre än det kylskåp som jag fått i uppgift att hitta. Men jag tog hans nummer och nöjde mig med det och gav upp kylskåpsjakten.

På tisdagen var jag på plats igen på COSTECHs kontor och träffade mannen jag sökte. Han hittade dock inte mina tillstånd och sade att det inte kommit in någon ansökan. Det var inte roligt att höra då nästa COSTECH möte nog inte skulle hållas förrän om ett halvår eller så. Som tur var hittade han papperna och jag fick mitt forskningstillstånd och var glad åt att kunna lämna Dar es Salaam. Nu kändes det som om Serengeti inte var alltför långt bort.

Redan innan taxin kört in på busstationen hoppade en man in i bilen och frågade var jag ville åka. Jag sade till taxichauffören att jag ville åka till Arusha med Dar Express. Mannen som hoppat in sade upphetsat att han kunde hjälpa mig. När jag klev ur taxin blev jag genast omringad av män som ville sälja bussbiljetter till mig. Jag hade hört att Dar Express var den bästa och frågade efter det bolaget. De sade att den bussen redan var fullbokad och visade ett papper där det syntes att alla platser var upptagna. Jag förstod att det var en lögn och försökte komma iväg från männen som följde efter. Andra hade en annan taktik för att få mig till deras kontor. De sade att de jobbade för Dar Express och visade mig till biljettkontoret. Problemet var dock alltid att det inte var Dar Expresskontoret de visade mig till utan andra bussbolag. Alla jag frågade ljög för mig tills jag kom på att fråga en man som inte verkade jobba för ett bussbolag. Han pekade var jag till slut kunde hitta det riktiga biljettkontoret där jag köpte min biljett och kunde direkt hoppa på en halvfull buss. Bussen gick klockan åtta på morgonen och jag var inte framme i Arusha förrän vid skymningen. Vi passerade Kilimanjaro som visade sig ovanligt bra denna klara dag.

Med mitt nya tillstånd kunde nu TAWIRI skriva ett rekommendationsbrev till migrationsverket så jag kunde få mitt arbetsvisum. Så på torsdagen befann jag mig på migrationsverket väl förberedd. Jag kunde ge dem allt de frågade efter, COSTECHs forskningstillstånd, TAWIRI-brev, ifyllt migrationsformulär, ytterligare ett likadant sådant, mitt CV, COSTECHs CV-formulär och fem passfoton. Jag tyckte det gick väldig bra och hoppades att det skulle gå snabbt nu. Men de sa bara tack och välkommen åter på måndag. Återigen frågade jag var måndagen tog vägen men fick bara svaret att det fanns en process.

På måndag förmiddag hade jag ännu inte blivit godkänd och fick således komma tillbaka på eftermiddagen. Då fick jag bara en räkning att betala. Men den kunde inte betalas på plats så jag fick gå till banken. Där blev jag glad åt att det bara fanns tre personer före mig i kön. Men den glädjen blev mycket kortvarig då kön stod helt still. Efter en och en halv timme började folket framför tränga sig in i kontoret och jag hängde på och lyckades betala innan stängningsdags. Men nu var migrationsverket redan stängt.

Tisdagen efter var jag där på morgonen igen till ingen nytta, bara att komma tillbaka på eftermiddagen då ingen fanns på plats som kunde ge mig mitt arbetsvisum. Så slutligen fick jag mitt visum på eftermiddagen och skyndade mig till TAWIRI för att fortsätta processen. Men där fanns förstås ingen som kunde hjälpa mig. Vid det här laget förväntade jag mig nästan att höra att jag var välkommen tillbaka på måndagen, men kunde komma tillbaka redan nästa dag, onsdag. Så morgonen efter skrev de ett par brev till TANAPA och NCAA (Serengetis och Ngorongorokraterns respektive myndigheter) så jag kunde få mina forskningstillstånd och fri passage till dessa områden. På TANAPA fick jag först höra att den jag sökte var ute och reste och inte skulle vara tillbaka förrän på måndagen. Till min lättnad lyckades jag hitta någon annan som kunde hjälpa mig och snart hade jag mitt tillstånd. Lika lätt gick det dock inte på NCAAs kontor. Där fanns en mycket lång process, påstod de, som måste genomföras innan jag kunde få mitt tillstånd. Denna process är känd i lejonprojektet för att lätt kunna dra ut i veckor och månader. Vad de gör som tar flera veckor är det ingen som vet. Men ingen förstår varför det skulle behöva ta mer tid än den halvtimme det tog på TANAPA. Men detta sista tillstånd är jag inte i akut behov av för att kunna börja jobba så nu var jag klar att åka in till Serengetis lejon.

En liten del av de papper jag behövde under min ansökningsprocess.

Det var nu den 25:e augusti och jag var nästan klar med ansökningsprocessen för alla tillstånd som behövdes för att kunna jobba i Serengeti. Denna ansökningsprocess hade faktiskt startat redan i början av april då jag Ecuador blev kontaktad av lejonprojektet och tillfrågad om jag ville jobba för dem. Redan då började jag genom att skicka mitt CV, fyllde ytterligare ett CV formulär och skickade passfoton så de på plats i Tanzania kunde inleda det pappersarbete som krävdes för att jag skulle få börja jobba. De som varit här tidigare visste att pappersarbetet kunde dra ut på tiden så de ville starta processen så fort som möjligt. Afrikas tempo får nämligen spanjorernas mañanamentalitet att blekna i jämförelse.

George fanns också i Arusha och det fanns en till sak vi måste fixa innan vi kunde åka in till Serengeti. 150 kameror väntade på posten. Det var kameror med rörelsedetektorer som skulle placeras ut i Serengeti för den största studien någonsin av detta slag tillsammans med de 50 kameror som redan fanns där. Processen var dock mycket lång för att få ut kamerorna genom tull etc. Så nu hade de varit där i över en månad och min chef Craig var mycket frustrerad över att inte ha lyckats få ut dem ännu. George och jag träffade en man vi hade anlitat för att hjälpa oss med processen. Men vi fick inte ut kamerorna och mannen bad om mer tid, först en timme men sedan några timmar. Hela tiden bad han om mer tid. Det skulle visa sig att inget vi åtog oss denna dag skulle gå lätt. Först var det kamerorna, sedan fick vi vänta på att George skulle få komma in till tandläkaren i flera timmar. Dessutom hade George stora problem med att lösa in en check på banken vilket också tog mycket tid. Sent på eftermiddagen ringde vi till mannen som skulle hjälpa oss med kamerorna, han sade att han behövde mer tid, men vi svarade att vi skulle åka till hans kontor. När vi kom dit fanns han inte där, han undvek oss uppenbarligen. Vi frågade två andra på kontoret hur det gick. De svarade undvikande och sade att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Jag började fråga vad det var som tog sådan tid och fick bara massa ursäkter om varför det tagit extra tid. Jag ifrågasatte varje ursäkt. Om de sade att de inte hunnit då de fått papprena bara på morgonen dagen innan frågade jag varför de inte hunnit klart då de haft hela två dagar på sig. När de sade att mannen skulle ringa svarade jag att det hade han sagt tidigare också men det hade bara visat sig vara lögner. Till slut gick George och jag ut ur kontoret och sade att vi skulle komma tillbaka när de öppnade på morgonen. Fem minuter senare ringde mannen och sade att vi kunde hämta ut kamerorna på posten vilket vi också gjorde. Det är synd att man inte kan få någonting gjort här genom att vara snäll, man måste bli irriterad för att något ska hända. Eller betala mutor förstås vilket vi inte ville. Nyheten om att vi fått ut kamerorna mottogs med stor glädje av Alexandra Swanson som var den som skulle använda dem i sin studie.

Nu längtade jag mer än någonsin ut till Serengeti där jag skulle få handskas med djur istället för människor.

Skriv gärna en hälsing eller kommentera i gästboken.

Läs nästa inlägg.